Lillholmsjö med vänner

Helgen var efterlängtad. Vi hade bokat stuga i Lillholmsjö över natten mellan lördag-söndag, tillsammans med vännerna Daniel och Elle. Vi skulle köra hund. Fredagen bestod av lite packning inför resan, men den mesta packningen blev ändå på lördagsmorgonen. Trots att vi bara skulle vara borta över två dagar var hela bilen fullastad med mat, kläder och hundgrejer. Det är mycket man ändå behöver och man får inte glömma nåt.


Dimrill på stake-outen

Vi tog med räsersläden och sen skulle vi låna nån släde av Daniel om vi skulle köra alla hundarna samtidigt. Vi var inte framme förrän efter tolv på dagen nån gång och sen drog Daniel och Elle iväg först med sina hundar. De hann köra sin runda innan vi var klara att fara iväg med våra två 4-spann som vi bestämt oss för att köra. Då fick vi även lite hjälp i starten, vilket alltid är uppskattat. Iväg for vi och jag trodde det skulle vara lätt att hitta, men nu fick man köra en annan väg än den som jag kört förut när jag varit där. Man fick liksom starta ut och köra bakvägen, så man tog in på den rundan som blir 2,5km. Och sen kändes allt bara helt fel :-(

Jag kände ju inte alls igen mig och sen blev det bara fel, fel och fel. Så vi snurrade runt och körde i cirklar. Jag hade inget ankare på mitt spann, men Johan hade ett på sitt. Jag körde först, eftersom att jag nu skulle hitta vägen... suck... Jag tyckte inte att det var roligt. Till slut fattade jag var vi skulle, men hundarna var inte med på att göra en u-sväng. Så Johan fick ankra upp för att hjälpa till och vända mitt spann. När jag väl kände igen mig åkte vi tillbaka. Har ingen aning om hur långt det blev, eftersom jag snurrade till det.

Jag gillar inte att köra utan ankare egentligen, och mitt spann som bestod av Haldex, Tióne, Loddie o Dimrill var ett starkt spann. Jag kunde inte ens hålla dom på bromsen när de väl bestämde sig för att dra iväg, trots att jag inte ville. Och när man inte har kört särskilt långt så är det ju omöjligt att hålla dom. Allt de vill göra är att springa. Det är ju bra förstås, men inte när man vill stå still...

Efter körning hade vi trevlig kväll med Johans hembakta pizza och en morotskaka som vi bakat i ugnen. Alla var nog rätt så mätt för den var inte många som åt av chipsen som vi hade med oss. Sen var det bara sängen kvar och invänta söndagsmorgonen. Jag vaknade upp och kände mig inte alltför pigg. Jag funderade starkt på att inte alls köra hund, men så hade vi redan bestämt att vi skulle köra i par, varsitt 8-spann. Så jag härdade ut. Johan fick köra då jag kände att jag inte riktigt skulle orka. Jag hjälpte Daniel och Elle att komma iväg först. Det ena av tikparet som stod i point bestämde sig för att bråka i starten. Ibland kan det gå så om det tar för lång tid. När de kommit iväg sprang jag till släden där Johan väntade på att få dra i startsnöret. Iväg var vi.


Daniel och Elles spann

Vi skulle köra 24km, men såklart tog vi ju fel väg och fick lov att vända på en plogad väg. Jag vände våra hundar längst fram medan Johan vände släden. Lite pirrigt allt när det inte fanns något ankarfäste, men det gick bra. Sen var det full fart hemåt igen. Jag tyckte det gick lite väl fort, men brydde mig väl egentligen inte, eftersom att jag frös som bara den och inte mådde bra. Daniel och Elles spann bestod inte bara av huskisar utan även av ett par blandraser och en border collie. Jag och Daniel bytte spann så jag åkte med Elle och kunde fota deras hundar lite. Då fick jag och Elle möte med en renflock. Vips, så var de helt plötsligt på leden, så vi blev lite förvånade. Jag hann knäppa av nåt foto, men inte förrän de vikit av leden. Jag blev så paff....



Border collien gick i led och jag var imponerad av hur duktig han var i led. Det gick fasligt fort med deras spann i led. Niro galopperade mest hela tiden och han travar ju ända upp till 22km/h. Så tempot var lite högt för vår smak när vi skulle köra lite längre. Jag föredrar att ligga på runt 15-16km/h, då hinner man liksom njuta lite mer av naturen. Men det var kul ändå... Med felkörningen där skulle vi tippa på att vi kanske körde 18-19km. Hundarna var trötta när vi kom tillbaka eftersom att tempot varit högt. De ville gladeligen in i släpet.


