Nordic Open Sveg 2017

Jag blev gråtfärdig!!
 
Ja, ni läste alldeles rätt. Och varför blev jag det? Jo, jag ska förklara. 
Det är flera år sedan jag tävlade, på riktigt alltså... De sista seriösa tävlingarna var 2013 och då hade jag ett grymt 6-spann och väldigt bra träning. Jag minns det som att tävlingar blev inställda pga för lite snö, så jag körde bara två tävlingar med resultat som guld och silver. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var så tråkigt att det bara blev två tävlingar. 
 
Den här säsongen skulle inte ens bli en säsong, då jag egentligen tyckte jag inte har hundarna tillräckligt tränade med den här isen som kommer VARJE år. Nu blev det ca 1,5 månad de fick stå då det varit mycket runtomkring också som gjort att det varit svårt att få till träningen. Men vi började med SM och jag bestämde till slut att köra ett 4spann i Sveg trots att de inte hade distansen överhuvudtaget. Johan lyckades köra 8km en enda gång, annars har vi bara kört 7km med dom. Men för att få kolla in banorna där VM skall gå nästa år, så var jag ju tvungen att komma iväg ändå. 
 
Sagt och gjort... Johan tog semesterdagar för att vi skulle åka tillsammans hela familjen. På torsdagen skulle han fara hem, men när vi pratades vid på kvällen där, visade det sig att han inte mådde så bra och misstänkte tryckfallssjuka. Han hade kontakt med dykläkare som sa att han skulle vila över natten. Så det gjorde han och sen körde han hemåt på morgonen. På väg hem, utanför Östersund, bestämdes det att han fick åka in till akuten och senare så blev det att flygas till Solna och läggas i tryckkammare. 
 
Hela fredagen bestod av en ovisshet i att veta... jaa.. så särskilt mycket alls. Johan hade syrgasmask och kunde inte prata i telefon, så vi kunde bara skriva till varandra. Det var inte förrän på kvällen som vi enades om att jag och barnen skulle åka till tävlingen. Några minuter i 20:00 var vi så på väg. Efter några mil undrade jag vad jag höll på med och varför jag åkt. Det var halt, trasig fyrhjulsdrift på bilen och med stort släp. Det gick långsamt...
 
23:30 kom vi äntligen fram till Sveg och snälla Irre o Kenta hade erbjudit mig och barnen att sova hos dom och jag tackade ja, då vi annars skulle åka på en skitväg hem till Tova i Brändåsen. Nu fick vi väldigt nära till tävlingsplatsen. 
 
På lördagen blev det lyckligtvis så att veterinären körde fast, en stuga bort från oss och jag kunde haffa henne och tala om att jag och barnen inte skulle hinna upp till tävlingsplatsen till klockan åtta, så vi kunde besikta hundarna vid stugan istället och lite mindre stressad kände jag mig på en gång. 
 
Trots det kom vi upp lite sent och det första jag gjorde var att köra fast med bilen. Direkt kommer det folk (Ingen nämnd, ingen glömd!!), puttar på bilen och skottar loss mig. Jag får Kentas parkeringsplats som står närmast och han tar min istället, så jag ska slippa försöka köra runt. Jag fick springa till sekretariatet för att hämta "fotbojorna" för tidtagningen och fylla i meriteringslistan. Träffar för första gången Annica Andersson, som är hur trevlig som helst. Och från henne får jag höra att det är många som tycker det är jätteroligt att jag är tillbaka på tävling. Bara där blir man rörd. Men när jag lämnar sekretariatet för att springa mot bilen... Ja, då börjar jag nästan gråta, vilket jag senare gör på kvällen när känslorna kommer över mig när jag pratar med Mari i telefonen. Vid min bil står ett helt GÄNG med människor... som "tog sig friheten" att bestämma sig för att ge mig en hjälpande hand. Dom hade satt ihop släden åt mig och tagit fram selar och börjat rasta mina hundar. Ingen nämnd, ingen glömd!! Det är helt makalöst vilka fantastiska människor vi har i den här sporten. Alla är så hjälpsamma och snälla. Det är nästan så jag hade glömt hur det är! Det träffade mig rakt i hjärtat och jag känner mig så himla välkommen tillbaks i sporten. 
 
Jag skulle tävla i både 2sp och 4sp. Ett nostalgispann i klassen med två hundar. En sista gång ville jag köra mina fantastiska ledarhundar, Haldex och Tióne som fyller 10 år i juni och som båda har lite krämpor här och där. Jag visste redan på förhand att vi förmodligen bara skulle köra på lördagen och så blev det. Det var två riktigt taggade hundar som stod på startlinjen och gapade och skrek, mer än alla andra. Viljan fanns. Orken fanns inte riktigt, varken hos matte eller hundar. MEN... det var SÅ kul att få köra den banan med dom två. VI GJORDE DET! Stort tack för alla fina tävlingsår vi haft tillsammans!!
 
I fyrspannsklassen startade jag med Tricky - Piksi - Cherek - Aldur. Det blev smågrabbarnas första tävling och jag hade bestämt mig för att jag ville den skulle blir bra, vilket jag tyckte den blev. Tyvärr funkade inte min kamera nån av dagarna. Kanske för att jag glömt minneskortet i stugan på lördagen och på söndagen dog den, innan jag ens kommit till start. Trots att den var fulladdad. Det är nog dags att investera i en ny kamera till nästa säsong. 
 
På lördagen körde jag Piksi och Tricky i led. När vi kom ifatt spann för omkörning så la Piksi i princip av lite grann. Det var svårt att få igång henne igen efter omkörning så vi behöver träna på det där till nästa säsong. Piksi är en otroligt snabb hund som håller högt tempo längst fram och hon följer Tricky fint. På lördagen hade vi 3e bästa mellantiden men när hon la av efter omkörning så tappade vi såklart. På lördagen låg vi 5a och det var ju bättre resultat än jag hoppats på. De klarade hela distansen och också det kändes fantastiskt. Cherek och Aldur är jätteklippor att ha i spannet, så kan vi bara få allt att klaffa från nu, tror jag att jag har ett starkt spann till nästa säsong. 
 
På söndagen testade jag att byta och sätta Piksi bak och Cherek fick gå fram. Det gick superbra förutom att han stannade snabbt vid en kurva i en uppförsbacke för att sätta sig och bajsa. Då trasslade Aldur in sig, så jag, som vid det här laget var rätt trött, gick fram i slow motion för att trassla ut dom. Det var nog där vi tappade en placering. Det tog på skallen för Cherek att gå fram och när jag märkte, kanske efter 2/3 av banan att han blev trött, lät jag dom gå i sitt eget tempo och var noga med att berömma honom duktigt när han orkade dra på och kämpa för att komma uppför backarna. 
 
