Nordic Open Sveg 2017

Jag blev gråtfärdig!!
 
Ja, ni läste alldeles rätt. Och varför blev jag det? Jo, jag ska förklara. 
Det är flera år sedan jag tävlade, på riktigt alltså... De sista seriösa tävlingarna var 2013 och då hade jag ett grymt 6-spann och väldigt bra träning. Jag minns det som att tävlingar blev inställda pga för lite snö, så jag körde bara två tävlingar med resultat som guld och silver. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var så tråkigt att det bara blev två tävlingar. 
 
Den här säsongen skulle inte ens bli en säsong, då jag egentligen tyckte jag inte har hundarna tillräckligt tränade med den här isen som kommer VARJE år. Nu blev det ca 1,5 månad de fick stå då det varit mycket runtomkring också som gjort att det varit svårt att få till träningen. Men vi började med SM och jag bestämde till slut att köra ett 4spann i Sveg trots att de inte hade distansen överhuvudtaget. Johan lyckades köra 8km en enda gång, annars har vi bara kört 7km med dom. Men för att få kolla in banorna där VM skall gå nästa år, så var jag ju tvungen att komma iväg ändå. 
 
Sagt och gjort... Johan tog semesterdagar för att vi skulle åka tillsammans hela familjen. På torsdagen skulle han fara hem, men när vi pratades vid på kvällen där, visade det sig att han inte mådde så bra och misstänkte tryckfallssjuka. Han hade kontakt med dykläkare som sa att han skulle vila över natten. Så det gjorde han och sen körde han hemåt på morgonen. På väg hem, utanför Östersund, bestämdes det att han fick åka in till akuten och senare så blev det att flygas till Solna och läggas i tryckkammare. 
 
Hela fredagen bestod av en ovisshet i att veta... jaa.. så särskilt mycket alls. Johan hade syrgasmask och kunde inte prata i telefon, så vi kunde bara skriva till varandra. Det var inte förrän på kvällen som vi enades om att jag och barnen skulle åka till tävlingen. Några minuter i 20:00 var vi så på väg. Efter några mil undrade jag vad jag höll på med och varför jag åkt. Det var halt, trasig fyrhjulsdrift på bilen och med stort släp. Det gick långsamt...
 
23:30 kom vi äntligen fram till Sveg och snälla Irre o Kenta hade erbjudit mig och barnen att sova hos dom och jag tackade ja, då vi annars skulle åka på en skitväg hem till Tova i Brändåsen. Nu fick vi väldigt nära till tävlingsplatsen. 
 
På lördagen blev det lyckligtvis så att veterinären körde fast, en stuga bort från oss och jag kunde haffa henne och tala om att jag och barnen inte skulle hinna upp till tävlingsplatsen till klockan åtta, så vi kunde besikta hundarna vid stugan istället och lite mindre stressad kände jag mig på en gång. 
 
Trots det kom vi upp lite sent och det första jag gjorde var att köra fast med bilen. Direkt kommer det folk (Ingen nämnd, ingen glömd!!), puttar på bilen och skottar loss mig. Jag får Kentas parkeringsplats som står närmast och han tar min istället, så jag ska slippa försöka köra runt. Jag fick springa till sekretariatet för att hämta "fotbojorna" för tidtagningen och fylla i meriteringslistan. Träffar för första gången Annica Andersson, som är hur trevlig som helst. Och från henne får jag höra att det är många som tycker det är jätteroligt att jag är tillbaka på tävling. Bara där blir man rörd. Men när jag lämnar sekretariatet för att springa mot bilen... Ja, då börjar jag nästan gråta, vilket jag senare gör på kvällen när känslorna kommer över mig när jag pratar med Mari i telefonen. Vid min bil står ett helt GÄNG med människor... som "tog sig friheten" att bestämma sig för att ge mig en hjälpande hand. Dom hade satt ihop släden åt mig och tagit fram selar och börjat rasta mina hundar. Ingen nämnd, ingen glömd!! Det är helt makalöst vilka fantastiska människor vi har i den här sporten. Alla är så hjälpsamma och snälla. Det är nästan så jag hade glömt hur det är! Det träffade mig rakt i hjärtat och jag känner mig så himla välkommen tillbaks i sporten. 
 
