Söndagsrapport

Det går inget bra nu. Förutom det faktum att Blogg.se ÄNTLIGEN har sett till att ordna så det är bättre funktioner på bloggen och nu kan jag även blogga från mobilen. Det är väl min räddning nu, eftersom att datorn är inlämnad för lagning... Men det är fortfarande buggar, så några bilder får jag inte till från mobilen än.

Nå, jag skulle skriva lite om Attor.
Det går inget vidare :-(

Igår före lunchtid drog jag bort plåstret över såret. Det gjorde ont på honom, jag fick t om sätta på munkorg för att lyckas dra det, för han markerade mot mina händer. Såret såg fint ut, Attor mådde bra, men så kom kvällen. Det svullna rejält och vätskefylldes. Såg bedrövligt ut. När vi varit på en kort kissrunda och vi kom in tyckte han kändes varm, så jag tempade honom, 39,6 grader. Mindre roligt.

Jag hade ju fått numret till Calle, så jag ringde. Hon frågade om jag hade nåt penicillin hemma, men jag fick för mig att jag bara hade Rimadyl och Metacam(smärtstillande). Hon tipsade om att kyla så gott jag kunde på det svullna med en ärtpåse inlindad i handduk, så jag gjorde så. Gick väl hyfsat bra trots att Attor inte ville samarbeta.

Så fick jag för mig senare att rota lite och se om jag hade nåt penicillin och se det hade jag, så jag valde mellan tre och gav honom ett piller direkt. Imorse hördes vi på sms och hon berömde mig för att ha gett rätt av medicinerna.

Attor hade 39,7 i temp vid lunch idag och det började läcka sårvätska från såret. Han får smärtstillande och penicillin, men det gör ont på honom. Jag kan inte längre låta honom vara utan strut och heller inte vara i soffan med mig då det läcker för mycket. Han lyfter på ena benet rakt upp i luften och snurrar och snurrar i buren och det tar lång tid innan han lägger sig ner. Ibland står han långa stunder, bara rakt upp och ner. Det känns hemskt att inte kunna hjälpa honom mer. Imorgon ska vi in till Ejra och träffa Calle, så ska hon titta på honom. Det känns bra. Hon har ställt upp jättefint för oss i helgen och jag är jättetacksam för det.

Nu håller jag själv tummen för Attor. Jag tycker så synd om honom!

Svarta hund

Bredvid mig i soffan ligger en svart liten hund med brunspräckliga tecken. Han ligger där med en vit strut runt huvudet. Matte känner sig lite dämpad i humöret. Husse ska åka till Norge och jag fick ringa in till jobbet akut och höra om det gick för sig att jag kunde få två semesterdagar.

Attor måste åka in till veterinären igen. Klockan kvart över tre har vi fått en tid idag. Hans sår under ögat har nu gått upp och jag misstänker starkt att det kommer att bli operation idag igen.
Lilla söta Attor är, liksom husse och matte, väldigt trött på att vara dumstrut. Det som såg så bra ut, varför kan det inte bara bli bra? Stackars Attor!


Jag blir väldigt less och så fort jag såg att husse satt på tratten på Attor när jag kom ner i morse kände jag mig genast trött och väldigt hängig. Det tar på krafterna att försöka få allt att funka när det blir så här. Det tar kraft från mig, mest psykiskt tror jag, då jag blir som en hönsmamma och hela tiden vill passa honom, så han inte ska råka komma åt såret. Mest troligt är det att det var något skräp i såret, eftersom att det blev en böld, men sen såg det ju så fint ut. Men så igår var det lite svullet igen, och i morse hade det spruckit upp.


Så nu fick jag nalla från mina semesterdagar och det är väl så man får göra när det inte funkar på nåt annat sätt. Men det känns surt som bara den, speciellt när det såg ut att bli bra. Nu är det bara att börja om från början. Förhoppningsvis löser sig även torsdags jobbdag för mig. Det finns en kille jag kan byta pass med, men om han inte vill, så kommer jag måsta be om ytterligare en semesterdag.


I helgen var det meningen att Maria skulle ha Nova, men jag måste fråga om hon kan tänka sig att ställa upp för Attor... igen! Stackars lilla Attor. När ska han få sluta vara dumstrut???