Elle med deras spann.


Vårat eget spann

Alla våra vovvar skötte sig bra på släpet. De som det var lite liv på var de som inte var med och körde, dvs Nova, Silve, Trickster och Saria. Småttingarna skötte sig jättebra på stake-outen, som vi för övrigt testade för första gången. Det ska till några småjusteringar, sen blir det perfekt. Johan har kommit på ett lätt system som inte betyder någon åverkan på släpet alls. Det gillar jag.


Nu är det måndag och jag har varit hemma, sjuk, från jobbet. Typiskt. Det är inte pga av vattnet i Östersund, utan dålig hals som har spökat till det för mig. När jag ringde in till jobbet i morse hörde min ena coach inte ens vem det var och jag kracklade på så gott jag kunde. Det var så illa med rösten att tårarna började rinna nedför mina kinder när jag försökte få fram några ord om att jag inte kunde komma in till jobbet. Det är så typiskt, eftersom att jag är mentor för en nyanställd. Jättetråkigt, då jag tyckte förra veckan var riktigt rolig. Att få lära ut det jag kan till en ny känns väldigt meningsfullt och det känns jättetråkigt att inte kunna vara där för min elev. Men det är svårt att vara på jobbet när det handlar om att tala i telefon, och inte ha någon röst. Tyvärr kommer jag inte kunna gå in i morgon heller, ty rösten är inte den bästa direkt. Så jag håller mig inne nu och hundarna där ute får nöja sig med att få mat av mig. Träningen får vänta tills jag mår bra igen. Johan har fått åka till Norge igen, så jag är utan någon hjälp den här veckan. Känns lite tungt när man är sjuk, men det går....

Avslutar med en bild på duktiga vovvar på stake-outen...

Dimrill längst bort, sen mamma Pya, Tióne och lilla söta Saria


Dimrills stora dag

Idag körde jag Dimme i led med Tióne. Han var fantastiskt duktig. Det var gaaanska lugnt i starten :-) Ingen hund som bet i linor, de skrek mest bara. Så kolla in filmen vetja...




Sen hade vi gäng nummer två, som egentligen faktiskt var gäng nummer 1 som var ut. Haldex och Loddie i led. Haldex är fantastisk duktig. Det märks inte ens på honom att han har stått i ca 3v, eller var det mer?

Jag har bestämt mig för att operera bort halsmandlarna på honom. Konvalescenstiden för återhämtning är ca 2-3 veckor. Jag räknar med att kunna få med honom i tävlingsspannet lite senare på säsongen, om han nu inte klarar att hålla tempo då det är tävlingsdags. Tid ska bokas så fort som möjligt.



Välkommen till vårt fågelbord

Jag har velat skaffa ett fågelbord under tiden jag bott här, men det har inte blivit av, förrän jag och Johan köpte ett litet fågelbord på Biltema när vi var där. Ett litet hus, men det räckte. Fåglarna blev jätteglada och det är inte bara småfåglar som kommer. Johan sa att han sett en gröngöling, så idag när jag inte börjar förrän halv tre, fyllde jag på fågelbordet och började spana efter fåglar. Vid frukosten lyckades jag få några kort på några av dom. Småfåglarna är snabba som attan och jag som inte är så van fotograf har svårt att fånga dom på bild.


Här är en talgoxe som satte sig en liten stund på taket.


Sen dök det upp en jättefin fågel, som ni nog alla har sett någon gång.
En hackspett. Men vilken sort?



Efter att ha tittat på Wikipedia, där jag fann detta: Dendrocopos  ibland kallade brokspettar på svenska, är ett släkte inom underfamiljen egentligen hackspettar. Släktet Dendrocopos består av cirka 20-talet arter, skulle jag nog säga att jag hittat rätt.


En hungrig hackspett, vilken tur att han hittade till fågelbordet. Han gillade talgbollen.


Hackspettar är verkligen fina.


Men så dök en annan fågel upp. Var det en gröngöling måntro?


Efter att, återigen, ha kikat på Wikipedia, skulle jag säga att det är det inte. Gröngölingar brukar förväxlas med Gråspetten. Och efter att ha tittat på bilder, tycker jag nog att det här är en gråspett. Den är en eurasisk hackspett och tydligen väldigt nära besläktad med gröngölingen, därav förväxlingen dem emellan, troligtvis.


Den är Ångermanlands landskapsfågel visst. Mycket fin, tycker jag. Den var mer blyg än den andra hackspetten och jag fick vara mer försiktig när jag fotade den.
Alla bilder tog jag genom köksfönstret.


