Oj då!

Jag skulle egentligen gå och lägga mig att läsa lite, men jag drar en blogg först =) Kanske har ni väntat på en, vad vet jag? I helgen har jag jobbat och jag skulle tränat hundarna på lördagen, men när jag kom hem kände jag mig helt slut, så jag tog en filmkväll med Silve istället, och det kändes lika bra det ;-)


Draghund eller inte draghund, det är frågan!?!
Jag har sista tiden verkligen börjat känna av att Silve inte riktigt haft lust att hänga med när vi tränar. När jag ser tillbaka i träningsboken syns det också att han inte riktigt vill. Varje gång frågar jag om han vill följa med och varje gång han inte vill, syns det väldigt tydligt... Han springer nämligen in i kojan och vägrar komma ut!!

När Silve väl är med i spannet jobbar han på så gott han kan. Ibland, särskilt mot slutet, brukar han stanna spannet för att pinka på nån buske eller så. Men han hänger inte riktigt med längre, och just att han visar så tydligt att han inte vill.... Ja, vad ska man göra? Med andra ord så har Silve blivit soffgris och får avgöra själv om han vill följa med i spannet, eller inte. Som matte frågar man snällt och när han då inte vill, ja...


5-spannet!
Jag har börjat öka på körsträckorna med hundarna nu. Och jag kan väl tala om att vi kör ganska bra sträckor nu. Det är kul! Jag gillar att tuffa runt i ett tempo som inte är alltför högt, så man kan studera hundarnas teknik i att ta sig framåt, deras sätt att visa hur de tar mina kommandon, snabbt eller lite långsammare ibland. Det är fascinerande att titta på dom.

Jag och femspannet var ut både igår och idag och vi utforskade nya vägar. Idag var väldigt roligt då vi återigen hittade en offroad väg vi inte sett förut. Den var i anslutning till vår vändplan på 14,5km's sträckan och förmodligen har den blivit till i somras, för jag har inte sett den förr vad jag kan minnas. Men innan vi kom dit hade vi tagit en annan väg jag länge varit nyfiken på. Den var inte lång, men i slutet på den så hittade vi den ALLRA STÖRSTA rondellen någonsin i Fjällandet. Det måste den bara vara. Den var JÄTTEstor. Jag trodde det var en väg som gick bakom en liten kulle och vidare in i skogen, men det var bara en rondell :-)


Vägen upp till rondellen

Det är lite trixigt att få hundarna att gå på framåt när man kommer till en sådan där vändplan, för de är då övertygade om att vi ska vända hemåt. Men vid rondellen fick jag dem att gå runt så när vi väl kom till den andra offroad-vägen, så var det lite lättare att få dem att gå på framåt och fatta, utan att hålla på att vända om. Vi körde den vägen och helt plötsligt var vi ute på vad jag tror är samma väg som vi kom ut på den andra offroad-vägen. Vi körde åt andra hållet på den än vad vi gjorde förra gången och kom till en bilväg, så där vände vi om hemåt igen och tog samma väg som vi kom ifrån. Hundarna jobbade jättebra och duktigt.

Runt en sisådär 16km's strecket fick vi då soppatorsk och jag upptäckte ju snabbt att bensinknappen som ska stå på bensin hade stått på reserv hela tiden, så jag hade ju liksom ingen reserv att vrida till. Oj oj! 3km kvar hem och det var nu slitgörat på riktigt började. Nåväl, ni som varit här vet ju vilka låååånga uppförsbackar jag kan ha, och jag lovar. Den här matten fick jobba för brödfödan, men hundarna fick jobba mer. Det är verkligen vid såna här situationer som dom visar vad dom går för. Jag lyckades få igång fyrhjulingen en sista gång på den sista långa backen, tack och lov, men den allra sista backen innan huset fick vi lov att ge upp på. Men då var vi ju nästan hemma. Pucko som jag är, tänkte jag så här; "Nu är dom ju så trötta, så det går ju säkert att släppa alla tjejer och hålla killarna och så gå upp till huset. För dom kommer ju absolut att gå rätt in i rastgården."