Och till råga på allt så har min dator kraschat fullständigt den här gången, så jag måste lämna in den. Jag hoppas bara att det går att rädda det viktigaste på den, det som jag inte hunnit ta backup på...

Dumstrut 2

En gång till!
Det är ingen ände på eländet här i Fjällandet det här året.
Vilken tur att själva året snart är till ända.


Igår när jag kom hem från jobbet släppte jag ut Attor tillsammans med en gäng huskisar. Jag brukar släppa honom så han får leka av sig. Sen gick jag in i huset, då de brukar kunna sköta sig själva. Men när jag kom ut för att mata tyckte jag Attor såg lite lustig ut och såg ett otäckt jack under ena ögat. Han har förmodligen fått sig en åtsägelse och det tog illa, så pass att det blev ett ruggigt hål, som jag misstänkte var tvunget till att göra ett besök hos veterinären.


Så här såg det ut. Det har fastnat halm i såret och det hade blivit infekterat, men jag ansåg att jag vågade vänta till idag istället för att åka in på jourtid då det blir minst dubbelt så dyrt. Hans liv var ju inte i fara.



När jag kom in till Ejra, där Attor numera är stamhund mötte vi en trevlig tjej i väntrummet i Ejras nya, jättefina lokaler. Vi delade roliga hundhistorier med varandra. Det var efter att Attor försökte knipa en pepparkakshund som stod i fönstret och hon kunde inte låta bli att skratta åt det. Hon berättade om hundar som tagit skinkan och pepparkakor. Och jag berätta om när Silve snodde skinkan för oss. Haha, vi hade kul där en stund...  

Sen fick jag och Attor komma in och han fick lugnande då det knappt gick att titta på såret. Det tog inte alls lång stund innan han däckade. Men först bajsade han såklart på golvet så matte fick något att göra.



Veterinär Karin, som för övrigt jobbat en hel del i Härjedalen, såg direkt att det var en plotthund. Hon hade mött många sådana i Härjedalen. Hon var duktig och jag fick förtroende för henne direkt. Först trodde hon att det skulle räcka med ett par stygn, men efter att hon rakat så såg vi hur djupt det var och då sa hon att det inte skulle fungera. Så lilla Attor fick bäras bort och sövas ner och Karin klippte bort lite hud och satte ett drän och sydde ihop med 5 stygn.



Det gick ganska fort ändå. Vi hade en tid kvart i fyra och var därifrån vid femtiden. Så Attor blev återigen en dumstrut. Han var på med tassarna på en gång i ansiktet, så det fanns inget annat att göra. Så han ska vara dumstrut i tio dagar nu. Dränet skall tas bort på måndag, så det får jag göra efter att jag gått av mitt nattpass.



Lite läskigt var det allt att titta i såret och det ser ju lite läskigt ut nu också, men det kommer att bli bra igen.

Jag ringde genast min kompis och kollega Maria. Hon ställer upp och Attor får återigen hälsa på och sova över hos Maria på nätterna när jag jobbar. Jag jobbar från fredag natt till tisdag morgon. Så han får åka fram och tillbaka igen. Tack och lov att jag har snälla Maria som är så snäll och hjälper till!! TACK Maria!! Du är GULD!

Tyvärr får draghundarna stå tillbaka... igen. Det känns jäkligt surt, men jag kan inte lämna Attor själv, för han får verkligen inte slita bort dränet. Han får heller inte kisa med ögat, för då måste jag genast in med honom, för då är det möjligt att stygnen irriterar ögat. Det var tur ändå, att tanden som gjorde hålet inte träffade ögat. Så så är det. Just nu är det bara att gilla läget och göra som en kompis sa: Låtsas som att hundarna inte alls står.

Nästa vecka är det bara att köra på igen, när Johan har kommit hem. Återigen väntar jag och längtar. Speciellt med en söt liten dumstrut som inte kan vara ute i hundgården.