Jag är SÅ STOLT över deras prestation och deras första tävling. 
 
Vi kom hem på söndagen i lagom tid, trötta men nöjda och glada. Min käre Johan hade kommit hem med tåget från Stockholm på söndagsmorgonen och matade hundarna. Johan mådde bra, men var väldigt trött efter att knappt ha sovit nånting alls de senaste dagarna. Jag la barnen, Johan sa godnatt och repliken blev att JAG skulle inte somna inte. Men jag gjorde det klassiska, somnade med barnen, helt slut, helt färdig. Och ett år äldre hade jag blivit under dagen. 
 
Så nu tänker jag satsa fullt ut, mot VM, för första gången! Nu får jag allt lov att börja träna mig själv om jag ska kunna prestera tillsammans med spannet. 
 
Bästa på hela helgen var att få ställa sig upp och sjunga på prisutdelningen för Kenta som fyllde 40år, på samma dag som han körde in guldet i 8spannsklassen! Stort grattis till kennel Starax och era första, egna, polarchampions! 
 
Tack för en jättetrevlig och väl anordnad tävling! Fantastiskt arrangemang och engagemang från tävlingsledning och funktionärer. Extra stort tack till alla er som hjälpte mig med barn och hundar, utan er skulle jag aldrig klarat att stå på startlinjen. Jag ser redan fram emot nästa år!
 
Tovas bild på mig och smågrabbarna i starten på lördagen...
 

SM Nornäs 2017

Det är dags att komma tillbaka, både vad gäller blogg och att synas. Så här är vi nu. Efter några års bortavaro på tävlingarna är vi på väg tillbaks och jag och två hundar ur kenneln drog på SM som första tävling. Tricky och Piksi "Picky" som jag kallar dom när jag kör dom, lyckades trots en isperiod på hela december, dra till med att springa hem SM-bronset.


Mitt mål för tävlingen var att komma så nära Tova tidsmässigt sett jag bara kunde, då jag vet hur hon tränat sina hundar och hur det rent praktiskt fungerat för mig. Det skulle vara roligt att se hur mina hundar på kenneln stod sig mot "mina egna" hundar som Tova har. Och på söndagen hade vi det enda rena loppet och jag kan inte känna mig mer än nöjd, vi var 5 sekunder bakom Tova, Pil och Beldin. 

Jag var helt säker på att Tova skulle ta guldet och blev så glad när jag fick rätt. Hon har verkligen jobbat för att få det där guldet. I höstas tog hon över Pil då jag kände att han var för intensiv i starten för att vara en trygghet när mina barn var i närheten, han var minst sagt lite utåtagerande. Idag står Pil lugnt och fint i starten och det är en fröjd för ögat att se honom starta. VILKET hästjobb hon gjort med honom, något jag själv inte hade tid med. Det känns verkligen såå gott i hjärtat att Pil fick komma till Tova! Stort grattis till Tova och gänget!!

Det var fler hundar från kenneln som tävlade och det var kennel Unayok som stod för det. Nu kör inte dom sprint utan medeldistans. Jag hjälpte till att hålla i starten på Joakims spann och det är inte utan stolthet i hjärtat jag talar om att gamlingarna Atto och Matic(första kullen född 2007) gick i led på hans spann och i Maris spann jämte gick Tella(andra kullen född 2009) i led. 

Mari och gänget körde så bra att de sprang in silvermedaljen trots alla vurpor hon gjorde. Jag är imponerad över hur hon och Joakim orkar hålla igång träningen för att köra i den klassen men mest imponerad över Atto o Matic. Deras glädje och energi de har, dag efter dag, att stå längst fram och sedan leda spannet mil efter mil. De fyller trots allt 10 år i juni. Fantastiska hundar!! Stort grattis till era fina prestationer på kennel Unayok!

Jag och Ulrik hade en rolig helg i Nornäs och kommer gärna igen. Tävlingsledningen gjorde en mycket bra och trevlig tävling med, i mitt tycke, fina spår. Bra jobbat av er alla!! Och tack!


En stjärna har fallit

När du föll, visste jag.
När jag tog upp dig i mina armar, visste jag.
Du var förlorad.
 
Vi har mist vår käraste Lumos. En tomhet ekar i mitt hjärta. Och jag tror aldrig att tomheten efter den hunden kommer att försvinna. Igår slocknade den största stjärnan jag troligtvis någonsin kommer att ha fått uppleva. En hund som syntes i mängden, som en väldigt starkt lysande stjärna på himlen gör. En hund som fattas mitt hjärta otroligt mycket... Lumos! Älskade, finaste och snällaste Lumos.
 
När jag vaknade upp i morse föll tårarna, när jag väl vaknat till och insåg att det inte var någon dröm. Igår var jag och Tova var med om det värsta som kan hända, när vi tillsammans var ute och körde hundarna. Vi hade kört lite drygt 4km skulle jag tro, när Lumos utan förvarning, såg lite ostadig ut på benen. Vi stannade direkt och jag sa att jag tar honom på fyrhjulingen. Men jag hann bara sätta på honom kopplet... sen föll han. Han dog direkt. Jag tog honom i mina armar, men han var borta. Det fanns inget vi kunde göra. 
 
 
Lumos
Du var den där hunden man bara får en gång i sitt liv. En enastående stjärna, på alla sätt och vis och jag önskar så att vi hade fått en framtid tillsammans, och att du hade fått bli kennelns fortsättning, som jag hade planerat. Snälla, hälsa till Silve och alla de andra. Vi älskar dig och saknar dig nåt ofantligt mycket!
 

