Gillar, gillar inte

Jag gillar:
 
verkligen att Blogg.se har fått ännu fler funktioner. Ett tag tänkte jag nästan byta bloggplats, för jag tyckte det var så trist att blogga och inget roligt med kommentarer. Nu kan man svara på kommentarerna på ett lätt sätt istället för att behöva lägga en egen kommentar. Jag har inte hunnit kolla in alla nyheter än, men det kommer och eftersom att min dator varit inne på lagning så...
 
... gillar jag inte:
 
det faktum att min laptop ska dö! Det är oåterkallerligt och jag kan inte göra mycket åt det. Att lägga ner 4-5000 kr på en dator jag köpte 2008 är inte för mig ett alternativ, även om jag älskar min dator. De pengarna kan jag ta och köpa en ny, bättre dator för, med bättre prestanda. Men inte nu. Med alla utgifter nu har vi helt enkelt inte råd, så vi återupplivar Johans stationära och har idag införskaffat oss ett trådlöst tangentbord och en trådlös mus och i morgon dag köper vi en skärm, så får jag helt enkelt använda den. Men eftersom jag i januari satte i en ny hårddisk, så kommer jag lätt att kunna lägga över mina grejer till den stationära och kommer därmed inte förlora något. Men grafikkortet på den här kommer att lägga av, frågan är bara när...
 
 
Jag gillar:
 
att Attor har fått en till medicin. Fick ett sms av veterinär Calle idag om att han skulle ha ytterligare en medicin. Har aldrig gett den förr, men hoppas att den fungerar bra. Attor är besvärad, det märks tydligt. Men efter besöket hos Calle igår är jag inte orolig. Hon sa att såret ser fint ut och att det läcker är okej. Det som läcker ut är väl inte så fräscht direkt, men bättre det, så det ska läka.
 
 

Söndagsrapport

Det går inget bra nu. Förutom det faktum att Blogg.se ÄNTLIGEN har sett till att ordna så det är bättre funktioner på bloggen och nu kan jag även blogga från mobilen. Det är väl min räddning nu, eftersom att datorn är inlämnad för lagning... Men det är fortfarande buggar, så några bilder får jag inte till från mobilen än.

Nå, jag skulle skriva lite om Attor.
Det går inget vidare :-(

Igår före lunchtid drog jag bort plåstret över såret. Det gjorde ont på honom, jag fick t om sätta på munkorg för att lyckas dra det, för han markerade mot mina händer. Såret såg fint ut, Attor mådde bra, men så kom kvällen. Det svullna rejält och vätskefylldes. Såg bedrövligt ut. När vi varit på en kort kissrunda och vi kom in tyckte han kändes varm, så jag tempade honom, 39,6 grader. Mindre roligt.

Jag hade ju fått numret till Calle, så jag ringde. Hon frågade om jag hade nåt penicillin hemma, men jag fick för mig att jag bara hade Rimadyl och Metacam(smärtstillande). Hon tipsade om att kyla så gott jag kunde på det svullna med en ärtpåse inlindad i handduk, så jag gjorde så. Gick väl hyfsat bra trots att Attor inte ville samarbeta.

Så fick jag för mig senare att rota lite och se om jag hade nåt penicillin och se det hade jag, så jag valde mellan tre och gav honom ett piller direkt. Imorse hördes vi på sms och hon berömde mig för att ha gett rätt av medicinerna.

Attor hade 39,7 i temp vid lunch idag och det började läcka sårvätska från såret. Han får smärtstillande och penicillin, men det gör ont på honom. Jag kan inte längre låta honom vara utan strut och heller inte vara i soffan med mig då det läcker för mycket. Han lyfter på ena benet rakt upp i luften och snurrar och snurrar i buren och det tar lång tid innan han lägger sig ner. Ibland står han långa stunder, bara rakt upp och ner. Det känns hemskt att inte kunna hjälpa honom mer. Imorgon ska vi in till Ejra och träffa Calle, så ska hon titta på honom. Det känns bra. Hon har ställt upp jättefint för oss i helgen och jag är jättetacksam för det.

Nu håller jag själv tummen för Attor. Jag tycker så synd om honom!

Attor status

Attor har feber och är svullen vid såret. Dock så äter han och dricker och pinkar som han ska.