En film bara


Små blir större


Tiden går fort. Kanske går det lite saktare numera, då jag har gått ner lite i arbetstid. Det känns redan väldigt skönt att få liite mer tid för hemmet och hundarna. Jag är inte helt slut när jag går från jobbet och det känns riktigt, riktigt bra. Här hemma växer småttingarna och blir bara större och större. Trickster har börjat uppföra sig riktigt duktigt och kan numera sitta ned när han ska få sin mat, mycket tack vare Johan som kämpat med honom att ta det lite lugnt. Trickster vet nämligen inte vad ordet lugn betyder. Men det bådar gott inför framtiden.... Att han kommer bli en hejare i spannet har jag ingen tvekan om alls. Det ska sannerligen bli spännande att se vilken position som kommer att passa den unge vite herrn.

Just nu springer Saria och Trickster i hundgården tillsammans med Dimme, Pya och Tirith. De får umgås varje dag med de vuxna hundarna. Att de träffar alla i flocken är viktigt, så de får så mycket hundspråk som bara går, och att det är olika individer, som har olika sätt att 'snacka'. Just för Trickys del skulle jag nog säga att det är lite extra viktigt. Han är så 'på' hela tiden, så han behöver ha det där lilla extra, som ibland kan komma från någon annan än just hans mamma.

Saria är en ängel :-) Hon är så snäll och 'obråkig'. Jag ser verkligen fram emot att få börja köra in henne vad tiden lider. Jag tror att hon kan bli riktigt snabb i spannet. Hon har fysiken och är så lätt och fin i steget. Tänk att man tycker att det är så roligt med valpar, men man önskar att de ska bli stor snabbt, så man får se vad det blir av dom. Jag tycker de borde gå från 8-10 veckor direkt till 2år.. haha... Men så är det ju inte, utan man får helt enkelt njuta av valptiden, knyta band med dom och pussas riktigt mycket under tiden dom växer upp.

I morgon blir en spännande dag. Jag ska testköra Haldex en sväng. Funderar på att ta ut släden och köra två småspann. Jag har fått ta på mig att jobba i morgon, så jag är hemma vid tolvtiden. Jag håller ju verkligen tummen för att vilan han fått är tillräcklig. Jag kan inte märka av att han skulle vara irriterad fortfarande, men det är vid ansträngning jag kommer att upptäcka det. Jag ser verkligen inte fram emot en tävlingssäsong utan Haldex i vinter, men är det vad som kommer att krävas för att han ska bli bra, så får det bli så. Tråkigt, men det viktigaste är ju att han blir frisk. Men det är en stor förlust om han inte kan vara med. Så är faktum.

Det är ytterligare en tidig dag i morgon, så det är dags att ge hundarna sin kvällsmat, rasta Silve och Nova en sista gång och ta en varm dusch och sedan gå och knyta sig. Det är bäst, om jag nu ska vara pigg på jobbet.


Helgdrag

Isgatan är borta och istället ligger snön på backen. Det är dock fortfarande fyrhjuling som gäller, men med lite mer snö, så kommer nog släden fram snart. Jag riktigt längtar efter att få ta fram den.

Den här veckan har hundarna gått strax över 5 mil sammanlagt. Det är lagom med tanke på Dimmen som ändå är 'ny' i spannet. Han jobbar på otroligt bra och fokuserat. Det är ingen latmask i honom.

Utan Haldex som är ordinerad vila, får man ju börja tänka på andra alternativ i led. Det är skönt när man egentligen inte behöver fundera alltför mycket. De flesta av mina hundar funkar i led. Loddie har klivit upp på ledarpositionen tillsammans med Tióne och fortsätter de två tillsammans som de gjort sista gångerna vi varit ut, är det inte helt omöjligt att jag funnit en partner till Tióne i led för tävling. Loddie har i början på den här säsongen visat ett fokus, som hon inte riktigt haft tidigare säsonger. Då har hon gått lite upp och ned i draget, men nu så finns det ingen slack lina på henne alls. Det känns väldigt roligt. Idag jobbade hon väldigt fokuserat framåt och tog även mina kommandon och visade att hon är minst lika duktig som sina syskon. Jag håller tummen för att hon ska fortsätta i samma bana.

Här är en film från dagens körning.




Loddie t.v i led och Tióne. Duktiga ledarhundar tar kontakt.