SPHK Ånnaboda på 5 dagar

Start: Fjällandet Jämtland
Mål: Örebro Västmanland
Mil: 128
 
Antal individer ner: 1 vuxen, 2 barn, 6 hundar
Antal individer upp: 1 vuxen, 2 barn, 5 hundar
 
Sovplatser: Orsa - Örebro - Kolsva - Orsa
 
Förväntningar: Inga
Förhoppningar: Överleva resan utan att dö på kuppen

Jag börjar med att säga att jag är stolt över mig själv! Ja-aa, jag är faktiskt det. Förut har jag rest med Ulrik, ända ner till Ystad, när han var under året. Då åkte vi ner till Sösdala för att leverera en valp, han och jag och passade på att hälsa på släkten ännu längre ner. Det var lätt! Nu skulle jag för första gången resa med Ulrik som hunnit bli 2.5år och så Allis, som snart blir 11 månader. Och med det 5 egna hundar och en hund jag skulle leverera, i bagaget. Egentligen skulle vi ju varit ner till Vaggeryd i april, jag, barnen och alla hundarna, men jag har varit så sjuk ända sedan polarhundsmästerskapen, så det gick bara inte att företa sig den resan. Jag trodde aldrig jag skulle bli frisk, men det blev jag och det känns så härligt att det inte ens går att beskriva. Jag känner mig fylld(nåja, jag tar i lite kanske) av energi!! Nä, men det känns som att livet har kommit tillbaka och jag har mycket mer ork, till precis allting. Det känns så underbart. 
 
Söndagen den 10e kom Dimma hem till oss. En jättefin tik från Awanga's som skulle ner och bo tillsammans med valpen Piksi som kommer från mig. Ja, Helena och Peter har numera en flock hundar och äger bl a Dimmas bror Cumulus redan. Självklart fick hon en plats i vårt släp. Jag hade god hundvakt av Tova, så slapp jag ta med 6 hundar. Så de som följde med på resan var Tricky, Lumos och Accio, Pya och Tióne.
 
Målet var att ställa ut valparna, men eftersom Pya var gratis fick hon följa. Tióne var med för avelsgruppen på valparna. Hade hon inte varit snaggad i pälsen hade jag nog ställt henne, men nu fick det vara. Jag kände att jag nog borde ha tid för en brukshane också, så det fick bli Tricky som var fin i pälsen. Och med facit i hand så är jag glad för det, för det blev domarbyte och nu var det en domare som jag faktiskt ställt Tricky för innan. Då fick han excellent och blev placerad 4a i bruksklassen.
 
Jag är nog tidsoptimist. Jag är värdelös på planerande. Något jag måste bli bättre på. Jag hade inte packat en pryl när dagen för avfärd anlände. Tisdagen. Samma dag Johan skulle åka på jobb. Samma dag som hundfodret var tvunget att hämtas upp. Det var en galen tisdag. När ungar och hundar var packade fick jag styra kosan mot Postnord i Lillänge för att hämta foder, så Tova skulle ha nån mat att ge till hundarna. Klockan var strax efter 15 när jag kom iväg. När jag hittat stället var det ombyggnationer och jag körde in med mitt långa ekipage bland hus, byggsektioner och bilar parkerade överallt. Ungarna sov och jag funderade på hur jag skulle ta mig därifrån. Fick kuta in för att genast få veta att jag var tvungen att köra runt alltihopa för att få fodret. Lubbade ut, lyckades vända. En snäll kille kom ut med pallen foder när jag hittat rätt och han var så hjälpsam att redan där gav jag bort en hembakt morotscupcake och att han blev överlycklig för det gjorde att jag blev gladare och lite mindre stressad. Sen var det iväg för att träffa Tova och ge henne foder. Medan hon höll koll på kidsen fick jag dra in på ICA för att köpa saker jag glömt hemma i all stress. 
 
Vi stannade i Åsarna och åt mat. Ulrik fick pizza och skrek HALLÅÅÅ till alla som satt där och åt mat. Folk blev så glada att de hallåade tillbaks med leende ansikten. Vi kom fram till Orsa strax före 22 och jag fick hjälp med barnen så jag kunde ta hand om hundarna. Fröken Dimma som var med var hur lätt som helst. Hon kändes som en i flocken... Lugn och fin och väldigt snäll att hantera. Med andra ord ingen hund som var till något bekymmer. Jag hade redan hunnit bli förtjust i henne på hemmaplan förstås. Lite blyg var hon och jag tror inte hon pinkade nån gång alls under resan hemifrån till Örebro. Inte vad jag såg iaf.. troligtvis pinkade hon på stakeouten i Orsa. För åt sin mat gjorde hon ju åtminstone. 
 
Dimma, helt urfälld, men en riktigt fin tik, tycker jag.
 
Vi kom iväg halv tolv sen, efter att vi tittat på fåren och hästarna, som jag lovat Ulrik. Jag hittade till Helena som bor i ett område strax utanför Örebro. Jag fick låna en hundgård och eftersom det var både hoppskydd och grävsäkert så stoppade jag in alla mina fem vovvar där. De var rätt glada för det, för där fanns massor med ätbara saker i gården. Jag tror säkert de gjorde slut på allt som fanns att stoppa i sig. Tyvärr går tiden alldeles för fort när man reser och jag hann aldrig hälsa ordentligt på alla hundarna, men nästa gång planerar jag att förhoppningsvis kunna åka själv, så kanske det blir mindre stressigt. Vi kom i säng tidigare än vad vi gjorde i Orsa och det kändes skönt. Vaknade till liv vid 5-snåret, men gick upp strax före 6 medan båda ungarna fortfarande sov. Gick ut och rastade vovsen. Hade räknat ut att jag skulle in i ringen med Lumos efter 10, då jag hade nr 38. Rutinerad som man är nuförtiden, tänkte jag ju inte alls på att det var två ringar :/ Vi kom till Ånnaboda efter vad jag tyckte var gott om tid. Ut med stakeouten och börja göra i ordning efter att jag fått ut ungarna. Helt plötsligt skriker alla på mig att jag ska in med Lumos. WTH??
 
Lumos och Accio låg fortfarande i släpet så jag river ut Lumos, kastar på honom ett stryp och springer iväg. Jag hade knappt ens fått mina kritiklappar som jag skickat Helena att hämta. Så när jag kommer till ringen säger dom att tikvalparna går först... Ameh :( Jag har ju tikvalp också. Så då blev det stressigt, inte bara för mig utan för Helena och Peter också, som skulle gå in med båda sina tikvalpar. Så jag kastar Lumos till Maja Antoniusson, som såg ut som att hon hade en hand ledig (inte alls stressad). Springer och hämtar Accio och säkerligen skriker jag åt Helena o Peter att Piksi o Charlie ska in NU (inte aaaalls stressad)!
 