Attor - kan han få klippkort?

Jag sitter i soffan hemma hos Maria. Bredvid mig i soffan ligger Nova. Vi åkte in vid tiotiden i morse, för ett besök skulle vi göra. Egentligen inte hos Maria, utan jag och Attor skulle åka in till Djurkliniken Ejra. Det gör vi alltid när husse är i Norge och jobbar... åtminstone känns det som så.

Igår när jag skulle mata på kvällen märkte jag när jag skulle ge sista hunden mat, dvs Attor att något var alldeles tokigt med honom. Han såg ledsen ut, öronen slokade och hela hans jag utstrålade matthet. Alltså, en Attor jag inte alls är van att möta i hundgården. Efter att ha kikat mig omkring lite snabbt och sett alla ställen han spytt på, insåg jag snabbt att nånting var helt på tok fel med hunden. Så han kom genast in i huset. Klockan var halv nio. Silve fick stanna kvar utomhus i kojan han brukar ligga i som står ute i rastgården. Nova fick sitta i släpet en stund medan jag tog in Attor själv i huset.

Han gick direkt upp i soffan och lade sig, jag la mig bredvid honom och han lade huvudet på min mage och tvärslocknade. Det är inte alls likt Attor när han kommer in i huset. Han brukar fara omkring som en tätting och vi brukar alltid svära ve och förbannelse i ett par timmar över honom innan han har lugnat ner sig. Jag ringde Johan och sa att nånting är fel med Attor och att jag tror att jag måste åka in med honom. Medan jag pratade med Johan försökte jag väcka lite reaktion i Attor för att se om han spelade över. Jag drog han i floppöronen, lyfte på kinderna och drog honom i benen. Jag pillade på ögonen på honom och t om puttade på hela hans kropp, som musen Jerry gör när han försöker väcka hunden för att katten Tom jagar honom; Inte en min, rörde han!

Jag ringde och pratade med jourhavande distriksveterinär. Hon fick mig att göra lite andra tester med Attor; bjuda honom på lite kött, vilket han ratade och se om han ville följa med ut i koppel, jo, men jag fick dra ut honom till en början. Jag hade redan testat att bjuda honom på vatten och det ville han heller inte ha. Och tempen var normal. Han följde med ut och kissade iaf och veterinären frågade om han vinglade, vilket han inte gjorde. Hon sa att så länge han inte spyr flera ggr i timmen, skulle jag våga vänta till morgondagen med att åka in. 

Attor och jag gick in igen och han fortsatte med sina kastspyor. Blee, det är äckligt! Stackarn, han var alldeles medtagen. Vid 0100 försökte vi sova iaf. Jag på soffan(som jag fått byta filt på, för han hade spytt ner den och kuddarna) och Attor i storburen som jag dragit fram till dörren på tv-rummet, så jag skulle kunna ha honom nära. 50 minuter sov vi innan det var dags för kastspya. Torkade upp det och så gick vi ut en sväng. Sen sova. 05:22 vaknade jag själv. Vi gick ut och då var det spya igen och så skulle han bajsa och det gick trögt. Sen sov vi till tjugo i åtta och vi gick ut och jag ringde Ejra direkt. Vi fick tid 11:30. Ringde Maria och frågade om hon kan ha Nova om det skulle bli OP på Attor(vilket jag misstänkte). Så jag tog med henne in och även min dator som är på väg att krascha, igen :(

Först lämnade jag Nova och sen lämnade jag in datorn på Alina Systems. Och därefter direkt till Ejra. Ny veterinär vi aldrig träffat förut. Eftersom Attor var så medtagen gick det faktiskt att undersöka honom utan lugnande. Hon sa sen att de var tvungna att göra kontraströntgen på honom och så undrade hon lite hur det skulle gå om det inte gick att hålla fast honom. Jag nämnde nåt om att jag nästan var glad att Kalle inte var där(det är Katarina som opererade Attor på magen första gången) och fick då svaret att hon visst var där, bakom kulisserna. Då sa jag genast att jag önskade att hon var med på ett hörn, om det kunde gå, för hon visste precis hur Attor är.

