Säsong - Over & Out!

Nu är det slut! Nu ger jag upp! Iaf att köra på snö. Nu väntar jag in barmarken, så jag får träffa min röde vän Honda igen! Till dess är det att ta hand om Tricky på bästa sätt. Johan var hemma en vecka från jobbet och har nu farit till Norge för att jobba två veckor i sträck, så jag är hemma själv och har tråkigt. Tror tamejsjutton att precis allting händer på samma gång, det brukar ju vara så. Vår tv gick sönder förra veckan vilket kändes surt. Just nu har vi inte råd att köpa en ny, så det får vackert vänta. Jag får väl bli en bokmal igen när jag inte har lust att hänga med datorn eller hundarna. Idag har jag inte ens varit ute än, förutom med Tricky, eftersom att vädret bara är tråk, tråk, TRÅK! Blir deppad av sånt här väder! Urk!

Just ja! Jag skulle ju berätta om helgens tävling. Som jag då personligen blev ganska besviken på. Men vi kan börja från början. På fredagen väntade vi in Mari och Joakim från Skåne, kennel Unayok. De kom ganska sent och vi rastade genast deras hundar och sen packade vi in mitt 6-spann i deras bil och jag och Mari for till Strömsund för att besikta 18 hundar. Våra män lämnade vi hemma, så de skulle vara på gott humör under helgen. Liite smart får man ju lov att vara. Det tog ganska lång tid, då veterinärerna var väääldigt noggranna. Niro var den enda som fick en kommentar, ett litet, litet blåsljud på hjärtat. Men det kunde lika gärna tyda på att han var väldigt vältränad och det är väl min slutsats, för jag har då aldrig fått en kommentar om honom förut.

Nåväl, alla hundar gick igenom. På vägen till Strömsund mötte vi Malin som var på väg till Fjällandet. När vi kom hem satt Malin i soffan, Joakim hade gått för att vila och Johan vette sjutton vad han gjorde. Han kom ut och tog hand om våra hundar. Jag väckte Joakim och han fick gå ut för att hjälpa Mari, medan jag ställde mig att laga Macaronies & Cheese! Mmm, så gott! Oh, nu ska jag koka majskolvar bara för det... Men ni kommer inte ens märka att jag varit borta!    [paus]


Ja-aa! Ni ser... ni märkte det inte ens... Det var ruggigt gott vill jag lova. Tillbaka till helgen. Vi kom i säng sent och upp tidigt. Vattnade hundar innan vi for till tävlingen och parkeringen... Urk ja... Parkeringen! Så lerigt, geggigt och inte det minsta vackert. De som var där tidigt hade turen att få parkering uppe vid stadion, istället för nere vid ridhuset som många andra. Uppe vid stadion var det inte alls så lerigt som nere hos oss. Jag tappade lusten till att tävla direkt jag kom dit. NÄSTA gång jag får en sån känsla, då ska jag göra som känslan säger: Lyssna! Jag skulle ha strukit mig direkt.

Nåväl, vi parkerade i geggan och började göra i ordning. Så här i efterhand är jag otroligt glad för att vi bara tagit med de 6 hundarna vi skulle tävla med, så de andra inte skulle behöva stå där i geggan. Trickster var med, såklart, men när han skulle rastas bar Johan honom till isen/snön, så han inte skulle behöva gå i kletet.

Jag gick upp för att vara med på förarmötet, som visst REDAN HADE VARIT kvart i tio, fast det skulle vara tio enligt papprena!?!? Det var fler än vi som inte varit där och vi fick en genomgång iaf. Jag lyssnade med ett halvt öra, tyckte hela grejen kändes knas. Varvning på nästan alla som skulle köra. Inte fyrspann, de skulle bara köra ett varv, 7,5km tror jag det var. Det är inte ens tillräckligt långt för att vara meriterande. 6-sp och 8-sp skulle varva två gånger. Mitt i banan skulle det vara head-on möten, t om utan avspärrningar. Det skulle vara som att köra på fjället. 1 minut mellan starterna, förutom på öppenklass sprinten, som skulle varva 3 gånger. De körde först av alla och fick två minuter mellan starterna.

Lusten att köra var så gott som bortblåst och det skulle visa sig senare i spåret. Jag startade sist i min klass och framför mig hade jag Joakim och framför honom Mari. Båda två skulle jag senare köra om. Man skulle köra ett litet varv, så man kom in på stadion igen och under bron som man startat över, men jag hann inte ens komma så långt, för det första jag gjorde var att lyckas med konsten att dra i backen. Jag minns inte riktigt hur det gick till, men jag tror det var en brant utför och att jag inte hade skotermattan nere och försökte få ner den. Släden kom på kant och jag tappade balansen och det enda jag minns var att jag var på väg ut, utanför banan och tänkte: Håll dig på banan! Jag tappade släden och eftersom att jag alltid sitter fast i bälte(för jag vägrar tappa mitt spann - självklart är det snabbutlösare på bältet) så släpades jag efter spannet en bra bit innan dom stannade.

Jag reste upp släden, men innan jag hann på, drog hundarna iväg och den här gången släpades jag efter hängandes i styrhandtaget istället. På nåt vis kom jag upp på släden, men jag låg efter de andra spannen redan från start. Och tävlingsandan var vid det här laget helt borta. Jag stod på bromsen banan runt där det behövdes. Hundarna trampade igenom lite här och där och det blev en teknisk bana att köra, då man fick passa sig för att inte falla. Det var head-on möten mitt i banan, där man alltså mötte de andra spannen som varvat, eller startat efter en själv. I mina ögon tycker jag nog att det skulle ha suttit uppe plastband över de där ställena där man kunde mötas, för att markera för hundarna att de inte skulle över där. Men för min del gick det bra. Det var precis i sista y:et där vi skulle höger, som Haldex tyckte att vi skulle gå på samma bana vi kommit, så han drog över, båda varven också. Så lite strul hade jag.

Jag vet inte hur lång tid det tog, men Mari stod parkerad på nåt ställe utmed banan och jag drog förbi henne utan problem. Tydligen hade hon nåt strul med nån neckline på en av hundarna. Vi körde vidare och helt plötsligt kom vi till Joakim, som också stod parkerad. Vi for om utan några problem där också. Joakim var snabbt efter mig och sen var det nåt mer spann också, så jag hade två stycken efter mig. Jag sparkade i backarna och sprang, men min dåliga kondition.. Puh! Efter ett tag släppte de två spannen...

Tióne tyckte att snö var gott, så jag stannade sen och bytte ledarhund vid ett tillfälle och satte fram Tirith istället. Då hade jag fått skidåkaren Petter bakom mig, men han körde på, så sen kom jag ifatt honom igen och fick köra om. Jag försökte hålla humöret lite uppe ändå, även fast jag önskade att jag bara var i mål och fick gå och sätta mig nånstans och bara ta det lugnt.

När jag kom i mål kände jag mig alldeles gråtfärdig. Hormonerna sprutar åt alla håll och kanter nuförtiden visst och det är inte mycket att göra någonting åt. Jag antar att jag blev lite rädd där, när jag vurpade och släpades efter släden och för mig var det inte svårt att ta beslutet om att gå och lämna in nummerlappen. Så jag gjorde det, och det är första gången jag  bryter en tävling faktiskt. Men, det kändes bra och det kändes mycket bra att vakna morgonen efter och veta att jag inte skulle köra den dagen. Bättre att vara rädd om magen :-)

Så var det med den här säsongen! Den är slut. Over och finito! Och nu dröjer det säkerligen tills jag står där med nummerlappen på. Vi får väl hur det blir... Kanske husse tar över tävlandet??

Det var iaf väääldigt roligt att ha Mari här för första gången. Joakim och Malin hade varit här förr, så de räknades inte liiiika mycket :-) Men jag och Johan tackar för besöket och hoppas ni vill komma nån annan gång igen!

Jag kan stolt meddela att Mari körde på söndagen iaf och hade dagens tredje bästa tid. Det ni! Blir att se upp för henne i fortsättningen kanske. Joakim bröt också, precis som jag, då han hade strul ute i spåret och tappade suget att fortsätta. Men det är rätt! Man ska lyssna på magkänslan... Och hade jag gjort det från början, hade jag sluppit få ont i kroppen efteråt ;-P

Skitsäsong

Hmmm... Ja-aa, vad ska jag säga?

Jo just ja... Jag skulle säga att jag tycker att hela den här säsongen har varit sämsta säsongen... EVER! Kan inte låta bli att tycka så, inget har blivit som jag tänkt. Ja, förutom att jag gjorde det jag siktat på och det var att vinna första tävlingen. Och andra tävlingen, Ryssjön, började bra, men slutade desto sämre. Och några fler tävlingar än de två har det inte blivit. En tävling kvar, den som blev inställd, PM, kommer att gå till helgen som kommer. Vädret är på plus-sidan. Alldeles för varmt, om du frågar mig. Hemma tär plusgraderna hårt på snön och hundarna har inte gått mycket alls sen vi kom hem från Ryssjön.

Efter SHAM-draget såg jag att Trickster klarade av att hantera sina tävlingsnerver på ett mycket bra sätt och jag planerade att äntligen få toppa mitt spann till nästa helg. Vad händer då?

Självklart så går alla planer i stöpet, då Tricky efter körning i torsdags, hoppar mot nätet och fastnar med baktassen på en pigg på dörrsektionen, som han hoppat sönder. Han sliter och drar och innan Johan hinner hjälpa till får han loss tassen och sliter sönder simhuden ordentligt mellan tårna. Det blir så pass att vi får lov att besöka veterinären på fredagen. Jag hinner sluta jobbet innan det är dags för Tricky att komma in, så jag kan vara med själv och höra vad som sägs. Det känns skönt!

Veterinären kikar på det och konstaterar att det inte ser bra ut. Det finns två alternativ, säger hon. Det första är att låta det självläka och hålla rent, men då får han en större glipa mellan tårna. Det andra är att sy ihop det. Jag frågar genast vilket av alternativen som är den snabbaste läkeprocessen och hon svarar att det är att söva ner honom och skrapa bort, så att det går att sy ihop. Beslutet är inte svårt att ta. Trickster rullas in till op-salen, efter att han fått lugnande. Jag och Johan får vänta ute i väntrummet tills de är klara. Efter en stund kommer våran vita prins med vääärldens största tratt på huvet, med förklaringen att han har väldigt långa ben. Väl hemma ser vi att Trickster inte bryr sig om sin tass och vi byter den stora tratten mot en mindre, som passar honom mycket bättre. Han är snäll, fast han i princip aldrig varit inomhus och det går bra att ha honom inne. Det följde med strikta instruktioner från veterinären om att ha socka och plastpåse om tassen när han ska gå ut. I 12-14 dagar ska han ha stygnen. Eftersom att det är en tass, är det också längre tid innan stygnen får tas. Den kommande veckan har vi löst som så att Johan får lov att vara hemma från jobbet, för jag kan bara inte vara hemma något mer för sjuka hundar nu. Hur vi löser de sista två dagarna med Trickster återstår att se, men just nu orkar jag inte bry mig om det så mycket...

Så PM'et blir inte heller som jag tänkt. Det kommer att vara för varmt för att ta med Pya i spannet och Loddie tänker jag inte ens överväga. Då återstår Tirith. Tirith som stått mycket för att tassarna ska läka ihop på henne.

I helgen hade jag och Johan planerat att fara till fjällen för att köra, men det slutade med att jag skickade iväg honom själv med 7 av hundarna. Pya fick stanna hemma, hon är lite känslig när det är så varmt och vi vill inte förstöra henne. Tirith gick med, med dubbla sockor och det gick jättebra. Så Johan hade en härlig fjälltur idag och jag var hemma och lät Silve, Pya, Airk, Elora och Attor springa hela dagen i rastgården istället, medan jag själv ugglade inne med Nova och Trickster. Tittade på nån film, bakade lite kakor, som jag troligtvis aldrig kommer baka igen, för så god var inte smaken, och så bökigt var det ändå att baka dom!

Jag fick en alldeles underbar födelsedagspresent på posten igår. Johan med föräldrar och hans systers familj hade gått ihop och jag fick en super kamera som heter HD HERO2. Jag hade stått och dreglat över Viggo's kamera som satt på hans slädstyre när vi var på SHAM-draget och bättre present än en sån kunde jag inte fått! Tack så hemskt mycket! Idag fick jag se resultat av filmandet från när Johan var i Ottsjö och det är superkvalité. Så den ska användas nästa helg. 

Motivationen att tävla nåt mer, ska erkännas, är väldigt låg. Men tävla ska jag, det är sista tävlingen på ett tag. Sen hoppas jag att den här snön bara kan försvinna i ett jehu, för det lär ändå inte gå att köra släde här hemma om nån vecka. Som det är nu, är det inte ens kul att köra på den snö som ligger.



Jag och Johan på fjälltur i Ottsjö dagen innan jag fyllde år.