Så står vi där inne i ringen, jag och Accio. Vi som tränat mest ståträning när vi varit i hundgården, men endast en gång med utställningskoppel. När det är våran tur så sköter hon sig faktiskt mycket bättre än vad jag trodde. För hemma är hon helt galen. Men jag tror jag fick till några steg på henne. Domaren Ewa verkade väldigt förtjust i henne. Av 5 valpar(tror det var fem) så placerar sig Accio FÖRST. What? Hur gick det till? Jag fattade som ingenting, men kände mig såklart glad. Som tvåa kom Peter och Helenas lilla fina Charlie. Jättefin liten tik. Trea kom Piksi. Alla de här tre valparna behöver definitivt tränas mer för utställning. Jag tror faktiskt att det var Piksi som var mest tokig i ringen, Accio stod åtminstone still.. hehe.. Så det blev Helena som fick bjuda på efterrätten eftersom att min valp vann över hennes!
 
Lumos fick komma in efter tikarna. Han drog som bara sjutton tyckte jag. Han fick iaf hederspris och sen var det bara gå in med både Lumos och Accio. Ylwa som värmt upp Lumos åt mig fick visa honom. Han tycker jag är lite mindre känslig än vad Accio är. Accio är väldigt lik sin mamma och halvsyster Elora, som är bäst att visa själv. Det blev Accio som vann den rödgula kokarden för dagen. Direkt efter blev det avelsklass på Tióne och även där fick vi HP, likaså i uppfödargruppen. 
 
Puh...! Nu var DET över och jag kunde gå tillbaka till släpet och fixa med stakeouten som alltid ska krångla med mig när jag sätter upp den. Det är bara för att den är ställbar efter hur underlaget på marken ser ut. Ibland hatar jag att jag aldrig får fast den och det är lätt för starka hundar att flytta den, men jag är väldigt tacksam för den på vinter när det kan vara trångt vid tävlingsparkeringen eller väldigt ojämnt på marken. 
 
Jahaja... helt plötsligt skriks det igen! Från ringen! Att jag ska in med Tricky. Ameh vafaeeenn... Han låg i släpet. Och var tog de hundarna som skulle ställas i unghund vägen då? Så det var ju bara att kasta sig huvudstupa in i ringen... IGEN! Stackars Tricky! Nåväl.. kanske är det så här det ska vara? Jag tog ju med Tricky istället för Pil eftersom Pil fällde för fullt. Och då går Tricky och vinner bruksklassen! Före fina Everth t om. Domare Ewa var benhård på päls i fällning och det var många hundar som fällde för dagen(inte så konstigt kanske). Jag vågade inte ens tänka tanken att vi faktiskt hade chans på cert. It ain't over til the fat lady sings!
 
I bästa hane vill inte Tricky längre. Han krånglar. Så vi hamnar på 4e placeringen, men vi kunde ju lika gärna blivit avtackade, så jag är nöjd med det. På första placeringen står Viggo med sin fina Echo från Heidiburghs kennel. Som tvåa står Marlene med sin Gantu och före oss en öppenklasshane. Eftersom att Echo redan är utställningschampion tar han inte certet, Gantu är junior och får det inte heller och öppenhanen har inte bruksmeriten = Tricky får certet!! Jaaa! Vad glad jag blev!
 
Sen är det bara Pya kvar. Jag och Helena borstade ur henne, ja, Helena fick borsta mest eftersom jag lovade att hjälpa David(som har flera hundar från mig) att ställa en av hans hundar. Han hade anmält Seven som kommer från kennel Unayok och sin relativt nya tik Nävertassen Seif Yla, som kallas Soja. Jag provade först att ha Seven, men varje gång David sprang ifrån mig och Seven blev hon lite galen, så det var bättre att göra tvärtom. Soja fick Very Good och placerades sedan som 4e tik i konkurrensen. Seven fick för dagen nöja sig med ett Good.  
 
Jag hade tid att värma upp Pya vilket kändes bra. Det var fem tikar i veteranklassen så jag räknade väl inte med så mycket att hämta där. Så döm om min förvåning när Pya är den enda tiken som får excellent. Domaren höll ck't då hon var i fällning. Så jag frågade om hon skulle in sen igen och då sa dom nej. Så ännu en gång skriker alla på mig när veteranhanen är klar, att jag ska in. *suck* Det här var en utställning jag aldrig hade klarat själv kan jag säga, för utan alla som gormade åt mig, så hade jag inte kommit in med en enda hund utom Pya i rätt tid. Så nu skulle jag och Pya gå mot den utställningsrutinerade hanen Liac(Snowstreams Tradus Iliacus, som f ö är farbror till Lumos och Accio). Inte väntade jag mig nåt där heller och döm om min förvåning när jag hör domaren säga att "Idag vinner tiken". Eva var väl inte helt nöjd med Liacs päls, då Ylwa hade badat honom. Så även att båda hundarna såg lite skabbiga ut, så tyckte väl domaren att Pyas päls var bättre just den dagen. Så nu skulle vi in i BIS-final veteran. Första gången för oss.
 
Men först var det BIS-final för Accio. Hon sköter sig riktigt OK och jag känner att jag får till rätt fina rörelser på henne efter en sisådär 3 varv i ringen. Det var en samojed, en alaskan malamuten och så siberian huskyn Accio. De börjar placera tredje placeringen först och jag tror vi ska gå dit, men det fick vi inte. Inte heller på plats två fick vi gå dit. Så helt plötsligt inser jag att jag fått min första BIS-valp på en polarhundsutställning någonsin. Yäejjj!
 
 
Shejrix Lumos Maxima blev BIM(bild från avelsgrupp, Sofia Holmgren är den som ställer honom så snyggt)
 
Pya kommer 3a i BIS-finalen veteran av de tre som deltog.
 
Själv fick jag inte till en enda bild från utställningen. Fast att alla andra tog hand om mina ungar så sprang jag nog mest omkring som en yr höna och visste varken ut eller in(det kändes så iaf). Och jag anmälde inte många hundar just för att det inte skulle bli så. Men jag känner ju att jag är orutinerad nuförtiden, så allt började galet, men tack vare alla andra så lyckades det ändå. Så stort TACK till precis ALLA som hjälpte mig.. med hundar, med barn, ja-aa.. med allt! Utan er hade allt blivit pannkaka!
 
Gör jag om en sån här resa? Just nu säger jag.. näe, förmodligen inte. Om några månader... ja-aa, då säger jag säkerligen ja! Haha.. Vi har haft roligt, mött vänner även om det varit väldigt kort. Och till er säger jag, superkul att träffas! Till andra säger jag GRATTIS!!!(ni vet vilka ni är). 
 
Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer, så jag avslutar med att säga något jag tyckte var himla roligt och det var att kunna läsa den röda tråden i Evas bedömningar. 
 
BIS-valp Shejrix Accio
BIS SE UCH Snowstreams Magnolia Lilliflora
 
De delar samma pappa; SE UCH SE(polar)CH Snowstreams Tradus Philomelos :-)
 

Tirith 💖 Tiger

Kärlek vid första ögonkastet!
 
Jag har nog aldrig haft en tik som blev kär så direkt. Tack vare Tova och Malin så kunde Tiger komma upp och vara hos oss ett tag på en kärlekstripp. De parade sig 31 mars och 2a april. Så nu kan vi bara vänta och se om det tar sig.

Ha din hund försäkrad

En barnvante + en valp -> kan sluta med katastrof!
 
Idag var vi ute hos hundarna på eftermiddagen, jag och barnen. Ulrik hjälpte mig att plocka bajs och Allis sov gott i vagnen utanför. När vi plockar bajs passar vi på att rasta alla vovvarna. Valparna var ute och sprang, Ulrik rände omkring när han inte hjälpte mig att plocka bajs. Helt plötsligt kommer han till mig och säger "Min vante" sådär gnälligt som ett barn kan göra. Tittar på hans händer och ser att båda vantarna är borta. Anar snabbt att valparna är dom som är de skyldiga och ser direkt att Accio har en vante som hon gottar sig på. Snabb är jag, för jag vet att en slukad vante kan bli ödesdiger för en liten valp. Får tag i vanten och kollar efter vante nummer två. Den finns inte! Jag frågar Ulrik om Lumos tagit den, för han såg sannerligen lite märklig ut. Svaret blir JA! Håller koll på Lumos när han plötsligt börjar kräkas. Jag efter, för Accio springer nästan i munnen på Lumos för att kunna tjuva... om det nu skulle komma nåt intressant. Han spyr upp vanten, men inte sjutton får jag tag i den. Och självklart slukar han den i panik över att jag ska ta den ifrån honom. 
 
Tova anländer med mina hundar. Jag är förbannad. Insåg där i detta då att jag inte lagt in Accio och Lumos i flockförsäkringen än. Och inser, att om den där jäkla vanten inte kommer upp, så står vi inför två alternativ. 1. Operation = extremt mycket pengar då försäkring saknas och vi skulle aldrig kunna lägga ut dom pengarna
2. Avlivning :(
 
Alternativet känns inte roligt. Jag ringde direkt distriktsveterinären då klockan var 1700. Möjligheten att åka in med två sjuka barn varav den lilla fortfarande sov, och ingen av dom ätit mat, kändes inte lockande. Sån tur hade jag att snälla Karin kunde komma till oss. Hon var framme vid halv sju och direkt så gav hon Lumos kräkmedel. Jag kunde gå ut med honom när han skulle kräkas medan Karin tog hand om barnen, matade Allis och pratade med Ulrik. Så himla snällt!! 
 
Lumos kräktes. 5 gånger. Det kom ingen vante.
 
Vi gick in igen. Jag kände mig ganska dyster! Jäkla vante! Han fick en dos till, för han hade fått en lägre dos. Och han var vid gott mod. Ut igen och lämna trötta och gnälliga barn med Karin. När vi stod därute och han kräktes igen och ingen vante kom upp kände jag dysterheten bli än starkare. Jag såg framför mig hur vi fick avliva honom... eller skrika på hjälp på facebook; "Hjälp oss rädda Lumos!"
 
Så jag sa till honom: Nu kräks du upp den där jäkla vanten!!! Och en gång till kräktes han! EN GÅNG TILL!! 
 
OCH DEN FÖRBENADE VANTEN KOM UPP!!
 
Jag tog Lumos i famnen och störtade in i huset! Han fick extra vätska umder huden också för han var lite uttorkad. Ett jättestort tack till veterinär Karin för all hjälp!! 
 
Med detta vill jag säga: Glöm för sjutton inte bort att ha din hund försäkrad, om du inte sitter på en buffert, i tid!! I morgon ringer jag mitt försäkringsbolag!!

Sekunder emellan

Det är väldigt roligt att fotografera barn kombinerat med djur. På några få sekunder kan allt möjligt hända.

Små och söta

 

Vinterhundar

Valparna växer och ser väldigt fina ut. Alla utom Lumos och Accio har flyttat till nya hem. Här är Lumos på en bild. Han är en mycket öppen och trevlig kille som inte räds någonting. Han och syster Accio bor tillsammans med sin mamma och sin halvsyster, Elora.
Elora. Hon är en glad och trevlig tjej som tycker mycket om sina småsyskon. När man kommer ut är hon för det mesta runt mig hela tiden om hon får välja. 
 
 

HP-kullen

Äntligen fick vi valpar efter Tióne och Melos!
Det blev tre av varje och på bilden är det killarna, Lumos från vänster, Kygo i mitten och Nox. Nu är dom leveransklara. Riktigt fin och jämn kull.

Hamar 2015

I början på januari var jag och körde första tävlingen sedan 2013. Jag förväntade mig ingenting då våra hundar "vilat" alldeles för länge. Ända sedan 2013 faktiskt och vår träning för den här säsongen startade i början på november, då en tjej som heter Tova blev vår handler. Hon är jätteduktig med hundarna och jag är glad att hon blev tipsad om oss från Niros nya husse. 
 
Vi for till Hamar och det enda jag kunde köra var 4spann då Tióne var ur träning eftersom hon väntade valpar då. Elora som kommit tillbaks från tyskland fick gå i led med Tricky. Bak hade jag Pil och Tirith. Hundarna gjorde jättebra ifrån sig och vi var inte ens 2min långsammare än vinnaren, vilket jag tycker är jättebra med tanke på att vi inte är topptränade på något vis. Kul att få vara med och köra igen iallafall och från nu så kan det bara gå bättre..

Tånga Hed 2014

Det här är väl ändå värt att ta sig tiden till ett blogginlägg.
 
Jag åker inte så mycket på utställningar längre som ni kanske märkt. Det är mycket för att Johan för det mesta inte är hemma när de går av stapeln och jag ids inte åka själv med alla hundar och barn. Så var faktiskt fallet denna gången också, men eftersom att min snälla syster gärna tog semester för att passa våra barn, så bestämde jag mig för att fara med hela gänget och lämna barnen hos henne och fara vidare själv. Nu blev det så att Johan blev sjukskriven och var hemma ändå, så jag lämnade Attor hemma med honom. Sen packade jag barn och hundar och startade resan för exakt en vecka sedan. 
 