Veterinären gick iväg och det tog inte lång stund innan hon dök upp igen och gissa vem hon hade med sig? Jo, Kalle kom in genom dörren och tittade lite sorgset på Attor. "Känner du igen honom?" sa jag till henne. "Nej", sa hon... "Jag gör faktiskt inte det". "Oj, så dåligt han mår". Klart hon kände igen hunden, han som gjort så starkt intryck på henne när hon opererade honom som liten då han resolut klev upp själv från op-bordet i princip och bara traskade ut. Men hon kände inte igen lilla Attor, för sist hon träffade honom och skulle undersöka benet(ca två veckor sen) så fick hon ju brottas med honom. Då fick han gå på Metacam i 10 dagar och sträng vila var ordinationen, förmodligen en muskelsträckning var diagnosen.

Kalle är bra. Hon sa direkt till den andra veterinären, Helena att det GÅR inte att hålla fast den här hunden, så nånting måste han få om de skulle kunna röntga. Nåväl.. jag ska strax åka och hämta Attor, så jag har inte mycket tid på mig att skriva så mycket mer just nu. Det slutade iaf med att Attor skulle få stanna kvar till halv fem åtminstone, för dropp var han tvungen att få. Och vad skulle röntgen visa då? Samtal från Ejra lite senare visade att de inte kunde se något på röntgen, men de kunde känna någonting i magen på honom. Jag såg redan i undersökningsrummet att han inte riktigt gillade när de klämde på magen hans. Scenariot upprepar sig. Kalle ville öppna upp honom och jag sa ja direkt. Så nu efter ytterligare ett samtal från Ejra, så visade det sig att det mycket väl var någonting som låg i tunntarmen och stoppade upp. De tror att det kan vara en riktig mus !!! Antingen det eller en sån kattleksaksmus. Enda problemet är att alla våra kattleksaker är uppe från golvet eftersom att Nova annars skulle ta dom. Så vi får se... Jag ska ta med den där plastpåsen med objektet i hem sen... YUK!

Han är öppnad mer än förra gången på magen, men öppningen i tunntarmen var väl ca 1,5cm. Så nu hoppas jag på en fin läkeprocess utan komplikationer!!

Nu mår jag fara och hämta skrutthunden. Tack Maria, för att du ställer upp för oss med Novi!
Och tack till veterinärerna och Ejra, för att ni är så jäkla bra!!!


"Urken"



Det här är Airk, Shejrix Airk Thaughbaer.


Han fick följa med matte och husse på den sista dagen, söndagen, då det var försäljningsstånd på stan. Vi bestämde oss för att fara in till stan och socialisera lite med Airk. Jag mådde riktigt pekka den fredagen när Johan kom hem från jobbet för att vi skulle fara till Fäviken Game Fair. Jag var ute i hundgården och ägnade mig lite åt just Airk och jag upplever allt som ganska jobbigt just nu pga min dåliga rygg och Airk är så otroooligt intensiv, att jag helt enkelt inte orkar med honom. Men jag försöker! Men just den där fredagen flippade jag. Airk var superjobbig på mig(han hoppar på mig, river med tassarna och nyper i händerna) och när jag sen plockade bajs och hade jätteont i ryggen, stod jag helt enkelt och bölade när Johan kom hem. Måste jag säga att han inte fattade nånting av varför jag grät?

Jag fick så fruktansvärt dåligt samvete över hundarna, men speciellt över Airk. Samma tankar malde om och om igen i huvet på mig: Jag måste sälja honom, jag orkar inte ge honom det han behöver... Han förtjänar bättre än det jag kan ge honom... osv osv...

Självklart sa min rara sambo det alldeles rätta: Vänta ett par månader, så ska du se att du inte vill sälja honom!

Och såklart! Inte vill jag sälja honom. Han är lovande och trevlig, om än lite intensiv. Blir säkert superstark, så jag inte ens kan ta honom till spannet. Johan sa på promenaden i stan att han var stark och han är ju helt otränad, så med andan i halsen ser jag fram emot att se hur han blir när han blivit körd en säsong! På stadspromenaden gick Airk som om han aldrig gjort nåt annat. Hur duktig som helst och med svansen på topp. Kändes riktigt roligt att se, med tanke på hur dåligt jag faktiskt har socialiserat de här två sista valparna. Men det var inga konstigheter alls, tyckte Airk. Och folk tyckte han var sååå fin. Och det är han ju =)

När det är jobbigt med Airk, försöker jag numera tänka på Tricky. Tricky som var den drygaste valpen jag nånsin haft, men som blivit så otroligt bra nu. Han sitter på kommando innan jag ska klappa honom och det har jag lärt honom på sista veckorna, för det är inte skönt när de hoppar och sätter tassarna i magen. Så med det i minnet, ska jag härda ut när det är som jobbigast med 'lilla' Airken!!