Veterinärbesök

Idag behövde jag inte fara in till jobbet, för en snäll kollega tog mitt pass och det kändes som att det var bra, då vi fick lov att åka in till veterinären så de fick kolla på Attors sår. Det har under helgen luktat lite och det har droppat. Som sårvätska, men lite för mycket, så vi tyckte det var lika bra att vi ta och komma in en sväng.

Jag ringde på morgonen till Ejra och vi fick en tid halv elva. De har alltid tid när man vill komma in, så de är verkligen super på det. Vi var där prick på utsatt tid och fick efter några minuter komma in där en veterinär kikade på såret och konstaterade att det förmodligen är en infektion. Så antibiotika var ett faktum.

Hon tog också ett prov på vätska, som skickas iväg så de ska veta vad det är för infektion, så att han går på rätt sorts antibiotika. Om några dagar får vi svaret.

Lilla Attor fick åka lyxvariant i bilen, dvs i mattes knä. Vi brukar verkligen inte ha hundar på det sättet, men vi hade Nova med där bak och hon kan vara lite sur, så för att hon inte skulle sura och hålla på och morra åt Attor fick han åka fram hos mig. Men han är en sån snäll kille och satt så fint i knät på mig. Han somnar så fort bilen börjar rulla. Samtidigt känns det ju bra att få ha honom still och inte upprörd där bak. Vi gör allt för att han ska hålla sig lite lugn och fin nu medan såret ska läka ihop.

Annars är han en vilde, som vanligt då. Men inne får han oftast ligga i bur för att han ska hålla sig lugn och vara lös med jämna mellanrum under kontrollerade förhållanden.

Nu har Johan farit på jobb igen och jag och alla vovvarna är själva i en vecka. I morgon jobbar jag natt så då far Attor till Maria och sover. Jag hoppas att det ska gå bra. Sen är det bara att hämta upp honom på morgonen och åka hem igen. Så här blir det ända till fredag morgon och sen är det bara för mig att ställa om mig till dagtid igen.

För att jag ska kunna träna de andra hundarna utan att behöva lämna Attor själv inne i flera timmar, ställer Daniel upp och kommer hit. Det är mycket snällt av honom att göra det. Huskyna har inte alls fått den träningen i helgen som vi hade planerat. Vi var ut igår med dom. Men det blev bara två gånger förra veckan, så jag är tacksam för att Daniel ställer upp och hjälper till. Det skulle inte kännas bra att lämna Attor inne i flera timmar, som det tar om jag är själv, där han lever rövare i buren.

Jag önskar att några veckor bara kunde passera med dunder och brak, så Attor var frisk igen och alla tikar slutat löpa. Det underlättar inte därute dire kt. Yl och tjut är det i skrivandes stund, men överlag går det bra. Så länge inte Tirith börjar löpa nu, för då är det kört med hundgårdsplaceringen.

Ithil har fått en ny rumskamrat i form av Elora och det funkar super. De leker med varandra och har kul tillsammans. Tirith har flyttat in till Uno och Airk och Tióne som också löper har flyttat in till mamma Pya. Haldex får lov till att bo på koja under den här tiden och jag är tacksam för det, för han protesterar inte alls, utan tycker det är helt okej. Nu får man ju inte ha hundar på koja enligt reglerna, men det är inte för någon längre tid, för  Saria är snart klar med sitt löp och han kan stå med henne. Vi byggde två gårdar till och det räcker faktiskt för våra egna hundar, men med två extra hundar och många löptikar, var vi tvungen att göra så här. För valpar har vi faktiskt inte planerat så här, mitt i säsongen.


Tååålamod - matte & husse

Det tog en dag. Sen var Attor sig själv igen. I torsdags var han en liten kille som varken matte eller husse kände igen, och under hela onsdags- och torsdagsnatten fick husse knappt sova någonting. Under torsdagsnatten tog Johan hand om Attor för att jag skulle få sova, så jag skulle orka jobba. När jag var på väg hem från jobbet igår sa husse att jag inte skulle känna igen Attor - och mycket riktigt, Attor var en vilding när jag kom hem från jobbet.

Fullt ös - medvetslös!!