Där vägen delar sig

Idag har varit en skön dag. Jag vaknade efter att ha sovit riktigt gott i natt, vilket jag inte gjort de sista dagarna. Jag tror att jag stressar lite för mycket när jag ska börja tidigt på jobbet och är rädd för att försova mig, vilket gör att jag har mardrömmar och inte sover som jag ska. Men den här helgen har gjort mig gott och det känns som att jag har återhämtat mig genom att bara få ta det lugnt, umgås med hundarna, varit på lite utflykt, men framförallt ha fått köra hund igen, trots att det är isgata på min vanliga väg. Beslutet att köra dom på 70-vägen som går till Nyby kändes som ett bra beslut och jag mår inte dåligt för att hundarna inte får den träning jag vet att de behöver. Nu kommer jag att fortsätta köra på den vägen, men när Johan är hemma igen kommer det att innebära följebil, istället för att jag skall sitta och köra själv. Såå spännande att köra på en väg där man får köra 70km/h tycker jag inte att det är trots allt.

Den här söndagen har bestått av puss och lek i hundrasthagen. Spår med Nova och platsliggövningar, vilket hon tyckte var väldigt roligt. Och ja-aa... ska jag vara riktigt ärlig så har väl inte helgen varit så lugn, trots allt, men det känns som så iaf och det är väl det som räknas?


En riktig liten spjuver. Trickster, eller Tricky som han ibland kallas. Han är go, men väldigt intensiv. Faktiskt skulle jag nog säga att det är den jobbigaste valpen jag någonsin haft. Han har den bästa aptiten jag också någonsin sett på en valp, vilket betyder att om man inte passar sig, dyker han ner i matskålen man håller i, när man för en sekund inte tänker sig för, och snor medicinen i ett enda litet nafs som Haldex skulle ha. Hände igår då då, så det var bara vackert att gå in och hämta en ny tablett. Men han är rar, Tricky, det är han...


Mattes lilla plutta. Tirith. Tjejen som såg ut som 'lilla Björn' när hon var liten, som hade så mycket ull, att jag nog allt funderade lite på hur hon skulle se ut som stor. Nu har hon växt till sig och blivit en riktig snygging. Har fått ck på två av de tre utställningarna hon har deltagit på. Hon är även en riktig högerkants-hund, har det visat sig.


Lilla Saria. Hon har lindat husse runt lillfingret och så fort hon kommer fram till honom åker hon upp i famnen. Men vem kan väl stå emot den här lilla charmiga damen? Numera när hon bor med Haldex och Tióne så märks det så väl att hon trivs. Hon har slutat att skrika och hon och Tióne myser ofta i kojan tillsammans.


Lite suddigt, men visst ser det väl nästan ut som att Saria tar sats för att stånga en ovetandes Trickster i baken?


Glada, lyckliga Dimme. Han har hittat en leksak som gjorde att han fick fullt med spring i benen. Och han drog med sig nästan alla hundar som var ute samtidigt.




Dimme ville gärna leka med halvsyrran Tióne. Enda kruxet är att släktingen Tricky gärna vill vara med...


... och Tricky gör sitt bästa för att få leka...


... och de bästa tagen var visst där bak :-)


Familjebild. Mamma Pya med tre av sina barn.


Och sen var det dags att välja väg. Vilken väg leder hem? 


Tirith har av naturen en stark fallenhet av att hålla höger på vägen. Det är bra när man vill att de ska gå den sidan av vägen, ifall att man får möte med en bil.


Och självklart hittar hundarna vägen hem igen. Och idag gick det t om fortare än igår, idag strejkade inte fyrhjulingen efter att jag tagit hand om den lite grann.


Slutligen en bild på duktiga, duktiga Dimme som inte under en sekund hade slack lina, när han första gången går 14km på en tur. Alla hundar var såklart duktiga, men det känns särskilt roligt att Dimrill visar vad han går för. Han är mycket lovande i selen, om jag får lov att skryta.

Men NU är det dags för mig att gå ut och mata hundarna. Nu har de vilat strax över timmen från körningen och de är säkert hungriga. Jag vet åtminstone två småttingar som är hungriga.


Back and hell - again

Ibland undrar jag om det ens är meningen att jag ska få ett tävlingsår den här kommande säsongen? Ibland känns det ju verkligen inte som så...

Efter att ha haft isbana i över en vecka, så körde jag idag efter utställningen för att kolla in vägen där jag brukar köra och fortfarande... baaara isväg överallt. Så jag beslöt mig för att köra på Nyby-vägen, för den är fin. Sagt och gjort. Jag startade upp fyrhjulingen och satte fart med hundarna. Jag valde att fara ut sent, för att förhoppningsvis slippa möte med bilar.