Galet dyrt för ett ben

Som alltid, undrar man ju när galenskaperna skall ta slut?? Som Malin så vackert kommenterade på FB; Asså, ni lyckas med allt! YEP, that's true! Vi gör nog det, lyckas med allt, alltså. Den här gången lyckades vi med att i fredags ta oss till veterinären på jourtid och med det man kan tycka torde vara rätt så osannolikt: En hund med ett märgben som sitter fast runt underkäken! GAH!!! Jag hade ordnat kvällsmat till mig och Johan. Johan skulle bara ut och mata flocken innan, så kunde vi ta det lugnt sedan. Sagt och gjort! Trodde jag ja... Helt plötsligt kommer Johan och tjoar in; Kom lite snabbt!

NÄJE, tänker jag bara! Vad är det som har hänt nu då??

Tar mig ut och på väg in i hundgården ser jag att han står i hundgården där Pya bor(och Tirith och Haldex). Känner paniken smyga sig på. Varför? Joo, ni vet att jag skrev om att jag hade fått en tjuvparning?? Jag valde att inte ge en abortspruta och självklart var det Pya som blivit parad. Nu hade vi ju tänkt att para henne, med Silve, men det var en annan som hann före, en icke tänkbar kombination. Så efter konsultation med veterinär som även är uppfödare, togs beslutet om att inte ge sprut i 'blindo' utan ta ett ultraljud på exakt dagen 28. Så gjorde jag och självklart såg vi ett litet foster... Det var inte mycket att fundera på, för första gången har jag gett en hund abortspruta. Just för att Pya är tänkt att ha en sista kull, ville jag inte spruta i onödan, för det kan, om man har otur, ge effekter som man inte alls önskar. Men nu fick hon sina sprutor iaf och när då Johan stod i just den hundgården, trodde jag nu att något gått galet med Pyan. Jag blev livrädd där, för en sekund.

Hjärnan arbetade snabbt i mitt huvud, för att se vilken hund det var Johan höll i, mellan benen, med hundens framben upp i luften. Jag drog en lättnadens suck när jag insåg att det inte alls var Pya och att felet med hunden inte ALLS var livshotande. Och självklart trodde jag det skulle bli lätt att åtgärda. En underkäke med ett ben runtom. Stackars Tirith hade panik och försökte själv klösa bort benet. I munnen var det blod och på tassarna var det blod. Husse höll och jag försökte få bort benet, men ack nej... Så fast det satt! Det tog inte många minuter innan matte insåg att vi måste få hjälp och framförallt att vi måste ge hunden lugnande. Jag ringde distriktsveterinären, som har jour och fick tala in på telefonsvararen. Sen plockade jag undan maten från bordet och sen for vi direkt in mot stan, allt för att spara tid för den stackars stressade hunden som hela tiden försökte klösa bort benet. Johan fick kämpa bra med henne där i framsätet på bilen. Uscha, så krånglig hon var emellanåt. Men jag hade inte klarat det, för allt är ganska så jobbigt nuförtiden.


Tro't eller ej, men benet sitter inte där för skojs skull!

Vi kom in nån minut innan veterinären anlände och vi gick direkt in och ställde Tirith på vågen. 21,5kg om jag minns rätt vägde hon. Sen var det dags för lugnande. Efter alla besök med Attor hos veterinären var jag ganska viss om att hon skulle bli slapp och slö ganska snabbt, men det är nog snarare så att Attor är i en klass för sig, för med honom säger det bara 'katjonk' så ligger han på golvet. Men nu skulle det visa sig att det var en helt annan femma med lilla tösen Tirith. Efter en halvtimme och hon inte visade någon som helst trötthet, undrade jag om hon fått för lite? Nej, fick jag till svar, hon fick lite mer än hon skulle ha. Men inte sjutton ville hon somna. Efter en timme gjorde vi ett försök att lägga henne på bordet och det gick ganska bra.

Johan sågade försiktigt med bensågen veterinären haft med sig. Det gick bra en stund och Tirith var lugn och fin, men det kändes inte som att hon var så där avslappnad som de brukar bli av lugnande. Det var som att trycka på en knapp och vips så var Tirith hur piggelin som helst. Veterinären gav Tirith lite sövande istället och på det snedtände hon nästan. Hon blev knasig, pipig och orolig. Stackarn, vad jag tyckte synd om henne. Hon fick ännu lite lugnande, för nu hade det gått en stund iaf, sen tog vi ned henne på golvet. Efter 1½ timme låg hon på golvet. Matte satt bakom ryggen på henne och höll en hand över ögonen och en hand lite i nackskinnet, veterinären höll i benen och äntligen kunde Johan fortsätta att såga. Tilläggas ska att lampan var släckt, allt i förhoppning om att Tirith skulle förbli lugn, nu när hon väl låg lugnt och stilla på golvet. Med krökta ryggar satt vi allihopa och vi vågade inte ens dra Tirith mer ut i mitten på golvet med risk att hon skulle vakna till. Ett försök i att göra det lite grann, så var öronen direkt spetsade och jag kände ögonen på henne röra sig under min hand. Så vi stannade vackert där vi var.

Jag tyckte Johan gjorde ett mycket bra jobb med att såga. Så hemskt nära munnen på hunden... Tänk om man skulle slinta? Kunde få otäcka sår, på både hund och på händer runtomkring. Men det fanns inga alternativ. Det där jäkla benet har vi fortfarande svårt att förstå hur hon i allsindar kunde få dit det. Det är lite som Emil i Lönneberga med den där soppskålen på huvudet. Kanske skulle vi döpa om Tirith till "EEEEEMIL"  ?

Att såga i det där benet var inte lätt. Och inte nog med att det behövdes sågas på två ställen, det behövdes också klippas med bensax, för att det skulle kunna komma bort. En lättnadens suck drogs nog av oss alla tre, när det stod klart efter veterinärens ihärdiga sågning på andra sågningen och sedan bortklippning med saxen, att nu... NU kunde benet tas bort!!!

Jag passade på att klippa klorna på Tirith. Och självklart sov hon så fint och lugnt, nu när vi var klara. Antar att adrenalinet till slut försvann och hon orkade inte kämpa emot medicinerna längre och skönt det. Det var väldigt stressigt inombords att Tirith inte ville bli lugn och sova på så lång tid. Man mår fruktansvärt för sitt djur, när det är på ett sätt som är väldigt jobbigt för djuret i sig. Men nu var det klart och allt som var kvar var att ta ut Tirith till bilen. Tio minuter senare stod Tirith på benen och gick själv ut till bilen! Veterinär Ingrid Hyttsten, som jag för övrigt träffade för första gången, var duktig och jag fattade tycke för henne, så fortsättningsvis ska jag se om vi kan fortsätta med besök till just henne. Ingrid sa att Tirith inte borde kunna stå upp, efter det hon fått och under de tio åren som hon gett lugnande och sövt hundar, så ingick Tirith sannerligen skaran "tillhör de svårsederade". Själv har jag aldrig varit med om mer svårsövd hund, och då skall sägas att jag faktiskt varit med om en hel del under mina år med hundarna. Jag har lärt mig att förvärva ett lugn i situationer då det krävs. Rätt bra att ha tillgängligt må jag säga, så det är jag nöjd med :-)

Jag passade på att ta ett tandintyg på Tirith och sedan tackade vi för oss och for hemåt. Färden hem blev lugnare än vägen dit och Tirith passade på att sova lite i bilen vid fötterna på Johan. Vi for hemifrån minutrar efter klockan åtta och när klockan var halv tolv var vi hemma. När vi kom hem gick Johan direkt ut till hundarna och plockade in hundmatskålarna vi inte hunnit att ta bort. Med in i hinken kom alla märgben! Hädanefter skall de sågas i två, eller helt enkelt plockas bort när märgen är borta...

Vi tackar Ingrid för all hjälp!!! Dagen efter incidenten var Tirith sig själv igen och hon blev superlycklig över att få gå ut till sin mamma och bror.

Notan?
3071,67 kronor. 
Det var väl ändå ett dyrt jävla märgben???