Han var sitt vanliga gamla jag! Vild, galen och ÖVERALLT! Heeela tiden! Husse hade inte fått vila några längre stunder, vilken resulterar i en rätt så tjurig Johan. Så jag fick helt enkelt tvinga Johan att gå och lägga sig några timmar. Han är väl lite som en tjurig hund ibland, vägrar nästan ge med sig, men efter lite tjat valde han ändå att gå upp och vila några timmar. Efter vilan var han mer den Johan jag känner igen. Lika envis som jag kan vara, kan Johan vara. Han är ofta inte snäll mot sig själv, så det är väl bra att jag tvingar honom att lyssna.

Jag och Attor vilade lite i soffan, tro det eller ej. Men Attor är som ett litet barn ibland. Konsekvent är ett ord som passar bra när man har med Attor att göra. Jag har, ända sedan han var liten, varit tvungen att hålla fast honom tills han lugnat ner sig, för att han ska koppla bort och ta det lugnt. Första gången jag gjorde det var jag konsekvent i gott och väl 15 minuter. Nu går det fortare och fortare när jag håller honom och det tar bara några minuter innan han slappnar av och ger med sig.

Den här natten var lugn, han sov faktiskt ända till strax innan åtta, men när han vaknade tog jag honom och gick ut och Johan får sova vidare i lugn och ro tills han vaknar. Vi gick ut och kissade och sedan pinkade jag Nova. Väl inne var det som vanligt, Attor är överallt och för att han skulle lugna ner sig valde jag att koppla honom och sätta mig i soffan. Som vanligt är han inte riktigt nöjd när han inte får som han vill, men jag är konsekvent och höll bara fast honom i kopplet, så det tog inte många minuter innan han valde att hoppa upp i soffan, där han nu ligger och sover så sött.

Han har fått en halv deciliter specialmat. Det är kött som vi fick med från veterinären, men Attor vill så gärna ha så mycket mer, så han snor från hundköttet som vi tinar vid spisen. Han hann ta nån mun innan jag hann på honom. Stackarn, han är så hungrig så hungrig. Trots att jag gärna skulle ge honom mycket mat så han känner sig ordentligt mätt, får jag inte göra det. Hans operation var stor och hans system måste vänja sig vid maten och allt måste långsamt få komma tillbaka för att fungera som det ska, så lilla Attor får vackert få de små portionerna vid flera tillfällen under dagen.

Jag har världens bästa kollega och kompis, Maria! Nästa vecka skulle ge mig stort problem, eftersom att Johan far på jobbet på måndag. Jag kan inte lämna Attor ute i hundgården. Maria brukar ha Nova ibland. Dels för att Maria tog bort sin gamla hund tidigare i år och saknar hundsällskap, dels för att avlasta mig ibland, när Johan är på jobbet. Nova mår super hos sin lånematte och husse Peter och får mycket mer stimulans än vad hon får när hon bara är hemma med mig. Jag hinner inte göra allt som jag tycker Nova skulle behöva. Inte med 15 andra hundar, som skall tas om hand - tränas, matas, rastas.

Det är någon som får stå tillbaka och i det här fallet är det tyvärr Nova. Silve tränas ju inte, men han är nöjd med livet som gammal gubbe och valde ju redan i december 2009 att han inte ville vara med i spannet längre. Och då måste man lyssna.

Så det är skönt att ha Maria som ställer upp och hjälper till med Nova. Och nu hjälper hon till och tar Attor åt mig nästa vecka när jag jobbar natt. Jag hoppas bara också att Attor ska tycka det är okej att jag måste sova på dagen när vi är hemma. Jag har tack och lov bara en fyradagars vecka nästa vecka. Det är måndagen som jag kanske måste skänka bort, för att Johan skall komma iväg till jobbet i tid. Den dagen har en annan kollega redan lovat att ta, antingen några timmar eller hela dagen. Tack och lov för snälla kollegor, säger jag bara.



Något annat som inte passade så bra just nu var löptikarna. Men såklart, det var bara väntat. Saria drog igång. Sen kom Tióne. Och igår såg jag att även Ithil börjat löpa - och, självklart, även Nova. Det gör allt lite mera trixigt med placeringar i gårdarna. Så idag blir det till att göra lite ändringar därute, så det fungerar. Måtte nu bara allt funka med det, annars får den här matten krupp. Det blir skönt när alla löp är klara, Saria och Tióne borde vara färdiga snart, så då underlättar det lite.

Även hundkörningen blir väldigt trixig för mig nästa vecka. Jag vet inte om jag kan lösa det. Jag ska fråga Daniel om han kan tänka sig att komma hit, för att hjälpa mig vara hundvakt åt Attor, för jag vill inte lämna honom själv under de timmarna jag måste vara ute för att hålla på med hundarna, det kommer ändå bli mycket eftersom att jag måste mata och städa ute i hundgårdarna. Annars får hundarna helt enkelt stå hela nästa vecka, det är inte så mycket att göra, Attor måste komma i första hand!

Jag längtar redan till nästa gång Johan kommer hem igen...

Operation Attor

Hela natten igår spydde Attor från och till. Både jag och Johan tog hand om honom, men mest Johan eftersom att jag skulle jobba idag. Trots att Johan tog honom vaknade jag minst varje timme då Attor rörde sig när han väl låg i sängen och sov. Jag var orolig. Detta tecken var inte något bra och vi bestämde snabbt på morgonen att vi skulle åka till veterinären med honom. Jag som skulle till sjukgymnasten och få mitt första träningspass för ryggen, fick avboka då jag var helt slut. Jag orkade helt enkelt inte, så jag får skjuta upp det lite grann.

Vi bestämde att vi skulle fara in tillsammans och så skulle Johan släppa av mig på jobbet för att sedan åka med Attor till Ejra. Jag frågade min coach om det fanns några ledigheter ute idag, för jag kände mig trött och hade ont i ögonen. Men det fanns inte det. Så fick jag sms från Johan om att det blev operation på Attor, då han ätit något som fastnat i tunntarmen på honom. Då blev jag såklart ledsen och berättade för min coach om vad som hänt. För jag måste lösa det på något sätt när Johan är i Norge nästa vecka. Hur tar jag hand om en nyopererad hund, som absolut inte kan vara ute i hundgården i kylan? Jag får tyvärr inte ha med hund på jobbet, annars hade det ju varit lätt. Nu löste det sig, tack vara min kollega och vän, Maria, som ställer upp och tar Attor nästa vecka, när jag jobbar på natten. Och då borde han vara ordentligt på väg att krya på sig, så det skulle gå bra, sa veterinären.

Min snälle coach såg till att jag fick bli ledig från lunch idag, Johan kom och hämtade mig på jobbet och vi fikade en sväng på Tages på Frösön innan vi for för att hämta upp Attor på Ejra.

- Åh, lille plutten. Så liten och tunn, men en riktig tuffing, enligt veterinären. Han hade rest sig direkt på operationsbordet när han var klar och gått därifrån själv. Det är det inte många hundar som gör tydligen. Vi packade in oss i bilen med mig i passagerarsätet och en Attor i knät. Han gjorde inte många knop på vägen hem. Vi tog ut medicin på apoteket innan hemfärden och väl hemma gick Attor raka vägen upp i soffan och lade sig.

Han har varit duktig och kissat ute. Det hamnade på frambenet, men vad gör det när man är liten och sjuk? Nu piper han emellanåt och det gör ont, nu när morfinet har börjat släppa på honom, så natten hoppas jag ändå blir så bra som möjligt för honom. Det blir väl stackars Johan som får stå ut med att sova för lite i natt, för jag måste jobba i morgon. Men sen har jag helgen ledig och då avlöser jag Johan, så han får vila upp sig.

Så! Nu sitter vi här hemma, 8500 kronor fattigare. Vår nya flockförsäkring vette sjutton om den var så bra, tydligen betalar inte dom momsen på den ?? Så den skall jag genast se över! Nåväl, vad är väl pengar egentligen? En bunt med papper man kan göra mycket roligt för, men både jag och Johan är otroligt glada för att vi for in med lilla Attor och inte väntade en dag till. För vad är väl en slant mot en förlorad hund? Ingenting!!