Jag var lite orolig för svängen nere vid vägen där vi ALLTID tagit höger. Det är inte normalt i mina hundars ögon att ta vänster där och det är klart, vissa punkter kan vara svåra att bryta. Därför hade jag redan innan bestämt mig för att sätta upp mina allra bästa ledare, dvs Pya och Tióne. Det är inte heller alldeles lätt att ha två hundar som tuggar selar som man ska in i spannet och sista gångerna har Nato inte alls velat bli fastsatt i spannet och idag kom jag nog på orsaken. Han vill inte alls gå till sin plats när fyrhjulingen redan är igång, så fortsättningsvis får den vara avstängd tills vi skall fara. Jag hade fullt sjå med att få Nato nära stamlinan så jag kunde få fast Niro på hans plats. Redan där var jag alldeles slut... När vi kom iväg och närmade oss första svängen, ville ledarhundarna såklart ta höger. Jag visste att jag skulle få stanna till för att få dom vänster, men det gick jättebra och sen var vi på väg. Tjohoo!

Det där tjohoo:t skulle jag nog ha väntat med. Redan när vi passerat postlådorna och närmade oss första huset på höger sida kände jag att fyrhjulingen började sega lite. Tänkte att nu var det slut på bensin, men inte. Så jag drog den på reserv, trodde jag, men det där reglaget är lite lurigt, så man vet inte riktigt vilket man har den på. I vilket fall. Jag fick stanna till för att necklines:en som jag ordnat på de längst bak hade lossnat och då stannade atv:n. Och sen visade det sig att det gick varken att växla ner, eller upp.... eller nånting helt enkelt. Det gick inte ens att gasa. Nånting måste ha lagt av. Den där fyrhjulingen behöver sig nog en genomgång. Den trilskades förra året när det var kallt och jag får nog lämna in den för en riktig servning. Preeecis vad jag behöver nu :-(

Nåja, hundarna fick slita på. Jag bestämde mig för att vända vid korsningen där man kan ta av till Stugun och parkerade atv:n så det skulle bli lite smidigt att vända. Sen gick jag bara rakt upp till hundarna och tog tag i dom och vände dom manuellt. Ja, då hittade ju Pya ner i diket och snurrade till det lite, och så blev det lite trassel. Men så drog jag upp dom på vägen och sen var det bara att hjälpa till att få hjulen att börja snurra på atv:n, så det blev fart. Motorn gick igång, men det gick fortfarande inte att gasa eller växla eller nåt. Jag började bli jäkligt osäker på om vi ens skulle klara av att ta oss hem.

Som några gånger förr, fick den här matten putta fyrhjuling och jogga och hjälpa till vad jag kunde. Mycket hejarop blev det idag, och jag skojar inte om jag säger: Jag känner mig helt död! Men vi klarade det!! ALLA hundar slet som bara den och hem kom vi. Fyrhjulingen står parkerad halvvägs upp i backen och när vi nästan var framme där vi skulle ta av höger från grusvägen, som vi idag tog vänster på, så tyckte Pya att det var helt okej att ta sig till vägkanten och äta lite frostig snö. Då satte jag henne ett snäpp bak med Tirith, så fick Tióne stå ensam i led. Jag behövde bara säga: Tióne, stå upp... Sen tillbaks till fyrhjulingen och så satte vi fart. Fy jäklarns vilken hund hon är. Vilken slitvarg. Och det är de allihop. Slitvargar. Och de gör mig så stolt.

Det enda som är kvar nu är att jag ska gå ut och mata dom, för nu har de fått vila ner sig en timme. Sen ska jag göra dåndimpen i sängen och sova utan att ens ställa klockan till i morgon. Det ska verkligen bli skönt.


Vår första utställning

Idag var det då dags för kennel Shejrix att göra sitt intågande på den utställning jag missat varje år, sedan jag flyttade upp. I år lyckades jag anmäla två hundar till den inofficiella utställningen på Frösön, som hålls av Jämtland-Härjedalens kennelklubb. Valet vilka som skulle åka var lätt, det blev valparna som skulle få gå på sin första sociala tillställning.

Så Saria och Trickster packades in i bilen i morse vid kvart i tio och sen for vi. Jag som har lite för mycket för mig om dagarna hemma(känns det som iaf) hade inte riktigt kollat vart stället låg och när jag for mot flygplatshållet på Frösön blev jag lite osäker, så jag ringde upp min egen nummerupplysning :-) Svarade gjorde en kollega på mitt kontor och det är skönt att få hjälp av en som hittar i stan. Snabbt kom vi på att jag skulle fortsätta en bit och sedan svänga av mot Frösö kyrka, sen var det inte svårt alls att hitta. Tack för hjälpen!