MY ASS!!! Här är ett tips!! Om ni nånsin tror att eran hund är trött efter X antal kilometrar, idetta fall 19, så tro inte det, för hundarna bara fejkar att dom är trött!!!! Med andra ord kan man lugnt säga att Tióne aldrig mer kommer att vara lös igen, för hon drog omedelbums... och när Loddie fick syn på Tióne springandes nedför vägen mot grannen, ja, då drog ju hon också. Jag fick slänga in dom andra och ta bilen ner till gården och där fick jag tag i dom. Så de hann inte långt, men ändå... Jag mörkade hela saken genom att åka till postlådan och hämta posten :-)      Det finns lite bilder från idag på picasa


Märkliga saker

Jag spenderade många timmar på verkstan i Krokom igår. De är jättetrevliga där, men jag kan väl inte påstå att det är jättekul att sitta där i en sisådär... 5 timmar !!

Och när jag skulle dit skulle jag tagit med mig hundsläpet, men då när jag kopplade in det så lös alla lampor! Skumt! Och jag glömde t om att ta med det först, så jag fick vända om igen... 

Det var likadant när jag skulle lämna in fyrhjulingen, för lamporna på den slocknade också. Men en dag när jag skulle köra så bara testade jag dom, och då funkade dom, såklart...

Och när bilen lagades tog jag och Tirith och Nato en vandring genom Krokom stad. Den gick ju rätt fort då då, och sen började det regna, så vi skyndande oss in och satte oss på våran filt i soffan i verkstan. Hua vikket väder!!  Efter många väntars timmar, blev vi till slut bjudna på lite kaffe. Vovvarna som skött sig suveränt fick sig lite vatten i en kastrull i köket. Det var många som kommenterade och tittade på Nato & Tirith och tyckte att dom var sååå fin. Och när vi var i köket kom en hel grupp med människor som tydligen var på rundvisning, så Nato och Tirith fick en karl-chock, så många karlar som klev in genom dörren. Bra socialträning vill jag lova.

Bilen, ja den fick handbromsen fixad och några andra småfix. Fläkten som lagt av för ett par veckor sen, gjorde som de andra motordrivna sakerna och bara funkade igen, helt plötsligt. Men jag fick lite tips på hur jag ska göra om den inte funkar... banka på ett par skruvar under handsfacket är visst idén som skall genomföras om den inte gör som jag vill. Hoppar den igång då igen, vet mekanikern vad det är som skall bytas. 


Planer går om intet

Nu är det avgjort! Planerna om att ta sig till Tyskland är borta. Det spelar ingen roll om jag ens skulle komma med i landslaget, för nu har min ekonomi bestämt åt mig. Med massa saker trasiga; tänder, bil, släp, så tryter ekonomin i Fjällandet just för tillfället och för att komma på fötter får jag lov att lägga VM åt sidan. Tråkigt nog. MEN det kommer nog fler tillfällen då jag och gänget kan åka utomlands. Tankar om att kanske köra till Danmark och åka på någon barmarkstävling kanske kan bli sann :-) Det verkar ju vara rätt stort där borta... så why not!?!

Idag vaknade jag till spöregn. När jag hörde vädret vände jag mig helt sonika om och drog täcket över öronen och knoppade vidare. När man jobbar sent och är hemma efter halv ett på natten, förtjänar man lite sovmorgon. Hundarna förtjänar två dagars vila efter att ha gått 3,3 mil i helgen, så någon brådska upp behövde jag inte ha idag. I morgon är det dags att ta sig ut igen med gänget. Det blir väl på kvällen kan jag tänka, för först ska jag och Nato och Tirith åka till Krokom och lämna in bilen och släpet på lagning. Då hoppas jag att det inte tänker regna, för hur kul är det att gå promenad i Krokom i regn?

Snart är det dags för mig att åka till jobbet :-) Det är skönt att ha ett jobb att gå till som man trivs på. Och trivs gör jag... Jag trivs faktiskt bara bättre och bättre och det är ingen lögn när jag säger att mina kollegor gör mer än hälften av jobbet. Vi är över 100st som jobbar på mitt kontor och det är klart att man inte känner alla, men de man möter och sitter med och pratar med, ALLA är så trevliga. Det är kanske därför vi får så bra 'kritik' av våra kunder :-) ... och därför vi får bra bonus ;-) Jaa.. jag trivs på mitt jobb, och har inte en tanke på att byta.

Här kommer en film från helgen, när Nato fjäskar för Niro... Niro, han är tydlig i sitt språk och sen Nato kom har han levt upp ordentligt. Det har hela gänget gjort, tycker jag.


18,5 grader.. Nä, kilometer!

Jag fick en härlig start på dagen. Vaknade upp vid niotiden och gick en 2km's morgonrunda med Silve. På håll kunde vi höra en jakthund skälla intensivt, så kanske var det någon som var ute och jagade. Jag vattnade hundarna när jag kom hem och åt en god frukost bestående av havregrynsgröt.


Vid lunchtid for jag och hundarna ut på en upptäckartur, med LoddieRod och Tióne i led. Loddie skötte sig jättebra, hon är lite studsig i starten, så hon hoppade på och över Tióne vid start, så de bytte sida. Men det gör inget, båda de hundarna går lika bra på höger som vänster. Vi tog samma gamla vanliga väg med sikte på en helt ny väg som jag ännu inte kört. Den tog vi och i slutet på vägen fann jag den andra rondellen som det är träd i mitten på. Perfekt! Hade jag fått bestämma hade alla vändplatser sett ut så...

Nåväl, vi körde runt i rondellen och då såg jag en väg som gick in i skogen. En väg där gräset var högt, men det såg ut som att en bil kört där, så jag blev nyfiken... Vi hade redan gått runt rondellen, så vi skulle ta vänster en gång till. Då ringde telefonen... Jag svarade och hade Annika i luren och hon undrade genast "Vem är det som låter så illa?"  - Det är en av hundarna, fick hon till svar. Jag är ute och kör...

Då hade vi redan stått en stund, för problemet var att få Loddie o Tióne att förstå att vi skulle vänster en gång till i rondellen. Det gick inte så bra. Tióne gjorde tappra försök ändå att komma vänster, men Loddie var inte riktigt med på noterna. Så det där med att gå extra varv i rondellerna, det ska vi träna mer på.

I vilket fall så bytte jag då Loddie mot Pyan i stället. Hon är trygg och går att lita på. Men för att hjälpa lite visade jag dom vänster först, fast Tióne gick tillbaka en gång iaf. Andra gången gick det... Vi hade kört över 7-8km där om jag inte minns fel. En bra runda att ha på minnet när man får gäster som inte kan vända sina hundar på kommando. Man behöver ju inte kunna HELT OM när man kan köra i en rondell. Vi drog vänster och sedan höger in på skogsvägen, som förvånansvärt var en gammal bilkörd väg. Den var rätt kuperad på vissa ställen, men bra i marken och rolig att köra. Hundarna uppskattade att få plöja sin väg genom snårbuskar på vissa ställen. De valde ut bästa vägen och duckade för hinder och väjde för grenar. Vi fick faktiskt t om köra över ett träd på ett ställe.



Jag hade ingen aning om var vi skulle hamna, så vi körde på och jag hoppades på att vi skulle komma till ett bra ställe där vi kunde vända innan det blev för långt. Till slut kom vi ut på en stor väg som såg ut att vara tillfixad för skogsröjning. Där körde vi en liten bit på den och sen kunde vi vända. På väg hem igen...



Inga problem med att svänga tillbaka till där vi kom ifrån. Väl tillbaka i rondellen bytte jag Pya mot Niro istället. Pyan blev lite trött idag, så på hemvägen körde vi lugnt och fint och vilade flera gånger. Vi har ju trots allt bara kört så långt som 14,5 innan och den här turen är hela 4km längre, så det gäller att låta hundarna 'hinna med', både psykiskt och fysiskt. Loddie överraskade idag och visade prov på att jag inte kan räkna bort henne. Hon hade sträckt lina hela tiden. Är det möjligt att medeldistansfarten passar henne bättre tro??