Officiellt utkastad

Äntligen! Nu har jag officiellt, efter 3 månaders husarrest med hund, äntligen kastat ut henne. Tióne får vara ute om dagarna nu och så tar jag in henne om natten, så jag får hålla lite koll, så det inte blir någon svullnad eller så. Nu, äntligen, kan jag kanske röra mig lite fritt, utan att ha den lilla skruttan att passa hela tiden. Odräglig har hon blivit under tiden hon har bott inne. Bortskämd. Och skriker så fort man går ut en liten stund. Ja-a, jag kan inte påstå att Tióne är någon verklig innehund, för hon har för mycket energi för det. Så jag hoppas det passar henne bra att flytta ut igen. Hon får bo med Tiwas för de gillar varandra. Och om nån vecka får hon bo ute på heltid. Sååå skönt! :-)

Hundarna väger 158,5kg

Ja, idag var vädret sämre än igår faktiskt. Det är snöblask som kommer ner.
Men vägning är gjord och här är vad hundarna väger:


Silve: 25,5kg   -   Niro: 24,5kg   -   Haldex: 18,5kg
Pya: 21,5kg   -   Prisma: 19kg   -   Tiwas: 16kg   -   Tióne: 16kg   -   Quattro: 17,5kg


Spot-on är satt mellan skulderbladen på alla hundar och en del stod jättestill och andra var lite mer slingriga, men det gick bra. Faktum är att jag bara hittat en loppa och den var på Tiwas. Men man måste behandla även om man inte ser att de andra har och vi tar det säkra före det osäkra.

Silve fick komma in och vara inne. Och han förvånade idag - genom att lyfta på benet, inomhus! *argh* Skitstövel! Det var många år sen han gjorde så, men nu tyckte han väl att han var tvungen att markera. Niro satte jag på koja på kätting, där får han stå till i morgon, då jag kan sätta tillbaka Quattro med mamma Pya utan att oroa mig för att de slickat varandra i nacken. Niro är väl inte helt nöjd, men värre är det med Pya som direkt hoppade ur Niros hundgård, för där ville hon inte vara. Då satte jag Atto(Quattro) där i stället och Pya i sin egen, men visst... där ville hon heller inte vara själv, så hon hoppade ur där också. Så nu går hon ute i rastgården och skrotar utan att ha nån koja att ligga i. Men jag ska gå ut och sätta tillbaks henne strax, fast jag tycker nog att hon gott och väl kan bli lite blöt när hon beter sig på detta viset. Knashund!

"Hmm.. och då sprang jag ut och satte in henne nu genast. Hon skuttade gladeligen in i sin hundgård och sprang genast och lade sig i kojan. Hon insåg att hon faktiskt inte gillar att bli blöt".

Tióne - lilla diva

I lördag när jag skulle se på teve, på filmen Catwoman, som jag faktiskt tidigare inte har sett, så ramlade en kudde på golvet. Den där kudden verkade vara väldigt lockande tyckte Tióne och sen knölade hon ner sig på den. Där låg hon resten av kvällen medan jag tittade på filmen.

               

Tióne & Mörkerkörning

Sista veckan har jag kört dagtid då Tióne var så bra att jag vågade stoppa henne i hundgården under tiden jag kört. Men sedan i tisdags är vi i konvalescent-stadiet igen och det är bara när Håkan kan passa henne som jag kan köra. Tills om två veckor då jag hoppas hon skall vara helt läkt och jag kan börja introducera henne för utelivet igen. Det går ju inte att ha hund inne bara, man blir handlingförlamad, speciellt när hon har varit sjuk. Det hade varit mycket lättare om Tióne hade varit en lugn och fin tjej och gått att lämna i buren när man ska göra annat. Men då lever hon fan istället och när man kommer in står hon i buren och flämtar efter att ha röjt runt. Inte idealiskt för en som håller på att läka.

Idag körde jag Pya och Niro i led och Silve och Prisma bak. Det gick bra. Dom är duktiga. Förra veckan körde vi fyra gånger, den här veckan har det bara blivit två. Men vi får se, kanske kan vi köra både lördag och söndag också, det beror helt på om den där stormen ska komma. I hope not! Jag vill inte ha den här. När Per var på besök slog många träd ner i backen ute i spåret och det tog tid att röja upp. För övrigt är jag livrädd att det ska braka ner nån stor jäkla tall rakt på hundarna. Näe fy... dumma stormar, håll er nån annanstans, för jag vill inte ha er! 