Jag skulle tävla i både 2sp och 4sp. Ett nostalgispann i klassen med två hundar. En sista gång ville jag köra mina fantastiska ledarhundar, Haldex och Tióne som fyller 10 år i juni och som båda har lite krämpor här och där. Jag visste redan på förhand att vi förmodligen bara skulle köra på lördagen och så blev det. Det var två riktigt taggade hundar som stod på startlinjen och gapade och skrek, mer än alla andra. Viljan fanns. Orken fanns inte riktigt, varken hos matte eller hundar. MEN... det var SÅ kul att få köra den banan med dom två. VI GJORDE DET! Stort tack för alla fina tävlingsår vi haft tillsammans!!
 
I fyrspannsklassen startade jag med Tricky - Piksi - Cherek - Aldur. Det blev smågrabbarnas första tävling och jag hade bestämt mig för att jag ville den skulle blir bra, vilket jag tyckte den blev. Tyvärr funkade inte min kamera nån av dagarna. Kanske för att jag glömt minneskortet i stugan på lördagen och på söndagen dog den, innan jag ens kommit till start. Trots att den var fulladdad. Det är nog dags att investera i en ny kamera till nästa säsong. 
 
På lördagen körde jag Piksi och Tricky i led. När vi kom ifatt spann för omkörning så la Piksi i princip av lite grann. Det var svårt att få igång henne igen efter omkörning så vi behöver träna på det där till nästa säsong. Piksi är en otroligt snabb hund som håller högt tempo längst fram och hon följer Tricky fint. På lördagen hade vi 3e bästa mellantiden men när hon la av efter omkörning så tappade vi såklart. På lördagen låg vi 5a och det var ju bättre resultat än jag hoppats på. De klarade hela distansen och också det kändes fantastiskt. Cherek och Aldur är jätteklippor att ha i spannet, så kan vi bara få allt att klaffa från nu, tror jag att jag har ett starkt spann till nästa säsong. 
 
På söndagen testade jag att byta och sätta Piksi bak och Cherek fick gå fram. Det gick superbra förutom att han stannade snabbt vid en kurva i en uppförsbacke för att sätta sig och bajsa. Då trasslade Aldur in sig, så jag, som vid det här laget var rätt trött, gick fram i slow motion för att trassla ut dom. Det var nog där vi tappade en placering. Det tog på skallen för Cherek att gå fram och när jag märkte, kanske efter 2/3 av banan att han blev trött, lät jag dom gå i sitt eget tempo och var noga med att berömma honom duktigt när han orkade dra på och kämpa för att komma uppför backarna. 
 
Jag är SÅ STOLT över deras prestation och deras första tävling. 
 
Vi kom hem på söndagen i lagom tid, trötta men nöjda och glada. Min käre Johan hade kommit hem med tåget från Stockholm på söndagsmorgonen och matade hundarna. Johan mådde bra, men var väldigt trött efter att knappt ha sovit nånting alls de senaste dagarna. Jag la barnen, Johan sa godnatt och repliken blev att JAG skulle inte somna inte. Men jag gjorde det klassiska, somnade med barnen, helt slut, helt färdig. Och ett år äldre hade jag blivit under dagen. 
 
Så nu tänker jag satsa fullt ut, mot VM, för första gången! Nu får jag allt lov att börja träna mig själv om jag ska kunna prestera tillsammans med spannet. 
 
Bästa på hela helgen var att få ställa sig upp och sjunga på prisutdelningen för Kenta som fyllde 40år, på samma dag som han körde in guldet i 8spannsklassen! Stort grattis till kennel Starax och era första, egna, polarchampions! 
 
Tack för en jättetrevlig och väl anordnad tävling! Fantastiskt arrangemang och engagemang från tävlingsledning och funktionärer. Extra stort tack till alla er som hjälpte mig med barn och hundar, utan er skulle jag aldrig klarat att stå på startlinjen. Jag ser redan fram emot nästa år!
Tovas bild på mig och smågrabbarna i starten på lördagen...
 
Kommentera inlägget här:
Namn:   Kommentar:
Kom ihåg mig?
Mailadress:
URL/bloggadress: