Ströööööm

Wihoo!

Strömmen kom tillbaka. Tack vare gubbarna därute som gav sig fan på att vi skulle få tillbaka den dagen innan nyårsaftonsdagen. Man bugar och bockar och tackar ödmjukast!!

Jag stod och diskade i uppvärmt vatten på vedspisen. Pannlampan på huvet och ljus på bordet var allt som lös upp. Min snälla hyresvärd Stefan var upp till mig med extra vatten och jag fick även en tallrik med Ingegerds goda fläskpannkaka och hemmagjorda lingonsylt. Det skulle jag äta efter att jag diskat klart, så inte vattnet blev alltför kallt. Så jag fortsatte diska och HUX FLUX hörde jag ett surrande ljud jag inte först riktigt fattade vad det var. Jag vände mig om: OCH SE PÅ SJUTTON, det LYSTE en stjärna i fönstret och det surrande ljudet var kylskåpet som hade satt igång. ÄNTLIGEN!! som Gert Fylking brukade säga!

Jag blev så glad att tårarna nästan rann. Fem dagar och fem nätter var Fjällandet utan el och det kändes faktiskt riktigt jobbigt efter ett par dagar. Inget vatten, ingen ström. Jag jobbade på nätterna så något dagsljus såg jag aldrig under de här dagarna eftersom att jag var tvungen att sova efter jobbet. Med andra ord kändes det extra jobbigt, det var ett ständigt mörker. På torsdagen, när jag vaknat, åkte jag in till Jula i stan och köpte en fotogenvärmare och tre stycken dunkar med lysfotogen. Jag köpte även lite ljus och två vattendunkar à 25 liter. De fyllde jag på i Lit innan jag for hemåt. Nu var jag trött på att frysa och jag satte upp fotogenvärmaren i vardagsrummet där jag trängts med Nova i soffan. Hon på sovsäcken och jag under sovsäcken. På fredagsmorgonen när jag kom hem drog jag igång fotogenvärmaren och under dagen höjde den temperaturen från 3 grader till 9. WOW! Väl investerade pengar måste jag ändå säga. Den känns bra att ha hemma.

Jag tog en varm och härlig dusch på kvällen och städade undan i röran som hunnit bli under veckan. Och sen kom Johan hem, lagom till att det var varmt och skönt i stugan!

Stopp, igen

Hundkörningen blir lidande pga strömlösheten. Det går inte att träna hundarna utan att ha ordentligt med vatten så de får tillräckligt i kroppen. Det är heller inte kul att vara ute och köra hund och bli svettig, utan att ha något vatten att duscha i. Åh, jag hoppas verkligen att vattnet kommer tillbaka till helgen, för jag vill träna hundarna.

Hundträningen har varit o-okej hela hösten tycker jag på grund av is och skador på Attor där man inte kunnat lämna honom hursomhelst. Att Attor skulle bli skadad två gånger hade jag ju inte riktigt räknat med. Å andra sidan hade jag inte räknat med att han skulle proppa i sig en leksak heller, så han skulle vara tvungen att operera magen. Olyckor händer, så är det ju bara. Men det känns som att vi haft en riktigt dålig start på hundträningen.

Nu hoppas jag att den ska fungera bättre resten av säsongen. Igår tog jag bort stygnen på Attor. Först var jag tvungen att vänta tills han hade somnat. Alla som träffat Attor vet att Attor är en hund som knappt kan vara still. Så först fick han somna, men han tyckte väl inte att jag skulle vara där och pilla under ögat, så det tog säkerligen 30-40 minuter innan jag hade lyckats ta de tre stygnen som satt kvar. Nåt stygn hade han nog lyckats få bort själv, för det som satt i dränet tog jag bort. Men med mycket tålamod så gick det bra och på de sista två stygnen gick det ganska fort. Så efter att de var borta blev det pusskalas och OJ så glad han var då.

Så Attor sätter inga stopp för hundträningen längre och nu är det bara att vänta på att strömmen ska komma tillbaka. I morgon bitti ska jag, återigen, ringa till Härjeåns Energi för att höra vad de vet. Jag har ringt varje dag, men varje dag har de inte kunnat ge ett svar på hur det ser ut. Inte ens om de varit i Fjällandet och tittat på hur det ser ut hos oss. Mest synd tycker jag om en granne, en farbror som är sängliggandes som har hemtjänst varje dag, två gånger om dagen. Han har bara bergvärme och vanligtvis brukar det alltid vara upplyst i hans hus. Jag tycker väldigt synd om honom. I mitt hus är det 7 grader just nu och det är inte varmt, så hur hemskt måste det inte vara att inte kunna göra något? för att få lite värme i huset? Det måste vara hemskt...