Idag när vi kom till planen där slänten är, tänkte jag att vi skulle testa att göra tvärtom mot vad vi gjorde igår. Okej, nu hade vi kört långt, men jag tänkte att jag provar och ser, om det går med Tióne och Niro i led, att vi tar vänster och kör uppför slänten istället. Vi stannade till där det var som brantast och så gav jag kommando. Hände inget de första 2-3 gångerna, men sen fattade Tióne vad jag menade och hon drog skarp vänstersväng och Niro hängde på omedelbart(ingen neckline). De gick uppför branten och jag gasade på. På diagonalen kände jag hur fyrhjulingen började luta lite mer än vad jag ville, så jag rätade upp den och gasade... å fastnade! Haha...

Jag kom inte loss genom att gasa, så jag insåg att jag var tvungen att backa lite så jag kom loss, så det blev ett litet ryck i teamet (sorry guys), men sen kom jag upp och vi fortsatte vår färd hemåt. Efter ca 16km var det som att trycka på en knapp och Niro fick helt plötsligt för sig att varenda möjlighet till att svänga av på en väg, så skulle vi göra det. Tióne var inte sen på att haka på idén. Jag antar att de var liiite trötta... MEN... med hundar som kan kommandon känner man sig säker på att alltid komma tillbaka dit man vill, så det var bara att säga de rätta orden, så var vi på rätt väg igen.

Så... Det var en härlig tur som började i lite snö, men som övergick i småregn, så vi blev rätt blöta. Hundarna gjorde ett mycket bra jobb trots att vi aldrig kört så långt på barmark. Nu längtar jag till vintern, så vi får springa på snö istället. Tack och lov har jag inte haft några jätteslitna tassar på dom i år, för jag har kört väldigt försiktigt.


Jag bjuder på ett klipp från offroad körningen
 

... och en blooper


Äntligen helg

Jag sitter i soffan och bredvid mig ligger Silve och tar en välförtjänt tupplur. Han har varit ute och tränat med resten av gänget idag. En utforskningsresa på nya vägar har vi gjort och det är alltid kul att hitta nya vägar. Hundarna tycker att det är väldigt roligt och blir extra taggade när vi tar en ny väg. Här på bilden har vi hittat en 'bro' som de byggt när de avverkat skog.



Idag skulle vi alltså vika av från vår vanliga tur och där vi normalt sett ALLTID svänger höger, sa jag strax innan VÄ (som är förberedelsen för vänsterkommandot) och SNACKA OM att Pya svängde och la sig i "vänsterfilen" direkt för att hålla vänster in på den andra vägen. Det är såå kul när hon gör så, jag har sett det ett flertal gånger förut. Hon lägger sig och slickar kanten på den sidan som hon ska till, och efter det går hon över till högerkanten på kommando. Det är jäkligt häftigt, för ibland får man säga kommandot fler än en gång, men inte idag!

Vi hittade som sagt nya vägar och det innebar att vi fick tre stycken vändningar på vändplaner. Det är alltid bra träning och det där 'helt-om' kommandot börjar sitta. Faktum är att Haldex kan det bäst av alla tror jag, för han har gått i led ganska många gånger sista gångerna vi och hittills är han den som vänt snabbast av alla. Idag dock så fick Niro gå i led tillsammans med Pya och han gjorde med henne ett jättebra jobb. Det var en gång han fick för sig att han skulle ta vänster, precis i början när vi körde, men med Pya längst fram kan man känna sig rätt säker på att man kommer dit man vill, så det var bara att styra tillbaka på spåret.


Bilden är samma tillfälle som filmsekvensen nedan. Vi hade kört 7,8km vid rasten.


Det kändes extra roligt idag när vi var på hemåtväg. Jag har ett ställe man kan köra till och där är som en grusplan och nåt litet grustag. Från vägen vi kör på blir det som en liten slänt ner till planen, så kan man ta vänster efter den och bara svänga runt, utan att egentligen behöva göra kommandot helt om. På väg hem idag körde vi på vägen och då blev ju slänten på höger sida, så jag bestämde mig för att prova och se om jag kunde styra hundarna över slänten, ner på planen. Då har man ju ingen egentlig väg att styra efter och det uppskattar jag som svårare för hundarna såklart. Men jag testade och sa 'Höööööger' när vi var i mitten på den där slänten och tamejsjutton så svängde Pya och Niro höger direkt och gick ner på planen.