Ett snack med Daniel på telefonen talade om att han och Elvira var på intågande, så jag väntade in dom och sen hjälpte de mig med bur och stolar, så tog vi oss in på plats. Det var inte så svårt att hitta vår ring då domaren var Annicka Uppström, för henne känner man ju igen sen gammalt. Saria gillade inte alls att gå på det hala golvet och kröp nästan fram, så försiktigt hon bara kunde. Trickster sket väl i vilket, rent ut sagt och stompade bara på, som om han ägde stället. Att han sen var fräck och ställde sig upp på ett fikabord och skvätte ut kaffet för en dam, ja, de skrattade bara åt den tokiga lilla valpen. Vi kom på plats och jag satte upp buren och satte sen in valparna där. Det var en stunds väntan och jag hann bekanta mig lite med Elle och hennes son, Wille, som är hur söt som helst.

Efter att ha pinkat vovvarna var det så dags för Trickster att gå in i ringen som första valp. Det skulle vara en till valp, men den dök inte upp, så det var bara Tricky. Jag oroade mig lite för hur han skulle uppföra sig, men döm om min förvåning så skötte han sig helt okej. Han blev dock lite blyg när Annicka skulle känna på honom. Surprise! Han som älskar allt vad uppmärksamhet heter. Hon kände båda kulorna på honom iaf. Trickster skötte sig så fint och Annicka tyckte han var så fin att han fick ett hederspris och gick därmed vidare.  


Trickster från sin bästa sida.


Sen var det direkt in med Saria, eftersom att då den andra tikvalpen heller inte var där. Troligtvis var både den andra hanvalpen och tiken från samma ägare, eftersom att ingen av dem dök upp. Lite synd, tycker jag.  Saria var mycket blygare än Tricky, men hon rörde sig iaf framåt, om än med lite låg linje på kroppen. Hon skötte sig helt godkänt och fick även hon ett hederspris.


Snörokks Saria. Kolla in öronen, de talar om att hon inte är riktigt bekväm i rollen.


Eftersom att båda fick HP skulle de in båda i BIR o BIM-valp och då fick jag fin hjälp av Elle som tog Tricky åt mig. Då Saria tyckte golvet var lite läskigt tyckte jag det var bättre att jag tog henne själv. Det gick bättre när vi fick springa andra varvet på mattorna, men det spelade inte så stor roll. Saria fick se sig slagen av den lilla vita herren. Det trodde inte jag, men där ser man. Det var ju roligt ändå.

Medan vi tvåbentingar inväntade Bäst i Gruppen finalen passade vi på att fika lite varm choklad och mackor som jag tog med för dagen. Det var gott och hungrig blir man ju av att bara sitta och vänta :-)

Sen var det finaldags och jag hade varit ute och kissat valparna igen. Sen peppade jag och Trickster upp oss och gick in i ringen. Det var 5 st allt som allt i gruppfinalen och jag koncentrerade mig på att Trickster skulle stå så fint han kunde. Man kan ju tydligt se på bilden vad han tyckte om det hela. Jag har lagt in en liten förstoring på honom i hörnet på bilden...


Det brukar inte vara så lätt i grupperna och jag hade inga större förhoppningar på någon topplacering. Tricky skötte sig dock väldigt fint och domaren delade ut rosetter och jag koncentrerade mig på Trickster och jag blev jätteglad när vi faktiskt vann gruppen. Det kändes jätteroligt. Annicka tyckte att han hade ett väldigt bra påskjut i sina rörelser, men han får inte bli grövre. Vi väntade sen in finalerna och där var det 8 valpar och vi fick se oss avtackade som nr 3 bakifrån. En liten säck med hundmat fick vi med oss ut från ringen.

Det var ett fint arrangemang och det var roligt att se Annicka proffsigt döma de olika raserna och motivera placeringarna. Det är nog inte omöjligt att jag ställer för henne igen. Tack för en bra utställning! Jag kommer igen.

Allt som allt var det en bra socialisering av valparna och jag känner att jag hade en trevlig dag med vänner och riktigt roligt var det att få träffa Daniels dam, Elvira och sonen Wille som verkligen visade vad han tycker om hundar. Jag låter bilden tala för sig själv...


Trickster fick fin socialisering av Wille.

Tack till Daniel för att du ställde upp som fotograf!


När man blir glad på Eniro118118!