Jaa... God fortsättning då...

Julen har passerat och även stormen som kom... och gick... och tog strömmen med sig. I söndags natt försvann strömmen och jag, lika med många andra, sitter fortfarande strömlös i mitt hus. Det är, minst sagt, jobbigt och omständigt. Att vara beroende av vatten är det jobbigaste. Djuren måste få sitt vatten varje dag. Jag kan leva med att duscha på jobbet, vilket jag också gör. Nu jobbar jag natt, så jag åker in tidigare och duschar.

Det är jobbigare med att inte kunna få varm mat. Igår köpte jag mig en paj och värmde på jobbet. Idag har jag mest ätit upp chokladen på första lagret i den sista Paradisasken som är kvar. Jag har tappat aptiten, för det är kallt och tråkigt hemma. Det går att elda i den lilla vedspisen i köket, men det är verkligen som att elda för kråkorna. Spjället på den är sönder. Säkerligen för att någon förr i tiden har tryckt in för stora vedklabbar som tagit sönder delar av spjället och numera går det inte att stänga ihop det som det ska heller. Så när man nu eldar går det åt väldigt mycket ved och det är väldigt mycket passning då den brinner upp fort. Tröstlöst.

I förrgår var det 10 grader inne, idag är det 7 grader. Det är kallt och jag längtar hemifrån. Just nu sitter jag och väntar på att hundmaten skall bli klar, så ska jag gå ut och mata vovvarna, men sen sticker jag mot jobbet direkt och tar mig en varm och skön dusch. Jag är glad för att det finns en dusch på jobbet.

Jag plockade fram Johans varma sovsäck och jag sover på täcket som jag lagt i soffan med den över mig. Nova kommer in och trängs med mig i soffan, så hon och jag delar värme. Idag kom Panda och kröp in under sovsäcken och sov med mig.

Energibolagen trodde alla skulle få tillbaka elen under onsdagen, men jag har även hört att somliga inte skulle få förrän efter nyårshelgen. Det känns ju riktigt uppmuntrande. Med travar av disk, odiskade hundmatskålar. Otvättade kläder och ett icke dammsuget golv. Mmmm... I hate it! Minst sagt!

Nåväl, vi får väl se när elen behagar dyka upp igen, det är väl bara att göra det bästa av saken. Forsätta hämta vatten på macken och duscha på jobbet. Och äta mat från Hemköp som jag värmer i micron på jobbet. Yääej!

Dumstrut 2

En gång till!
Det är ingen ände på eländet här i Fjällandet det här året.
Vilken tur att själva året snart är till ända.


Igår när jag kom hem från jobbet släppte jag ut Attor tillsammans med en gäng huskisar. Jag brukar släppa honom så han får leka av sig. Sen gick jag in i huset, då de brukar kunna sköta sig själva. Men när jag kom ut för att mata tyckte jag Attor såg lite lustig ut och såg ett otäckt jack under ena ögat. Han har förmodligen fått sig en åtsägelse och det tog illa, så pass att det blev ett ruggigt hål, som jag misstänkte var tvunget till att göra ett besök hos veterinären.


Så här såg det ut. Det har fastnat halm i såret och det hade blivit infekterat, men jag ansåg att jag vågade vänta till idag istället för att åka in på jourtid då det blir minst dubbelt så dyrt. Hans liv var ju inte i fara.



När jag kom in till Ejra, där Attor numera är stamhund mötte vi en trevlig tjej i väntrummet i Ejras nya, jättefina lokaler. Vi delade roliga hundhistorier med varandra. Det var efter att Attor försökte knipa en pepparkakshund som stod i fönstret och hon kunde inte låta bli att skratta åt det. Hon berättade om hundar som tagit skinkan och pepparkakor. Och jag berätta om när Silve snodde skinkan för oss. Haha, vi hade kul där en stund...  

Sen fick jag och Attor komma in och han fick lugnande då det knappt gick att titta på såret. Det tog inte alls lång stund innan han däckade. Men först bajsade han såklart på golvet så matte fick något att göra.



Veterinär Karin, som för övrigt jobbat en hel del i Härjedalen, såg direkt att det var en plotthund. Hon hade mött många sådana i Härjedalen. Hon var duktig och jag fick förtroende för henne direkt. Först trodde hon att det skulle räcka med ett par stygn, men efter att hon rakat så såg vi hur djupt det var och då sa hon att det inte skulle fungera. Så lilla Attor fick bäras bort och sövas ner och Karin klippte bort lite hud och satte ett drän och sydde ihop med 5 stygn.



Det gick ganska fort ändå. Vi hade en tid kvart i fyra och var därifrån vid femtiden. Så Attor blev återigen en dumstrut. Han var på med tassarna på en gång i ansiktet, så det fanns inget annat att göra. Så han ska vara dumstrut i tio dagar nu. Dränet skall tas bort på måndag, så det får jag göra efter att jag gått av mitt nattpass.



Lite läskigt var det allt att titta i såret och det ser ju lite läskigt ut nu också, men det kommer att bli bra igen.

Jag ringde genast min kompis och kollega Maria. Hon ställer upp och Attor får återigen hälsa på och sova över hos Maria på nätterna när jag jobbar. Jag jobbar från fredag natt till tisdag morgon. Så han får åka fram och tillbaka igen. Tack och lov att jag har snälla Maria som är så snäll och hjälper till!! TACK Maria!! Du är GULD!

Tyvärr får draghundarna stå tillbaka... igen. Det känns jäkligt surt, men jag kan inte lämna Attor själv, för han får verkligen inte slita bort dränet. Han får heller inte kisa med ögat, för då måste jag genast in med honom, för då är det möjligt att stygnen irriterar ögat. Det var tur ändå, att tanden som gjorde hålet inte träffade ögat. Så så är det. Just nu är det bara att gilla läget och göra som en kompis sa: Låtsas som att hundarna inte alls står.

Nästa vecka är det bara att köra på igen, när Johan har kommit hem. Återigen väntar jag och längtar. Speciellt med en söt liten dumstrut som inte kan vara ute i hundgården.

Inpackad

HEJ DÅ fyrhjuling! Vi syns till våren igen!!


TJOHOOO! Snön har kommit och jag hoppas den är här för att stanna. Det har snöat en hel del nu och slädarna har kommit ut. I helgen körde jag och Johan alla vuxna hundar och det var tungt att spåra, så Johan fick ta ett 6-spann medan jag körde fem hundar.

Johans spann:
Haldex - Tirith
     Pya - Nato
 Loddie - Niro


Mitt spann:
Tióne - Uno
      Ithil
Saria - Tricky


Haldex är suverän på att ta spannet framåt, även om han inte riktigt är van att spåra så långt som över 17km, som vi nu har upptäckt att 16,5:an är. Med gps på telefonerna kan man mäta ut avstånd väldigt bra. Mitt spann fick vi lov att vända vid 13km då Tricky stressat upp sig så dant så han hade diarré efter ett tag. Det verkar som att han måste coola ner lite och vi tror, just nu, inte att han kommer att kunna vara med på tävlingarna i vinter. Men det återstår att se om han lär sig att ta det lite lugnare under turerna som kommer.

Jag var imponerad av Uno som gick med Tióne och som vanligt utan neckline. Han är snäll i starten och stark och duktig. Lika duktig är syrran Ithil. Hon imponerar också varje gång vi är ute och kör. Det märks dock att de inte riktigt har samma grund som våra andra hundar, då de tar slut fortare. Ungefär samtidigt som Tricky, men ni ska inte tro att dom slutar dra för det. Man kan se att de blivit trött då de slackar lite emellanåt, men det är bra att de vilar ibland då, och då stannar vi alltid och pustar lite grann, men snart nog är det full fart igen. Häftigt!

Jag känner mig otroligt nöjd med kullen -09 då de uppenbarligen är mycket hårt arbetande hundar. Så det ska bli spännande att se hur Uno och Ithil kommer att tackla distanser när vi senare planerar att köra fjällturer. Just nu håller de på att lära sig att gå i tungt före och hittills går de mycket, mycket bra. De lyfter tassarna precis som man ska i djup snö...

I söndags hade vi tur att våra grannar körde två skotrar på större delen av turen och det mesta av bilspåren från jägarna som körde där i lördags var borta. I söndags körde vi i mörkret i pannlampornas sken och körde 17km. På vägen hem släckte vi lamporna och njöt bara av den vackra månen en stund. Nästan två timmar var vi ute. Det är lång tid, men det är så det går till här i Fjällandet. Det är inte ofta det blir några snabba turer här, för det tillåter inte spåren. Men otroligt bra träning för hundarna är det...

Nu får hundarna vila i tre dagar, då vi haft två tuffa pass två dar i rad och för min del känns det ganska skönt, för jag har en hel del att skotta i hundgårdarna, så det är vad jag ska ägna tisdag och onsdag åt. Suck! Roligare saker finns det ju att göra, men snön som kom idag gör det nödvändigt. Jag hoppas bara att det inte kommer alldeles för mycket snö, då det inte är någon som plogar min väg ner till den större gården. Kommer det mycket snö, får jag antingen ta fart med bilen och hoppas jag inte kör av, eller så får jag vackert ploga de 200 metrarna själv med vår nya snö.... argh.. jag kommer inte på vad den heter bara för det... En sån där man puttar snön med... hehe... Ni vet väl vad jag menar?

* oh, undrar ni varför det inte kommer bilder så mycket längre? Vår kamera har kackat ihop :-(


Måndag

Idag blev det inte någon hundkörning, utan en plock och gör i ordning dag istället. Jag har lagat trasiga koppel och bytt ut krokar på dom och sytt dit och lagat halsband och tvättat några smutsiga såna och sockar. Plockat i hundgrejor, kastat och sparat. Men en tredje dag i rad med huvudvärk är ingen höjdare och strax efter sextiden hade jag sånt bank i huvet att jag la mig på soffan, för att vila en kvart... som blev en hel timme.

Nåväl, det gör inget, men huvudvärken släppte inte. Jag tror det är för att jag slarvat med maten den här veckan när Johan har varit borta. Jag vet att jag inte borde göra så, men det är så tråkigt, tidskrävande att stå och laga mat till sig själv bara och så blir det bara så. MEN Johan är på hemåtfärd just nu och kommer att vara hemma i skaplig tid idag, så idag blir det kotletter till kvällsmat. Yäej! Och det ska bli skönt att få hem honom igen. Alla saknar honom i Fjällandet! Mest av allt jag, förstås!


Kaos start

Ibland, när man har en känsla, så ska man egentligen nog följa den. Idag sov jag till strax efter två då Kenneth ringde. Jag vattnade hundarna efter vårt samtal och skulle ut och köra. Seg i kroppen kände jag mig, men efter lite vilande i soffan gav jag mig ut och gjorde i ordning. ATV:n är dryg och behöver ett nytt batteri, vilket vi inte orkat köpa. Nu känns det också som att vintern är på väg och då kommer slädarna fram, så jag vette sjutton om jag ens köper ett nytt batteri i år. Nu finns det lite snö här åtminstone och jag hoppas den får ligga kvar.

Jag bestämde mig för att bara köra 6 hundar, vilket var tur. Gjorde i ordning allt och när jag skulle starta, så bestämde sig fyrhjulingen för att lägga ner och inte starta. Suck! Jag tänkte kabla igång den, men hundarna drog iväg, med ettans växel i, så vi kom inte så jättelångt, men bortanför stallet och det sista lilla huset, där det tog stopp. Fanns inte mycket att göra. Jag la i båda bromsarna och stack sedan lite kvickt upp till huset för att hämta pickupen som jag körde ner. Sen var det bara att kabla.

Haldex - Saria
Loddie - Nato
Tirith - Uno

Jag kan säga att de inte var särskilt glada över att stå där, men det gick ganska bra ändå. Jag tror att de har börjat bli ganska så vana med att det tar lite tid, eftersom att det ändå tar tid att få in 11 hundar i spannet när jag kör alla. Så det gick rätt bra och vi kom iväg till slut. Sen var det full fart. Vi körde ca 9,5 km och det gick väldigt bra att köra Saria i led. Hon snappade lite snö, men följde med Haldex på kommandona där vi skulle svänga. Själva svängen när vi skulle vända var väl lite sisådär. Saria gjorde lite som hon ville och gick vänster istället för höger och sen blev det en u-sväng. Möjligtvis hade det gått bättre om jag haft neckline på ledarhundarna. Men jag kör ju helst utan sån när jag kör hemma.

Tióne - Trickster
       Pya
  Ithil - Niro

Så fick andra gänget gå. Jag tänkte jag skulle testa Tricky som ledarhund och OJ vad duktig han var. Han är sjukt stark och han kommer att vara en fin tillgång i tävlingsspannet, så länge hans nerver håller. Han är en extremhund som tar i allt vad han kan. Han följde fint med i svängarna och tog t om kommandot högerkanten själv, så han känns lovande. Men han är ingen ängel i starten.

Jag satte upp honom som första hund med Tióne och han höll på att vrida sig, bita i selen och skrika som bara den. När Tióne sattes upp jämte gnabbade dom som bara den, så jag fick lov att ta tag i Tricky 3-4 gånger och tala lite vett med honom. Efter att jag gjort det slutade han iaf att försöka äta selen. Jag satte en neckline på dom, så sen stod han fint framåt med Tióne, om än att det lät väääldigt illa. Men men... förhoppningsvis lugnar han ner sig med åren. Niro har ju blivit skapligt lugn nu, den här säsongen, så man kan alltid hoppas...

Mycket gos med valpar blev det sen och det gillade dom. Elora är en underbar liten dam. Så lik sin mamma Tióne och så trevligt temperament. Airk är det lite mer fart i och man får försöka hålla honom på mattan så gott det går. Men så är han ju valp också, så han får väl vara larvig ett tag till :-)