Jag var lite rädd att jag skulle tippa med ATV:n, för jag körde ner diagonalt, men det gick bra. Känslan efteråt ?? SKITGLAD!!!

Här kommer film från när vi vilade under turen. Vila gör vi för Silves skull. Han är trots allt 9 år, medan äldst efter honom är Pya som är 5. Han hänger med, men det märks ju att det är lite åldersskillnad.
 



Glada Niro är som en liten valp när han har en leksak!  Nåt jag själv brukar glömma av är ju att Niro är kusin med fyrhjulsdriftarna. Men det är han och i spannet kan man se det. Mycket stark fokus på arbetet. Niro är helt klart en av mina bästa hundar. Stark i kroppen med mycket bra tassar och arbetsmoral. Äter alltid!






2 filmer



Mkt jobb å lite stålar

Jag sitter på jobbet och jobbar min andra lördag i rad. Jag längtar efter lite längre ledighet än bara en dag i rad. I rad... det blir ju inte ens det, det blir ju bara en dag. Det är lite jobbigt, men nästa helg är jag ledig hela helgen. Det skall bli underbart!

Vi hinner inte med så mycket under veckorna annat än att träna,pussas och leka i rastgården. Det är uppskattat när jag har arbetstider som börjar på eftermiddagen, för då kan jag träna hundarna i dagsljus och det är väldigt trevligt, med tanke på att min fyrhjuling har bestämt sig för att slopa allt vad belysning heter. Den fungerar som vanligt, men det finns inte några lysen, varken i lamporna eller på displayen. Så något skumt är det. Oljebyte och service måste det bli, eftersom jag inte servat den sen jag köpte den förra året.

Till råga på det, var jag ju iväg med bilen på besiktningen och då gick inte handbromsen igenom, men det var också det enda, tack och lov. Tyvärr är det inte det enda som slutat fungera, utan även fläkten har gett upp och nu åker jag med en filt över benen för att helt enkelt inte frysa ihjäl. Jag hoppas på lite is på rutan t om den 25e, då jag fått tid på verkstad i Krokom, där jag lämnade in bilen förra gången. Då ska även bakluckefjädrarna fixas och glapp i högerframljuslykta och tråkigt nog måste även kamremmen bytas, då den inte blivit bytt.

In på besiktning ska även mitt hundsläp. Och det räcker absolut inte med att fyrhjulingen måste servas och bilen, utan elen på släpet är pajko, så den kommer med in till Krokom den 25e.

Jag antar på fullaste allvar att jag får äta knäckebröd och vatten, de närmsta månaderna, om jag nu ska försöka ta mig ner till Oberwiesenthal för att tävla på VM.  Är det någon som vill vara sponsor, så kommer jag inte att tacka nej :-)

Förutom allt det här, mår jag och hundarna bra och vi längtar efter snön så vi får börja träna med släden.


Istavla

Igår var en solig och härlig söndag. Man får njuta av solglimtarna när man får tag i dom. Här en härlig bild på alla mina syskon. I bakgrunden syns Tirith. Vi har precis kommit tillbaka från draget.




En sån här tavla är rätt enkel att göra. Ta en hink och fyll den med vatten och vänta på minusgraderna. Sen är det bara att ta upp den och hålla upp den framför önskat objekt :-)



Min vackra Tióne spanar. Någon körde en fyrhjuling nere vid 'stallet'.

Min nästa ledarhund

Det är intressant, tycker jag.... När jag läser gamla inlägg som jag gjort, vad gäller 'fyrhjulsdriftarna'. Jag har nämligen varit ute idag med Tirith och Nato och promenerat och jag känner det redan som att jag kan avgöra vilken/vilka platser dom kommer att ta i spannet i framtiden. Jag blev nyfiken på vad jag själv hade sagt om den förra kullen, och vad som stämde...

Om Tióne
2008-03-12
"Nästa bild har jag, när det var ca 2km kvar hem, flyttat Tióne till ledarpositionen jämte mamma Pya och Niro bak. Ingen halslänk på ledarparet nu heller och när vi for iväg var det som att skjuta iväg två raketer där fram. Tióne sprang som att den platsen var hennes givna. Jättekul att se. Så nu har hon testat 'up front' och det för ett 8-spann. Inte dåligt pinkat och jag kände genast att den här lilla tjejen har stor potential och mycket vilja."
 