Ja, jag är ju ofta glad på mitt jobb, men ibland får jag den där känslan som gör mig extra glad. Och idag var en sådan dag. Jag jobbade fram till kvart över sex och bara strax innan jag ska gå av mitt pass, får jag in en kund som sökte ett katthem i Nybro. Det är ju så, att vi lämnar ut telefonnummer på Eniro118118, men vi gör så mycket mer, än vad många tror. Häromkvällen såg jag och Johan på det där tv-programmet om den där rosa kaninen, som ska följa efter en känd person som de tycker har gjort något fel, under en vecka. Den ena som var 'kandidat' till att bli förföljd den här veckan var Marcus Öhman, vd för 118800. 118800 har gjort sig rätt kända genom att ge sms-svar till kunder, som i en del fall är rentav helt respektlösa mot kunden. Hans Wiklund som var en i panelen, sa iallafall en kommentar om nummerupplysningar; att vi ger ut nummer.



Visst!    men det är ju också så mycket mer...


Åter till mitt samtal. När jag får en fråga som handlar om djur, blir jag glad. För djur är ju min stora passion och jag blir lite extra glad när det handlar om djur. Ja, kanske inte då det handlar om att de ska akut till en veterinär, för då är det ett djur som inte mår bra. Men idag frågade min kund om ett katthem och min vana trogen sprang jag ut på internet för att kolla in hemsidan på katthemmet i fråga. Efter att ha läst om att det var en viss dam som skulle ta emot samtal om katthemmet, kollat in telefontiderna, så frågade jag damen i luren om vad det gällde egentligen, vad hon skulle samtala med dem om. Då visade det sig att hennes dotter behövde ha tag  i en katt, och det snabbt. Hon hade fått möss i sitt hus. Jag läste om de katter som akut behövde hjälp och hittade Emanuel, en röd herre på nio år, som behöver ett nytt hem. Jag läste upp allt som stod i annonsen, om hur han var och vad han inte passade ihop  med och min kund blev jätteglad och tyckte att det lät bra. Så då tog hon numret till Läckeby Djursjukhus, där han befinner sig.



Sånt här gör mig riktigt glad. Jag hoppas att Emanuel, som ändå har några år på nacken, har tur, och att damens dotter, som lämpligt nog bodde på landet, kan tänka sig att ta hand om honom. Tänk om jag har lyckats hjälpa till med att förmedla en kontakt, genom mitt jobb, som gör att jag kunnat hjälpa ett djur till att få ett nytt hem. Även om jag kanske aldrig får veta om det blev så, så hoppas jag, och håller tummarna för Emanuel.

Att sitta på Eniro118118, ger mig i många fall, möjlighet att hjälpa människor på olika sätt. Människor som sitter fast i trafiken, kan jag hjälpa att se om det hänt några olyckor. Människor som har problem med att komma fram på olika nummer, har jag många möjligheter att hitta alternativa nummer eller hjälpa till att göra de där tonvalen man ibland behöver göra. Människor som inte hittar till olika adresser, kan jag guida fram med hjälp utav kartor, så länge jag förstår var dom är. Jag kan hjälpa till att boka biobiljetter, restaurangbord, bilprovningen och koppla till vår egen hotellbokningstjänst, som vi har i samband med hotellen. Det finns så mycket jag kan hjälpa till med i mitt jobb och det är verkligen ett nöje när jag får chansen och tiden att hjälpa till...

Isbana


Efter att hundarna vilat efter vaccineringen var det dags att köra igång igen. Det var bara det att vägarna hemma inte såg så trevliga ut, vilket betytt att de fått stå hela förra veckan från tisdagen. Igår bestämde jag mig för att köra dom ändå, men ack vilken väg. Sockar på. Alla hundar var inte så glada att få de där tossorna på, men det gick. Dimme tyckte jag var jobbig, så han ville inte alls ta på sig den andra sockan på ena framtassen, så Johan fick komma och hjälpa till. Jahaja, då dög det hur bra som helst. Kanske var det för att jag var tjej?

Alla hundarna har sin nya fina träningsselar från Sundpro. Dimme är den enda som sticker ut, med sin fina röda sele. Alla selar sitter perfekt på hundarna och det känns bra att de gör det. Det enda vi behöver investera i nu är nytt tyg till att sy nya hundsockar. Jag fick med 4 par sockar från Sundpro som jag skulle testa, där tyget känns väldigt tåligt och de funkade väldigt bra måste jag säga.


Alla vovvar i sin snygga selar.


Jag tänkte jag skulle starta ut med Dimme och Pya i led. Det här var testet för Dimme att visa om han klarar att stå längst fram i starten. Vi satte upp honom tillsammans med Pya och Pya sin vana trogen, hoppade som en tok och skällde, ivrig att komma iväg. Dimme tog det hela rätt så bra och det funkade fint så länge vi inte hade neckline på de två. Dimme stod åt rätt håll och försökte ducka för Pyans framfart. Jag och Johan tog det rätt så lugnt och fastän att det var en vecka sen sist var hundarna rätt så lugna ändå. När det var dags att släppa på säkerhetslinan visste Dimme mycket väl vad han skulle göra och han for iväg lika snabbt som de andra ledarhundarna alltid gör. Sen var det full fart på gänget.

Vi körde ca 2km med Dimme i led, men eftersom han är lite ovan vid att leda ett 7-spann, bytte vi och satte ner honom bredvid Tirith och tog upp Tióne bredvid mamma istället. Det var bara isbana alltihopa, så det gick väldigt sakta framåt. Hundarnas tassar for åt alla håll och kanter ibland kändes det som, så det vara bara att stå på bromsen och ta det varligt framåt.


Nato som är en skåne-pojk från början gör bra ifrån sig i spannet.


Dimme i sin nya röda sele och med sockar på tassarna

På vägen bort, efter att vi bytt till Tióne, körde vi 4km till vändningsplatsen. Allt var bara is och ibland lite snö på backen. Där det var barmark ökade vi på och hundarna var glada att kunna få springa över 20km/h, istället för under 10. Det är härligt när man ser dom sträcka ut och vara så lyckliga för att få springa.

Efter att vi vänt hemåt, fick Dimme återta platsen längst fram efter nån kilometer. Han har inte lika mycket speed i sig som sina halvsyskon, men det tar på huvudet att gå i led, men tempot var ändå mycket bra. Det märks helt klart att han inte har några som helst problem med att gå där framme. Vi körde nog ett par kilometer med honom och Pyan, sen satte jag upp Tirith där med Dimme. De var nog lite trött båda två, så två helt andra hundar fick kliva upp, Loddie och Niro. Det blev ny fart på alla och vi tog oss hemåt, sakta där det var is, såklart. 


En liten fotopaus på hemvägen. Ljuset var inte så bra dock... Dimme med mamma Pya i led.


Pya & Tióne


Allt som allt blev det 12km idag och från att ha kört 8,3 med Dimme i spannet, så var det inga som helst problem att öka upp. Han har bra kondis och bra draghuvud. Han funkar väldigt fint i spannet och det känns hemskt roligt att kunna berätta att husse Kenneth och jag har gjort en deal. Dimme skall vara kvar här på kenneln till första tävlingen i januari som går i Åsarna. Där ska Dimme vara med och gå sin första tävling på snö, tillsammans med mig och resten av teamet. Om det nu blir ett 6-spann eller ett 4-spann kan jag inte svara på.

Ni märkte kanske att Haldex inte var med på den här dragturen och den enkla anledningen till det är att han ska vila i 14 dagar då han går på medicin. Han har en inflammation i kroppen och jag vill inte anstränga honom i onödan. Det är hans hals som spökar och det här är andra kuren han går på och om det inte funkar nu, så blir det till att operera bort tonsillerna på honom när dragsäsongen är över nästa år. Jag räknar med att den här starkare medicineringen ska fungera och att han snabbt skall vara tillbaka i spannet. Med hans grundträning, vilja och kondition tror jag nog att han inte kommer att vara långt efter de andra.

I hundgården är det lugnt och skönt annars. Dimme har kommit in i flocken fint och han bor med Pya och ofta när man kikar ut genom badrumsfönstret ser man de två ligga med huvudet ut ur varsitt håll på kojan. Dimrill äter jättebra och trivs, helt enkelt. Det känns kul. Det känns nästan som att Kenneth allvarligt får fundera på att utöka sin flock till en, sisådär, 4-5 hundar till :-) för Dimme har inget emot att bo i flock, det märks. Men såå roligt att det funkar så bra, det är verkligen ett nöje att få möjligheten att ha Dimme här hemma och få träna honom tillsammans med släkten. Att Pya har nedärvt temperament och arbetsvilja så starkt till alla sina valpar, ja-aa, det är ju verkligen roligt att även få uppleva det, inte bara genom de egna hundarna, utan även genom att få ha en av de sålda valparna hemma. Tack Kenneth, för förtroendet!! Ni får komma upp och hälsa på när det finns snö så vi kan köra tillsammans.