Först skulle vi fara i ca 5h hade jag räknat ut för att komma till syster min, men det tog mycket längre tid med stopp för att mata Allis och Ulrik och rasta hundar. Jag sov över där och kunde lämna över barnen i lugn och ro och åkte därifrån med en bra känsla i kroppen. Vi for inte så långt på torsdagen, bara till Ylwa Malmberg och vi hade en dag med mycket hundprat och mycket god mat på kvällen. Jag älskar Ylwas kyckling!!! Tillsammans startade vi vid tiotiden på fredagen och kom fram i bra tid till Tånga Hed. 
 
Jag förvånades över mina hundar under hela resan, för de var så himla tysta. Det var inte förrän vi fick tillbaka Elora som det blev livat i luckan, så där finns lite att jobba på. Nåväl... jag känner som vanligt av tidspress, så jag fattar mig kort. Ställde 8 av 9 hundar anmälda. Skippade Pamir som är ganska så feg och dessutom helt urfälld. Hon ser ut som ett spjälstaket. Tirith och Pil fick excellent i bruksklass, men inget ck. Pil blev 4a i sin klass och Tirith oplacerad. Saria, Elora och Tricky fick Very Good.
 
Pya fick ck i veteranklass där Ylwas Ruffan vann klassen. Och här kommer det som gjorde min dag! Haldex går och vinner bruksklassen med ck och Tióne går och gör exakt samma sak. I bästa hane blir Haldex uttagen till 4e bästa hane och eftersom att ingen av de som står före kan få certet så går det till honom. Och jag kunde väl aldrig tro att resan ner skulle ge mig det där efterlängtade sista certet. Allra minst på Haldex som ju haft och fortfarande har lite problem med ryggen. När Tióne går in i bästa tik händer det jag inte trodde... hon placerar sig ett snäpp bättre än brodern och eftersom att vinnaren Blitzen redan är champion kan hon inte få certet och tvåan inte har bruksmerit, så kniper Tióne det och helt plötsligt är mina förstvalda egenuppfödda valpar utställningschampions!! Vilken känsla!
 
Jag har också avelsgrupp på Pya som jag dabbar mig totalt i. Plockar helt enkelt ihop gruppen som var uppfödargruppen och såklart... där var ju både Pil och Elora med... haha. Så tokigt! Så där blev vi strukna. Men visst, lite snurrig får jag väl ändå vara, när det var så länge sen jag hade så många hundar anmälda. I uppfödargruppen går det desto bättre och vi vinner över de fina hundarna Ylwa har i gruppen och i BISet får vi se oss slagna av samojederna.
 
Det är mycket roligt att Pya fått så fina barn och att jag lyckats få jämna hundar, jag är stolt över det, det skäms jag inte över att säga. Så nu är det bara att vänta, så ska jag skicka in om ansökan för mina första dubbelchampions, mina helt fantastiska ledarhundar, Haldex och Tióne!
 
 
Foton av Ylwa Malmberg
 
 
 
 

Stor familj

Här har familjen blivit större. En liten tös som heter Allis har flyttat in och Ulrik har blivit storebror.
 
Fröken Allis kom den 24 juni och då hon körde samma stil som storebror och låg i säte fick vi denna gång planerat kejsarsnitt. Egentligen till den 26, men lilltösen startade upp allt redan innan, så det blev kl. 00:18 natten till tisdagen istället. Hon vägde 3250 och var 49cm lång. Så nu börjar jag komma in i livet som tvåbarnsmor, med allt vad det innebär.

God fortsättning

Så har det nya året, 2014 kommit och 2013 är passerat. Själv låg jag med vinterkräksjukan på självaste nyårsafton så firandet uteblev helt och hållet. Ulrik blev också sjuk men tack och lov kräktes han bara två gånger. Idag har han bara druckit, inte ätit någon mat så jag anar att inte han heller mått helt hundra på första dagen av det nya året. Trodde att Johan skulle slippa, men nu ikväll verkar inte han må så bra, så vi får se hur han klarar natten. Min feber är borta nu iaf så nu behöver jag bara få sova då jag inte vilat mer än att ligga i soffan under dagen... 
 
God fortsättning på er alla vill jag passa på att önska och ett riktigt spännande nytt hundår(egentligen är det hästens år i år, men 4bent som 4bent... haha)

Alive - almost

Jo, som rubriken förtäljer...
 
Det här med att få tid till att blogga om dagarna... njae, jag har knappt tid att ta hand om mig själv. Jag antar att det blir vad man prioriterar... och som ni kanske förstått... jag prioriterar lillherrn i huset. Det kan ni nog se på instagram; många små filmer på glinet och mindre filmer/bilder på hundar. 
 
Vi kommer inte att tävla i vinter. Det beror på att Johan bara är ledig på en enda tävling, PM. Att träna hundarna som idioter, för att köra en enda tävling... nej, det känns helt enkelt för lite. Och eftersom att jag då skulle bli själv med Ulrik och 11 hundar på de andra tävlingarna då jag varken har barnvakt eller handler... nej, DET blir då åt andra hållet helt enkelt för mycket! 
 
Så den här säsongen slipper ni oss ute på banan och vi kan köra hund bara för att det är roligt. Då passar vi också på att bara ladda om inför nästkommande säsong. 
 
Så till alla er som ska ut på tävlingsbanorna kan jag bara önska stort lycka till!!

Ett sista inlägg

Den 3e november fick jag ett samtal som i princip slog mig ur skorna. 
Det var den nya hussen till Loddie som ringde. Först trodde jag att det var så att husse inte mådde bra och att vi skulle få ta hem Loddie igen... men nyheten han kom med gjorde så mitt hjärta stannade.
Loddie var död! Hon och hennes kompis hade rymt när han öppnat bakluckan på bilen. Den andre hunden kom tillbaka efter femton minuter, men inte Loddie. När husse åkte ut för att leta hittade han henne, död i dikeskanten vid E18.
 
Jag kan inte förklara min känsla... Jag placerade om henne för att hon skulle få ett bättre liv med mer uppmärksamhet och det fick hon också. När husse haft henne en månad träffades vi och hon har aldrig varit så fin som hon var då. Väldigt fin i muskulaturen och glad i humöret, det märktes att hon trivdes i sitt nya hem.
 
 
Loddie var en fantastisk tjej. Hon var smart och vacker och även om hon inte var vår bästa draghund, så hade hon sina *moments* ändå. När hon var duktig, var hon precis lika duktig som sina syskon. Hon var grym på kommandona höger och vänster. Hon var väldigt intensiv när man skulle ut och köra och svarade upp om kompisen började tjafsa i spannet. Hon åt selar och träet i hundgården, så vi fick bygga extra skydd för hennes skull. Hon hoppade ut ur rastgården i ett nafs, om hon ville, och gjorde mer än ett besök nere hos grannen där hon hälsade väldigt intimt på hönor och ankor :-( Trots alla smågrejer hon hade för sig, så var hon otroligt älskvärd och så snäll med andra hundar. Det är svårt att verkligen förstå att hon inte längre finns kvar. Hon är den första att gå från min första kull, och det känns... Som en vän sa "Den kullen har en speciell plats i hjärtat". Och så är det. De 8 individer som anlände som Shejrix första kull, är fantastiska hundar idag och jag hoppas hoppas verkligen att de som är kvar får många, många år kvar att leva!!! 
 
Loddie som busig liten valp
 
 
Första gången jag tävlade i 6-spannsklassen. Loddie(längst fram höger på bilden) tillsammans med Niro ser till att vi kammar hem guldet på SHAM-draget 2010.
 
SHEJRIX QUADRA DRIVE II 
född 2007-06-04
död 2013-11-02
 
För alltid har du en plats i mitt hjärta och jag kommer alltid minnas hur du glatt gjorde det där som Martina lärde dig när du bodde med henne; Snurra runt på kommando och att pussas! Du är otroligt saknad! Det är inte riktigt förrän nu när jag skriver det här som jag faktiskt inser att du inte finns kvar i livet längre och jag som inte gråtit ordentligt, varken för Silve, Nova eller dig, kan hindra det längre.... Det gör ont! Så många hundar som gått ifrån oss sedan i augusti. Hårda beslut som tagits och ingar tårar som gjutits ordentligt.. förrän nu.
 
Tack för den tiden vi fick ha med dig Loddie.... Jag kommer alltid minnas dig med glädje! Tack för dina fina och duktiga barn som vi fick (oh, de tog brons på sin första barmarkstävling, med husse) :-)
 
 

SM och SOC

Vi tyckte det skulle vara roligt att testa våra hundar på barkmarkstävlingar. Det var år och dar sedan jag tävlade barmark och det här med kickbike är väl inte riktigt min grej, så Johan fick ställa upp som förare med Tricky och Pil, som är de absolut snabbaste hundarna vi har. Vi var anmälda till både SM och Soc'en i Nybro. Boende och allt var klart för SM och besiktningen för hundarna på fredagen gick fint. Men när Johan på lördag morgon tog ut Pil ur släpet var han av någon anledning halt. Och det var ganska markant också, så beslutet blev att avstå helt från att tävla. Istället tränades alla hundarna på SM-banan efter lördagens tävlingar var slut. 
 
Efter SM for vi söderut och hade några härliga dagar hemma hos Ulriks gudfar, Jimmy, som också är Johans bästa vän. På tisdagen passade jag på att ta alla hundarna och fara till David och Mia och jag blev bjuden på god mat och   vi gjorde som man alltid gör, snackade en massa hund och lite allt möjligt. När det uppenbarades att Mia hade en fiol liggandes var jag bara tvungen att fråga om jag kunde få prova att spela på den. Jag spelade fiol lite grann när jag var liten och jag har alltid varit sugen på att se om jag skulle kunna få till en liten truddelutt. Tro det eller ej, men jag klarade av att spela Blinka Lilla Stjärna på två strängar. Och det kliade i fingrarna att spela mer och mer och mer. Så nu funderar jag helt enkelt på att ta upp det där igen, det är ju bara sååå roligt.
 
Nåväl, vi tränade också hundarna och jag körde alla våra hundar. Jag var då tvungen att köra Pil och Tricky på kickbike och jag lovar... Jag har nog aldrig varit så rädd. Gah, det gick så förbenat fort!!! Men jag klarade det!
 
På helgen skulle Ulrik få bo hos farmor och farfar i Ronneby. Det gick hur bra som helst tydligen, så det kändes lite skönt att få "bara vara Fia och Johan" även om det bara innebar hund för oss, så var det väldigt uppskattat att få lite barnvakt! Tack till farmor och farfar!!
 
Jag och Johan bodde i en liiiiten, liiiiten stuga tillsammans med Mari och Joakim, som brukar vara våra stugkompisar vid olika tillfällen. Tävlingshelgen var varm och normalt sett kör vi aldrig våra hundar i de temperaturerna som var vid den helgen. Tänk att det kan vara sån skillnad från en helg till en annan. Helgen innan i Filipstad var det jättekallt och tjocka jackor och vantar och mössa på var det som gällde då. 
 
Vi beslöt att köra iaf och att köra med vettet i behåll, så mycket det gick. Johans spann, Tricky och Pil tog ut sig alldeles fullständigt första dagen och Tricky(som vi fått kämpa lite med under starten av höstträningarna) vinglade till släpet. Sen var det nån som tipsade om att det fanns en å i närheten, så vi sprang dit med båda hundarna och de plumsade självmant i och fick stå där tills de var nöjda. Efter det var återhämtningen fin, så det kändes ok att köra dagen efter. Även jag startade och körde i 4-spannsklassen, med ett rätt klent spann. Jag saknade verkligen Haldex då och där. Jag hade Tióne och Saria i led och Nato och Tirith bak. Sen så lånade jag en vagn av David eftersom att jag inte har en egen. Men kör man en 4-hjulig vagn i den klassen så vet man att man inte kommer ligga högt upp. Meeeen... jag ställde faktiskt bara upp för att hundarna också skulle få delta och framförallt så hade jag väldigt väldigt roligt! Och det var min huvudsak. Normalt sett vill jag ju alltid vinna, men åååååh det var skönt att bara få leka med hundarna. Så dag två gjorde jag något jag aldrig skulle göra på snötävlingar, jag switchade hundarna helt och hållet. Så Nato fick prova att gå i led tillsammans med Tirith. Och han klarade det!!!! Vilken vinst. Vi blev omkörda av Maria Pålsson som kom med en sjudundrande fart och Nato brydde sig inte alls. Det kändes så himla roligt!! 
 
Det är så mycket jag kan skriva, men det kommer bli så långt, så jag avslutar med att sammanfatta det lite enkelt: Johan tog brons. På sin första tävling! Han låg femma första dagen och körde upp sig på den avkortade banan sista dagen. Tyvärr var det ingen utländsk förare som startade så SOC statusen uteblev. Trist att han inte fick en medalj på sin första tävling tycker jag...
 
Men nu är vi nog lite taggade att försöka oss på barmark igen, för det här med kickbike var väldigt roligt!
 
Tricky och Pil på sin första barmarkstävling som dom klarade med glans!

Förlust i spannet

Vi kom igång med vår hundträning i mitten på september. Sent som attan, men vad ska man göra när vädret är som det är? Det är bara att vänta ut värmen... 
 
När jag kom igång med hundarna tyckte jag att en av hundarna inte sprang riktigt rent. Stilen på galoppen var inte vad den brukar vara och jag studerade hunden noga noga under körning. Näe... var det inte samma stil som vi sett redan förra säsongen? Huvudet på hunden vändes ofta bakåt, ena bakbenet vispade istället för att ha den smidiga trav eller galopp vi brukar se. Näe... det måste vara nåt fel på hunden, tänkte jag. 
 
Jag följde min instinkt och bokade tid hos Ejra för att kolla upp honom. Vi hade kört ett 10-tal gånger och när jag rådgjort med Ejra blev det bestämt att hunden inte skulle köras förrän han var kollad. Så han fick avstå. Och med facit i hand förstår jag... Nu fattar jag allting; han ville inte komma och ta på sig selen. Beteendet var förändrat redan förra säsongen. Men vi trodde helt enkelt han blivit knäpp med löptikar. Men nu förstår jag. 
 
Vi fick vår favoritveterinär på Ejra, Calle.... Calle är en tjej, hur märkligt smeknamnet är. Hon är verkligen duktig med hundarna och väldigt kunnig på sitt område. Redan när hunden fick springa och visa upp sig för henne sa hon att det är något som inte stämmer. Det var Johan som sprang och jag kunde själv se att han inte alls tog ut stegen som han brukar göra. Så vi gick in och gav honom lugnande och sedan blev det dags för röntgen. 
 
Röntgenbilderna visade laterala spondyloser i ländryggen på två ländkotor. Det är även små artrosförändringar. Spondylos gör att hunden blir stel i ryggen, det är en sjukdom som ofta hänger samman med hundens ålder. För den här hunden ser prognosen bra ut, då det inte är så mycket, så med rehabilitering kan vi nog få ordning på det. Först är det laserbehandling som gäller och sedan ska hunden promenera i vatten. Sedan alternativ träning. En sådan här rehabilitering kan ta väldigt lång tid.
 
Det här är ett hårt slag för oss, då det är Haldex som har råkat ut för det här. Haldex är en riktigt duktig ledarhund och att vara utan honom i spannet är en stor förlust, speciellt då vi i vinter förmodligen kommer att köra i djup snö. Haldex har varit den hunden som alltid tagit oss fram i djupsnö, även då den andra ledarhunden bara gått in bakom honom och inte velat gå fram för snön. Då har Haldex tagit ansvar och ensam sett till att få spannet dit vi ska. Han är en klippa som ledarhund, så det här känns verkligen hårt. Han är även borta från allt vad tävling heter för den här säsongen och det är självklart en stor förlust för mig. Han har alltid sett till att jag kommer dit jag ska på tävling. 
 
Men nu.... nu kan jag koppla ihop det mesta till ett samband. Jag har ju varit förvånad och inte riktigt fattat varför Haldex inte fått excellent på utställningar... här är ju svaret. Att han redan förra säsongen betedde sig konstigt. Han vände på huvudet ofta när vi körde... han stannade i uppförsbackar... han brydde sig om andra hanar... Allt hänger samman; förändrat beteende. Och vi trodde det berodde på löptikar. Istället hade han ont i ryggen.
 
Förändrat beteende hos en hund tyder ofta på att något inte stämmer. Så jag kan nog tycka att det är bättre att man lägger lite pengar hos veterinären och kollar upp hunden om det är något som ändrats hos hunden. Säkerligen har den något problem. Jag önskar bara att jag hade fattat att det inte var löptikar, så hade jag påbörjat behandling redan i våras. Då hade jag kanske inte stått utan Haldex i vinter.
 
Nu står vi inför en lång rehabilitering och jag bara hoppas att det kommer att hjälpa Haldex. För han är, utan tvekan, våran bästa ledarhund. 
 
Haldex debut i selen. Han visade redan i tidig ålder att han skulle bli en fantastisk ledarhund.
 
 
 
 
 

Lite bilder

Pamir - vår lilla sötpropp med en oooh, så hemsk röst
 
Pil - nykomlingen som redan visar framtassarna i spannet
 
Trickster - vår fartgalning och vår snabbaste hund
 
Bröderna Pil och Tricky. Det är Tirith som är bakom dom. Brorsorna är väldigt lika i temperament, hetsiga men ack så snälla och oj så snabba :-)

Pamir har debuterat

Jag brukar alltid låta mina valpar springa in sig lite grann i selen redan när de är rätt unga. Nu fick Pamir göra sin debut tillsammans med vår ”gammeltant” Pya som fyller hela 9 år nu i oktober. Jag tog kickbiken och startade redan uppe vid huset. Jag sätter nästan aldrig fast hundarna i neckline när de går bara två stycken, eller på de hundarna jag har i led. Om det är en hund som brukar kunna göra fula u-svängar får de oftast ha neckline, men annars brukar vi försöka köra utan. Det är bra, för då får man verkligen se arbetsmoralen på hunden, så det är lätt att avgöra om den är en latmask, eller inte!

 

Pamir fick springa 2.2 km tillsammans med Pya och jösses Amalia, säger jag bara. Det var som att hon inte gjort något annat och hon var verkligen nöjd när vi kom tillbaka hem igen. För en gångs skull fick vi tyst på Pamir! Hon har annars den mest hemska rösten jag hört, hon slår t om sin mamma Saria som ärvt den hemska rösten efter sin far, Vytok. Men det var ju bara väntat, vi brukar ju oftast få de hemskaste hundarna när det gäller skrik och gap och tugga linor och selar, såklart!

Här är vi på väg mot den hemska lilla sista uppförsbacken
 
Husse?!?!
   
 

Två gånger har Pamir fått springa med lös när vi kört 2an. Det är bra för henne och hon tycker det är roligt.
 
 

Tidigare inlägg