2008-03-25
"Tióne hon står som en självklar ledare där fram och lyssnar bra på mamma Pya. De trycker sig mot varandra när de jobbar och Pya har nog aldrig gått så bra som hon gör med Tíóne."

2008-04-04
"TIÓNE - mattes lilla plutta-tjej. Jag var orolig att frakturen hon ådrog sig skulle vara slutet för henne. Hon visade sig stark och har varit med och dragit flera gånger med positioner både fram och bak och även flera gånger i led, där hon visar självklar ledartalang. Hon och mamma Pya jobbar sjukt bra tillsammans. Galopperar fram i takt med varandra och trycker sig så nära varann att man skulle kunna tro de var siamesiska tvillingar. Så mjuk i temperamentet att när man ska ta på henne selen får man lyfta upp henne från marken vid staketet."



... så det här är några av de ord jag använde om Tióne i starten på hennes karriär som slädhund. Det känns otroligt roligt att se att det stämde, det jag tyckte då. Det gör det hela lite roligare, för nu har jag två nya förmågor som ska visa sin plats i spannet. Man vet ju aldrig riktigt innan man har testat... Men man kan ana....

Tióne idag - nästan alltid i led


Med bälte om midjan och sele på Tirith och promenadsele på Nato, tog vi en sväng på en väg jag aldrig gått förr. Den visade sig leda upp till bondens hus, så det var ju kul att veta var han höll till :-)


Förra gången vi promenerade gav jag början på startkommando, men den här gången fick de två valparna det fullständiga startkommandot. 

- Är ni klara? Ja, då kör vi.... Fraaaamåt! 

Så lyder mitt startkommando. Och när jag säger "Är ni klara?" då väntar jag på att hunden vänder på huvet åt mitt håll och då säger jag "Ja, då kör vi... " och sen snabbt "Fraaamåt!"

Det här kommandot fick nu både Tirith och Nato. En valp står rakt framåt, med sträckt koppel, medan den andra springer runt och kan inte stå still.  Redan från början, lika som förra gången, visade Nato framtassarna och höll sig på vägen, medan Tirith surrade runt över hela vägbanan, nästan som en liten dammsugare. Natos fokus var framåt, utan att gå ner i diket. Vid varje stopp vi gjorde, stod Nato kvar uppe på vägen, tittade framåt och när jag då sa "Är ni klara?" så vänder han på huvet och ser på mig, varpå jag kvickt som attan ger resten av kommandot och Nato kastar sig framåt i full galopp!   Tjohooo!  Vi gör samma sak ett tiotal gånger genom promenaden och varje gång är det samma resultat. Ett litet pipande ljud kan han också ge ifrån sig, om han tycker att vi går för sakta. Maken till fokuserad valp har jag nog inte sett tidigare....

Nato i rastgården



Tirith å andra sidan... ja, hon är inte alls lika fokuserad och vid stoppen så vänder hon gärna om till mig för att söka kontakt, och undra varför vi stannar. Hon går som Ferdinand... och luktar på blommorna.. tja, nästan iaf.


Tirith - söt som socker


Jag skulle bli väldigt förvånad om det visar sig att Nato inte kommer att bli min kommande ledarhund. Det han visar på redan nu, tyder på stor fokus och vilja till att lyssna och göra rätt. När vi kommit av den stora vägen och bara hade lilla vägen upp till huset, släppte jag honom lös. Jag gav kommando igen, efter att han sprungit iväg, stannat till och undrat var vi var, så han vände sig om för att titta på oss. Så jag passade på och det var knappt att jag hann med att säga "Ja, då kör vi..." när jag frågat om han var klar... Han vände sig snabbt om och for iväg som en liten kanonkula. Så löskommandoträning blev det 3ggr innan vi var uppe vid huset.


Söta Nato. Han är numer stadig medlem i flocken.


SEN blev det massor med pussar och kramar och älgkött till kvällsmat. Väldigt uppskattat vill jag lova!