Tiónes 2a OP

Nu har vi varit inlagda igen, eller Tióne iaf. Jag åkte in vid åttatiden i morse för att lämna Tióne på Djursjukhuset. Där skulle de avlägsna det där stiftet de satte in vid hennes första operation. De sa att det bara skulle ta en timme ca, så jag valde att åka till ICA för att strosa runt och handla lite mjölk och sånt man behöver. Jag lunkade på i sakta mak, jag tycker att jag klarade mig rätt bra. När jag väl kommer till kassan sen och öppnar min 'plånbok' som är en sån där som alla har numera, ett fodral bara, upptäcker jag att mitt betalkort inte finns där *åååhh... suck*

Just det ja, nu minns jag.... det tog jag ju ur den gången Jennie sa att det gick bra att skriva in sitt kortnummer på sajten Lovefilm.se(rekommenderas) och sen lade jag inte tillbaka det i fodralet (jäkla Jennie - ditt fel). Tur i oturen för nu hann jag hem och hämta kortet innan jag skulle hämta Tióne. Hade jag stått på Djursjukhuset och det var där kortet hade upptäckts saknat - ja, då hade jag blivit asförbannad.

Nu är Tióne hemma igen. Hon såg illamående ut när hon kom ut i väntsalen. Veterinären skulle säga några saker, så hon tog in oss igen, men bara innanför dörren. Tióne bajsade på golvet. Vi fick recept med oss, så det är fortfarande Metacam, som är smärtstillande, som gäller, 2v minst. Stackars Tióne, jag tror inte att hon mår helt okej... hon sprang rätt in och lade sig i soffan och däckade... hon piper. Hon pep i bilen på vägen hem också. Lilla pluttan. Nu är det vila som gäller igen. I två veckor ska hon ta det lugnt och stilla. Så det vill till att ha bäbisvakt igen när jag ska köra de andra hundarna, för nu på slutet har hon varit i hundgården tiden jag kört, men nu är ju det uteslutet igen.

Jo, de klippte klorna på henne också. Vad snällt. Tack så mycket!

image102

Röntgen nr.4

image83
Som Aslan ligger på Stenbordet, tronar Tióne på undersökningsbordet på Djursjukhuset. Vid det här laget välkänd patient och van vid att få lugnande.

image84
Efter röntgen är det uppvak. Och sköterskan som väckte henne puttade på Tióne rätt ordentligt, som vaknade hyfsat snabbt och gav sig upp på benen för att i pensionärstil bege sig rakt mot papperskorgen i hörnet på rummet (den syns på bilden ovan). Där siktade hon på en pappersbit som låg på golvet, tog den i munnen, vände sig om och gick raka vägen tillbaka till sköterskan. Väl där gav hon pappersbiten till henne. Vi fick oss ett gott skratt båda två och lilla Tióne som visat framtassarna fick ett snaskigt gottetuggis istället för pappersbiten.

Vilket charmtroll!

image85
Trött vid hemkomsten vilar hon i soffan eller på golvet.

Röntgen visade att det har läkt och stiftet sitter där det ska. Tji fick jag, för efter att igår ha anat en hälta och dagens ordentligt halta Tióne, gjorde att jag trodde; att nu är det slut, nu har det gått åt skogen. Men det har det inte. Veterinären misstänker en inflammation och en irritation av stiftet, så nu går Tióne återigen på antiinflammatoriskt och smärtstillande samt antibiotika, och vi hoppas att hältan ska ge med sig. Den 16e januari ska Tióne in och operera bort stiftet. Tills dess är det fortfarande mest stillhet som gäller.

Veterinären rekommenderade mig att köpa en liten sele till henne för att, om möjligt, kunna hindra Tióne från att hoppa och studsa ute och förhoppningsvis kunna få henne att ta det lite lugnare. Så en sele har hon nu fått.


