Försvunnen siberian husky, Alstad Skåne

*OBS!! Smilla är nu hemma igen efter ett dygn på vift*

Smilla, en ung siberian huskytik försvann i eftermiddags den 30/1-2011 från trädgården hemma i Alstad utanför Trelleborg. Hon är godtrogen och snäll, ljus beige/grå med isblå ögon.

Om du ser henne, försök att fånga henne och ring polisen på 114 14. Hon är anmäld saknad av matte Cecilia Fuchs. Om du har vänner i trakterna, låt gärna ryktet gå om en saknad hund, all hjälp uppskattas!!

Här i området försvann hon...
http://kartor.eniro.se/query?what=map_wp&mop=wp&ps_id=per_6035428



Långa dagar å lite sömn

Dagarna är långa nu. Inte mycket hinns med förutom jobb och att ta hand om hundarna. Det är inte roligt att sätta ut Nova i hundgården när det är som över minus 20, som igår, men tyvärr måste hon vara där när Johan inte är hemma. De andra hundarna trivs när det är kallt, men inte stackars Nova. Hon skyndar sig in snabbare än kvickt när det är så kallt ute.

Jag själv känner mig rätt trött nu med att vara själv hemma och både ta hand om hus och hundars träning, men det är ju som för alla andra, så jag ska egentligen inte klaga. Det är bara att bita ihop om man är lite trött och köra på. Snart har jag en ledig dag åtminstone, så jag ska verkligen passa på att njuta av min söndag, som kommer snart :-)

Jag och Johan håller på med bilderna från Nya Nordic Open. De kommer att ligga ute på nätet sen, vilken adress det blir på anger jag vid senare tillfälle när allt är klart. Bilderna kommer att vara till försäljning för den som känner sig intresserad.  


Onsdagsledigt

Det är härligt att få vara hemma en vacker dag när solen lyser och jag får njuta lite av vovvarna i dagsljuset. Idag passade jag på att ta med kameran och fota lite grann. Jag har också skottat en del där det behövdes. Hundarna har fått vila sen helgen och i morgon tar vi fram släden och kör en sväng. Jag antar att det lär bli tunga spår, som vanligt, då jag inte har en aning om det är någon som kört med skoter på spåren. Det har varit dåligt med det, både förra vintern, och den här. Första året jag bodde här så var det några som t om åkte och sladdade jättefina spår, så den vintern var kanon. Nu är det bara att plöja sig fram med hjälp av hundarna istället. Vi får se om vi skaffar en egen skoter till nästa vinter kanske, då investerar vi alldeles säkert i en sladd också, så får man möjlighet till lite varierad träning med hundarna. 



Tricky, min lilla speciella valp. Han är som en svans efter mig när jag är i rastgården och vill gärna klättra på mig och tycker väl mest att jag bara ska ägna mig åt honom. Sista dagarna har han verkligen visat hur intensiv han är. När jag stoppar ner skålarna i hinken blir han jättefrustrerad och gör en massa konstiga ljud och ser till att han på något vis får ur de där skålarna så han kan slicka på dom. 


Saria - snyggingen från väst!





Trickster. 


Tirith. Vår duktiga tjej. Hon var en stark pelare i spannet i helgen och visade verkligen hur duktig hon är. Ett ord som passar in på Tirith är pålitlig. Det ska bli roligt att se fortsättningen på säsongen för Tirith.


Och en lite rolig bild på Dimrill och Saria. Oj så kul han har när han hittar nånting att ha i munnen när han rusar runt för fullt i rastgården med alla andra efter sig... Det märks att han trivs här.


Nya Nordic Open - dag 3 *SILVER*



Så kom den tredje tävlingsdagen. Jag bestämde mig under lördagen att inte ta med Pyan i spannet och jag gjorde som jag bestämt. Vi packade in allt i bilen på morgonen redan, så vi skulle kunna åka hem direkt från tävlingen. Vi stack upp lagom så jag hann hjälpa Malin att komma till start och Johan satte genast igång med att få ut våra hundar, vattna lite extra och rasta dom. Sen gick vi upp till Malins bil med dom där vi startat ifrån varje dag.

Min plan för dagen var att gasa järnet och försöka hålla trean på så långt avstånd att vi skulle behålla vår andra placering. Jag visste att det skulle bli tungt idag då det snöat på och jag endast skulle köra med fem hundar. Jag och Johan var klara med hundarna långt innan start och det kändes skönt att inte behöva stressa. Lagom innan jag skulle starta dök Agnes och Inger upp för att hjälpa mig till starten. Allt gick suveränt och vi fick till en bra start. Tyckte hundarna gick jäkligt bra i början och jag hade inget strul alls. Inga hundar som tog snö, som igår. Då snappade de en hel del. Hundarna fick gå i sin egen takt utan att jag jagade på och de kändes pigga och glada.

Vi körde på och i början på backen som är jobbig kom vi ifatt ett alaska husky spann och Malin Sundin som var på varvning. Vi körde utan problem om det första spannet, men Malin trodde att vi skulle komma mycket fortare än vad vi gjorde, så hon bromsade lite för tidigt, vilket gjorde att hennes hundar var lite överallt över vägen. Vi tog den sidan där det fanns mest plats, på höger och såklart att Dimmen blev lite rädd igen. Jag vet inte varför, för ingen av hundarna gjorde något, men han blev ändå lite osäker. Vilket såklart påverkade ledarhundarna, så jag fick faktiskt trassel efter att jag passerat Malin. Tirith gick över stamlinan och trasslade lite och Dimrill drog inte på, så det kändes lite hopplöst där för en sekund... Ända tills Tirith gick över på rätt sida och jag peppade på dom... Vips! Så var alla igång igen. Men det gick trögt uppför backen. Sneglade över axeln för att se om det var någon på väg bakom... och visst såg jag trean en gång.... och DÅ JÄKLAR!!! Nu sätter vi fart!!!

Jag sparkade som en tok i backen, fast jag var helt slut efter en stund. Det gick långsamt, men jag visste att bara vi kom upp på plan mark igen skulle det gå fort. Så jag kämpade mig svettig. Hundarna fattade vad som var på gång och jag hejade på dom. Jag sneglade bakåt några gånger till, men jag såg inte Ylwa någonstans. Vi fortsatte att kämpa och sista kilometrarna innan mål började jag öka farten. Tióne svarade! Jäklarns vad bra hon är!!! Hon ökade farten och den sista utförsbacken innan mål, så sprang de så fort att hade jag en gps hade jag inte varit förvånad om den stått på 30km/h. Men jag vet ju inte, för jag har ingen gps. Än!

Efter sista kurvan var sista chansen att behålla sekundrar, eller ta, så jag sparkade som f-n, allt vad jag var värd. Jag tror faktiskt att det är första gången jag har sparkat in släden i mål och hundarna bara sprungit. Så de målbilderna är inte så snygga.... men här är en ändå...



Det slutade med att vi försvarade vår andra plats och jag är extremt nöjd med hundarna i helgen. Vi kom till Nya Nordic Open och visste inte alls var vi stod någonstans i konkurrensen. Jag har ju tävlat en gång förut, men det var fyra av Malins hundar med i spannet då. Nu hade jag trots allt egna hundar och egen, inlånad uppfödning, så det kändes verkligen roligt att få prestera så bra. 

Grattis till Lisbeth som körde för jäkla bra och tog hem guldet och grattis Ylwa till bronset!


TACK Kenneth, för att vi får låna Dimrill! Han är SUVERÄN och GRATTIS till hans 1a pris i polarhundprov 3! Tack till Nedre Norra för ett fint arrangemang!! Tack Christofferssons för er gästfrihet, vi synes snart igen!


Och inte minst av allt!
Idag har Haldex och Tióne blivit polarhundschampions och Tirith har också fått sitt 1a pris i polarhundprov 3 och Malin, som kom tvåa i sin klass klarade troligtvis också 1a priset med Nando, brorsan till Dimrill och Tirith.


Nya Nordic Open - dag 2

Så är andra dagen avklarad. Den gick över förväntan. Enda problemet i spannet egentligen var att Pyan inte drog ett smack. Hon var väl trött efter gårdagen och även fast hon åt sin kvällsmat, så kommer hon inte att ingå i spannet i morgon. Jag tror inte att hon klarar att springa med i morgon också, idag var det det enda hon gjorde. Hon börjar nog bli lite bekväm av sig, känns det som. Hon får helt enkelt klara sin meritering på någon annan tävling. Trist, men så får det bli. De andra fem hundarna gick superbra, tyckte jag. Jag är väldigt nöjd med dom och vi fick köra om en alaska husky-spann, som gick utan problem. Det var inga tveksamheter som det var igår och det kändes jättebra. Vi susade fram, kändes det som, och precis innan sista kurvan till målet kom vi ifatt Ylwa och hon släppte förbi oss och jag sparkade som attan in i mål.


I starten. Se så glad Dimrill ser ut att vara.


Tjohooo!


Här på målrakan med Ylwa bakom.


Alla vovvar var duktiga.



Det är inte bara mina Shejrix:are som tävlar i helgen heller, utan Shejrix Nanduhirion tävlar med sin matte, Malin Sundin i medeldistans. Han har gått jättebra och här är en bild på honom i starten.

Nando i full fart.


I mål efter 46km(enligt Malins gps).


Och slutligen, en bild på duktiga Magnus... (eller menade jag Agnes?)  Det är Tricky's pappa Gretzky som går i led till höger från Agnes sida sett. De leder stort i sin klass.


Nya Nordic Open - dag 1

Dagen började spännande. Först blev vi sen så vi hann inte iväg till förarmötet. Nåväl, inte hela världen, jag visste hur jag skulle köra ändå. Det är omöjligt att köra fel. När vi kom upp på plats skulle jag hjälpa Malin till start vid halv elva. Strax innan jag skulle dit tog jag ur min jacka ur bilen och släppte ner bakluckan på bilen, varpå Johan tar i handtaget på förardörren och frågar mig om jag låst bilen. - Näee.. det har jag inte, sa jag. Men visst... låst var den. Den gick i baklås när nyckeln satt i och jag släppte ner bagageluckan. Vilket öde!

Vi ringde till Stefan, pappa till Agnes, som skickade upp bärgaren till oss, som vackert pumpade upp dörren på bilen och tog ut nyckeln med hjälp av en vajer. Själv så jag framför mig hur hela helgen var förstörd och ingen tävling skulle det bli, men vilken tur att mina tankar var helt fel.

Så det var bara att sätta igång och göra i ordning, efter att vi släppt iväg Malin. Fin hjälp av Christofferssons fick jag och Johan sprang iväg för att lyckas knäppa av nåt kort eller två.

I korthet, för vi ska strax fika. Jag hade en plan och följde den, och den fungerade, vilket känns kul. Hade ett ankarstopp då Pya klev över(ovanligt när det gäller henne - not) nacklinan och jag fick stanna då vi kört om ett grönlandshundsspann. Dimrill blev jätterädd för de där hundarna och hoppade till och det var då Pya trasslade in sig. Vi drog ifrån. Efter att tag kom vi ifatt Camilla Eklund och körde om henne utan problem. Kort efter såg jag en förare till framför. Jag blev förvånad då jag såg att det var Ida Björk som vi kommit ifatt. Men vi körde om henne också och direkt efter fick vi köra om ett till spann, Teslo. Sen var vi inne på startområdet där jag hade Ida hack i häl, men vi sparkade oss in över mållinjen först.

Efter första dagen känner jag mig väldigt nöjd med hundarna och Pya som jag var tveksam över hänger med i morgon också. Hon taggade till och tyckte det var jätteroligt att springa på den här banan. Alla hundar jobbade bra och den som behövde jobba minst var jag :-) Minsann, jag tror att 6-spannsklassen passar mig perfekt!


Startbild


Målgång med Ida tätt bakom


Målsnöret


Ett 8-spann på tur

Kommentarer i text är egentligen överflödiga, då jag talar i filmen nedan. Jag kan väl bara säga att det blev en spännande tur och säkerligen något blåmärke på knän och ben. Nästa gång gör vi annorlunda.

Jag funderar på den 6e hunden inför tävlingen i helgen. De som är klara är:

Haldex - Tióne
Dimrill -
Tirith - Niro

... men vem ska ta den 6e platsen?

Pya är väl den som ligger bra till, men jag är osäker på om hon tänker klara alla dagar. Första dagen vet jag inte är något problem, hon har dock visat sig lite... ehm... 'lat' sista tiden vi kört när det har gällt fart. Så jag vette sjutton... Troligtvis blir det väl Pya som tar sista platsen, men jag har fortfarande inte bestämt mig riktigt. Det visar sig väl på torsdag. Då är det sista dagen för att bestämma sig, så jag får gå på känslan den dagen, helt enkelt.


Haldex, Tióne i led. Dimrill, Pya i point. Loddie, Tirith i team och Nato, Niro i wheel





Gårdagens tur


nära nr. 3

Alla vet nog vid det här laget att jag räknar. Vad jag räknar? Bruna, långbenta, med krona eller utan.... Små eller stora, det spelar ingen roll... Jag räknar älgar i alla format.

Under 2010 räknade jag ihop till hela 57 stycken älgar under mina resor från Fjällandet-Lit och tvärtom. Häromdagen fick jag räkna mina första två för 2011. Och igår på vägen hem från Nyby, näästan hemma vid postlådorna, fick jag ett riktigt nära möte med en stor älg, med vacker krona på huvudet.

Jag körde inte så snabbt, kanske 40-50km/h, det var svårt att se då belysningen på Johans bil har slocknat. Men jag tippar... Älgen kom ned från kalhygget och jag hann inte med att se den förrän den pulsade nedför backen mot diket. Jag insåg att jag troligtvis skulle köra på den, men såklart gör man allt för att slippa. Jag började med att bromsa, men med den nya snön på marken kände jag att sträckan jag hade på mig inte skulle räcka till. Älgen var bara ett fåtal meter ifrån bilen. Jag höll till vänster så mycket jag kunde och jag insåg att jag skulle ta den i fronten på bilen. En liten snökant på vägen var nog min räddning.

Älgen var på väg att ta sig upp över den och samtidigt som han stod med frambenen på kanten tänkte jag: Nu må det bära eller brista! Jag slutade bromsa och tänkte att det nog var bäst för mig att få älgen i sidan och inte framför bilen. Då skulle förmodligen vi båda klara oss. Älgen tittade på mig och jag höll stenhårt ögonen på den. Säkert tänkte vi båda två samma sak:

- Åh nej... !!


När han tog kliven ut på vägen och jag hade honom precis i kanten på bilen, gled jag förbi honom som i en dimma av skräck och jag bara väntade på smällen... som aldrig kom! Jag tror att han stannade i rättan tid precis när jag kom upp jämte honom. Han såg hindret och hann precis få stopp på sin framfart, tack och lov.


Det var läbbigt. Riktigt läbbigt. Jag har varit nära förr, men inte så här nära. Jag har en gång i tiden krockat med en stor råbock i 105km/h och det var minsann inte roligt. Den hoppade över ett mitträcke och landade precis framför bilen på mig, som senare hamnade på skroten. En älg vill man inte ha framför bilen, åtminstone inte så här nära. Jag är glad att jag lyssnar på mina instinkter och att jag aldrig får panik när såna här saker händer mig. Och jag är glad att jag alltid säger till mina besökare att köra försiktigt på vägen från Lit till Fjällandet. För baske mig... älg finns det gott om på mina vägar!! Så kör försiktigt!


Lillholmsjö (de)TOUR

Idag var jag och Johan iväg och checkade in en sak. Efter att vi tillsammans var eniga om saken, for vi till Lillholmsjö, när vi ändå var i trakten, för att köra lite hund. Vi startade ut tidigt från Fjällandet och var väl framme i Lillholmsjö vid lunchtid. Eftersom att spåren hemma är tungkörda och hundarna inte fått någon fartträning, tja-aa, på mest hela tiden ända sen snön kom, tyckte vi att lite fart skulle vara bra. Vi vattnade på ICA i Föllinge och det var tre stycken som valde att inte dricka något. Varför dricka när man kommer ut själv på en parkering och inte kompisarna är runtomkring? tycktes de tre tänka. Vad göra? De blev körda ändå. Det var väl lite dåligt planerat av oss förstås, och man lär sig av sina misstag. Tur är väl det!

Väl på plats tog vi ut vovvarna på stake-outen. Det funkar väldigt bra och är ett enkelt och smidigt system. Finns lite grann att fila på fortfarande, men som helhet är det funktionabelt och framförallt, ställbart, om man nu skulle befinna sig på en väldigt trång parkering när man är, exempelvis, på en tävling. Det är skönt att kunna dra in stake-outen och kunna göra den smalare, men även mycket bredare, det underlättar en hel del. Så dåligt med plats = smal stake-out, bra med plats = bred stake-out. Min Johan är så fiffig han :-)

Matte, dvs jag, skulle för första gången (yep, första) få köra ett 6-spann på lite snabba spår, med egna hundar. Nu räknar jag in Dimrill som egen, då han faktiskt är min uppfödning. Så det kändes spännande. Mindre spännande var att jag hade glömt min varma jacka och bara hade min vanliga jacka på mig, men med gott underställ och varma underkläder så löste jag det också, utan att dö på kuppen. Dock så fick jag kommentaren om att värma näsan direkt när jag kom tillbaka, ty den var vit som snö. Johan var rädd att jag skulle förfrysa den. Hmm... bra kläder = ett måste-kom-i-håg!

Jag valde att ha, som vanligt, Haldex och Tióne i led. Såklart, de är mina bästa ledarhundar och det är de jag tror på vad gäller snabbaste tassarna i spåret. Haldex är ju en tok som älskar att springa fort. Helst fortare än fortast, om han själv får välja. Jag minns så väl när jag körde Hamar hundekjörerfestival 2010 och blev omsprungna av ett A-spann och Haldex och Tióne snubblade som tokar för att försöka hinna med. För snabbt för sitt eget bästa, så matte var tvungen att bromsa. Men det är kul att det finns fartlust i dom. 

I team tog jag Dimmen och syrran Tirith och wheelplatsen blev tillägnad starke Niro och lilla Nato. Nu skulle testas hur Nato hänger med de andra när det går riktigt fort. Starten blev mycket bra och jag for iväg som en skottspole. Herrejösses, vilken styrka med två tikar och fyra hanhundar. Dimrill och Niro är ju starka för två och Tirith är också mycket stark.

Det kändes hemskt roligt att köra ett spann där jag inte behövde ta ett enda sparktag. Ända tills jag började fippla med det ena ankaret, som hade lite för långt snöre(gjord för Malins släde medan vi lånar den), och totalt missar svängen in till den slingan jag skulle köra. Planen var att köra 16km's rundan, men såklart kom vi förbi den och jag visste att det skulle vara omöjligt för mig att kunna stanna hundarna, för att försöka vända in på den, en skarp v-sväng tillbaka, jaa, v.. inte u.

Urk! In på medeldistansbanan, och jag hade sen inte en susning om hur jag skulle köra för att ta mig in på rätt spår igen. Och med det en vanlig tunnisjacka på mig. Jag körde runt den där svängen på banan och eftersom att det inte är skyltat i varenda liten korsning, kunde jag inte avgöra var någonstans jag skulle ta av, så jag kom in på rätt spår igen. Allt ser ju precis likadant där ute, myrmark. Jag tyckte att jag såg nån liten översnöad skylt som det kanske stod nåt intressant på, men då var det redan försent att försöka ta sig in där, vi var redan ute på ett annat spår. Hundarna drog utav bara attan och jag som stått på mattan ända sen jag såg att vi kom in på medeldistansbanan, hade då inte mycket att säga till om. Nu ville jag bara spara på hundarna, så de skulle orka hela vägen runt. Jag tänkte att vi skulle hitta in på spåret som blir 24km, men allt jag såg var kryss. 

Åh näee... jag hade kommit in på skoterspåret. Jag tänkte att det nog skulle leda oss tillbaka till Gästis, men jag hade ju ingen aning om var vi var. Som ett svar på hjälp, mitt ute på skoterspåret, stod en gubbe! Yihoo!!

Självklart bromsade jag in lite fint, försökte att inte se vilse ut och frågade lite sådär världsvant; Är det här bara ett skoterspår? Javisst, svarade han. - Eeehhh... jag har nog åkt fel, fick jag pinigt erkänna. Och han höll med. Men om jag bara tog och backade några meter och tog in vänster, skulle jag komma tillbaka till Gästis. Bra!

Jag frågade vackert om han ville hjälpa mig att vända hundarna och det gick bra det.  Jag frågade om han ville ta hundarna och vända dom,  men då föredrog han att stå på släden. Sagt och gjort. Jag kopplade loss mig(i det här läget önskade jag att mina hundar var som IGAIS) och satte ett ankare på varsin sida om släden, ett sådär som sitter kvar när man vänt släden. Sen pulsade jag ut i den djupa snön med Haldex och Tióne. Haldex ville inte riktigt, snön gick en bra bit upp över bröstkorgen och enda sättet för dom att komma fram när jag drog i dom var att hoppa. Stackars vovvar. Det var bara några dar sen Johan hade en riktigt tung tur med dom och fick göra samma sak, men i nån kilometer och inte bara några fjuttiga meter, som i mitt fall. Haldex mindes det säkert. Jag var envis och de hoppade på och vi kom runt. Det var inga glada miner på hundarna vill jag lova. Haldex blev sur, om än att det var kort, och Dimrill blev sur för att han blev dragen i halsbandet. Men det gick bra.

Gubben skulle vara hjälpsam och tog upp det ena ankaret och var på väg att ta upp det andra också, och lyfte lite på släden för att rätta till den åt rätt håll. När han skulle ta upp det andra skrek jag rakt ut: Ta inte det andra ankaret. Jösses! Då hade gubben flugit av, säkerligen, och jag hade stått där utan mitt spann, eller legat och krampaktigt, släpandes, hållt i linorna för allt vad jag var värd. Jag sa åt honom att trampa ner ankaret, så han gjorde så och jag sa: Håll i släden! Så sprang jag tillbaka och satte snabbt fast mig... och sen SWOOOSCH! drog hundarna till och vi for iväg flera meter innan jag fick stopp på dom.

Så! Nu stod vi förbi den vägen vi skulle ta in på, med flera meter, men åt andra hållet. Va fan! En vändning till. Suck! (IGAIS-hundar, var ÄR ni?) Nåväl, den här gången hjälpte han mig genom att ta Haldex och leda honom runt i en u-sväng. Det gick bra. Inte så fort, men det gick. Lite gruff på Dimrill som inte gillade det där, men inget tjafs mellan hundarna. Skönt. - Taaack så hemskt mycket för hjälpen, fick jag till, innan jag och hundarna dundrade iväg mot kända vägar och Gästis. Uja! Att jag alltid ska köra fel i Lillholmsjö. Men jag tar på mig det. Nästa gång vet jag att fixa linan på ankaret innan jag far iväg.
Alltid lär man sig nåt.

Väl tillbaka misstänkte inte Johan att något gått på tok. Vi hade varit ute i 38 minuter. Full galopp med en matte som hela tiden stod på bromsen. En stopptid på uppskattningsvis flera minuter. Eftersom att jag inte hade en aning om hur jag kört, gick vi in på Gästis efteråt och klurade ut problemet... en ca 14-15km blev det iaf. Nåja, inte den tänkta banan som var planen från början, men jag fick testa att köra lite snabbt med spannet iallafall.

Och ja jäklar, ja må ju säga att stark! det är dom minsann! Det skall bli jättespännande att åka på första tävlingen, sen vet jag inte om det blir just den här spannkombinationen, eller inte. Men det hinner vi klura ut.


2011's första tur