Djursjukhuset -återbesök

Idag har jag och Tióne varit på återbesök på Djursjukhuset för att röntga hennes skuldra igen. Det är viktigt att se så att stiftet sitter kvar där det skall vara. Efter att Tióne fått lugnande blev det att åka famnen på en djurvårdare in till röntgenbordet, som vi vid det här laget känner så väl igen. Matte fick på sig en rock som skydd för strålar och djurvårdare Inger säger hur jag ska hålla Tiónes framben för att det skall bli bra bilder. Sagt och gjort. Nu vet matte precis hur hon skall hålla.

När plåtarna väl var klara fick vi gå tillbaka till rummet för att kolla hennes ärr. Mellan förra besöket och det här fick vi åka in en gång emellan för Tióne hade fått en vätskebubbla som bara blev större och större. Till slut blev den så stor att jag trodde den skulle spricka, så vi åkte in och tömde den lite. Nu bubblade den på sig iaf, så till slut dränerade den sig självt och det blev ett litet hål vid ärrets slut och Tióne upptäckte att det kliade och kliade, så jag var till sist tvungen att linda på henne bandage för att hindre henne från att klia. Så nu har hon bandage igen *suck*

Veterinären petade iaf  i såret för att se så att allt är okej där inuti. Nyfiken som jag är bad jag att få se plåtarna igen och jag kunde tydligt se att 'det händer saker', som veterinären uttryckte sig, vid platsen där stiftet sitter. Att jämföra bilderna från förra gången och se hur det ändras, ja, det är sannerligen intressant. Det börjar byggas på med brosk och muskler och allt vad hon skall ha där, så det går verkligen åt rätt håll. WIHOOO! Men återigen har vi en röntgen framför oss, om 2 veckor. Tills dess är det fortsatt stillhet som gäller. Hon ska absolut inte flänga runt, utan ta det lugnt och fint, så ska nog detta gå bra.

Något positivt av det hela är iaf att nu så behöver jag bara säga: Tióne, gå i buren och så RUSAR hon in i buren, som att hon älskar att vara där :-) Men hon kissar forfarande inne om hon får vara lös för länge. Men hon är duktig, jag ska inte klaga.

Nu verkar lilla Tióne  vilja gå ut, så det är bäst att jag tar en liten kisserunda med henne nu.

2:a röntgen klar

Idag, tisdag, har vi varit in och tagit bort stygnen på Tióne. Den här varianten(på bilden) blev bandagering nr 2. Jag kan berätta att den bara höll i en dag och sen gick hon på benet och när matte varit ute och kört släde en sväng, var både bandage och mitella sönderbitet och vi fick åka in till Djursjukhuset igen och lägga nytt. Då berättade jag att denna varianten inte alls funkade nåt bra och då bestämde de sig för att bara försöka fixera så att hon inte kan röra alltför mycket på skulderbladet. Eftersom att hon fått skavsår från när tassen var helt inpackad, valde de att göra denna variant, som ju inte funkade. Hon fick skav på trampdynen, den lilla 'sporren' ni vet. Och där slickade hon(i smyg och jag märkte inget) och när jag väl märkte att det blödde nånstans så var det ju för sent. Hon slickade sönder den rätt skapligt och sen upptäckten får hon vara dumstrut. Det gillar hon inte, men nu börjar hon vänja sig.

Bandageringen har funkat bra, men hon har skuttat runt som en blådåre när hon fått tillfälle och jag har varit orolig att stiftet skulle hoppa ur läge. Men inte!!! Röntgen visade att det ser jättebra ut (peppar peppar) och de valde att återigen packa in hennes skuldra, minst en vecka till.  Och i 4 veckor till vill de att hon bara tar det lugnt och mest ligger i bur. Allt för att ge skuldran chansen att läka till ordentligt. Sen är det en lång väg tillbaka till det aktiva livet, som måste tas pö om pö. Rehabilitering tar tid. Men det är det värt om lilla skruttan blir bra igen.


image74

Om 2 veckor är det dags att åka in igen och göra en ny röntgen och då hoppas jag verkligen att det ser lika bra ut som det gjorde idag. Jag vågar inte ens tänka på vad slutnotan. Hua mig!!!