Attor status

Attor har feber och är svullen vid såret. Dock så äter han och dricker och pinkar som han ska.

Attor - kan han få klippkort?

Jag sitter i soffan hemma hos Maria. Bredvid mig i soffan ligger Nova. Vi åkte in vid tiotiden i morse, för ett besök skulle vi göra. Egentligen inte hos Maria, utan jag och Attor skulle åka in till Djurkliniken Ejra. Det gör vi alltid när husse är i Norge och jobbar... åtminstone känns det som så.

Igår när jag skulle mata på kvällen märkte jag när jag skulle ge sista hunden mat, dvs Attor att något var alldeles tokigt med honom. Han såg ledsen ut, öronen slokade och hela hans jag utstrålade matthet. Alltså, en Attor jag inte alls är van att möta i hundgården. Efter att ha kikat mig omkring lite snabbt och sett alla ställen han spytt på, insåg jag snabbt att nånting var helt på tok fel med hunden. Så han kom genast in i huset. Klockan var halv nio. Silve fick stanna kvar utomhus i kojan han brukar ligga i som står ute i rastgården. Nova fick sitta i släpet en stund medan jag tog in Attor själv i huset.

Han gick direkt upp i soffan och lade sig, jag la mig bredvid honom och han lade huvudet på min mage och tvärslocknade. Det är inte alls likt Attor när han kommer in i huset. Han brukar fara omkring som en tätting och vi brukar alltid svära ve och förbannelse i ett par timmar över honom innan han har lugnat ner sig. Jag ringde Johan och sa att nånting är fel med Attor och att jag tror att jag måste åka in med honom. Medan jag pratade med Johan försökte jag väcka lite reaktion i Attor för att se om han spelade över. Jag drog han i floppöronen, lyfte på kinderna och drog honom i benen. Jag pillade på ögonen på honom och t om puttade på hela hans kropp, som musen Jerry gör när han försöker väcka hunden för att katten Tom jagar honom; Inte en min, rörde han!

Jag ringde och pratade med jourhavande distriksveterinär. Hon fick mig att göra lite andra tester med Attor; bjuda honom på lite kött, vilket han ratade och se om han ville följa med ut i koppel, jo, men jag fick dra ut honom till en början. Jag hade redan testat att bjuda honom på vatten och det ville han heller inte ha. Och tempen var normal. Han följde med ut och kissade iaf och veterinären frågade om han vinglade, vilket han inte gjorde. Hon sa att så länge han inte spyr flera ggr i timmen, skulle jag våga vänta till morgondagen med att åka in. 

Attor och jag gick in igen och han fortsatte med sina kastspyor. Blee, det är äckligt! Stackarn, han var alldeles medtagen. Vid 0100 försökte vi sova iaf. Jag på soffan(som jag fått byta filt på, för han hade spytt ner den och kuddarna) och Attor i storburen som jag dragit fram till dörren på tv-rummet, så jag skulle kunna ha honom nära. 50 minuter sov vi innan det var dags för kastspya. Torkade upp det och så gick vi ut en sväng. Sen sova. 05:22 vaknade jag själv. Vi gick ut och då var det spya igen och så skulle han bajsa och det gick trögt. Sen sov vi till tjugo i åtta och vi gick ut och jag ringde Ejra direkt. Vi fick tid 11:30. Ringde Maria och frågade om hon kan ha Nova om det skulle bli OP på Attor(vilket jag misstänkte). Så jag tog med henne in och även min dator som är på väg att krascha, igen :(

Först lämnade jag Nova och sen lämnade jag in datorn på Alina Systems. Och därefter direkt till Ejra. Ny veterinär vi aldrig träffat förut. Eftersom Attor var så medtagen gick det faktiskt att undersöka honom utan lugnande. Hon sa sen att de var tvungna att göra kontraströntgen på honom och så undrade hon lite hur det skulle gå om det inte gick att hålla fast honom. Jag nämnde nåt om att jag nästan var glad att Kalle inte var där(det är Katarina som opererade Attor på magen första gången) och fick då svaret att hon visst var där, bakom kulisserna. Då sa jag genast att jag önskade att hon var med på ett hörn, om det kunde gå, för hon visste precis hur Attor är.

Veterinären gick iväg och det tog inte lång stund innan hon dök upp igen och gissa vem hon hade med sig? Jo, Kalle kom in genom dörren och tittade lite sorgset på Attor. "Känner du igen honom?" sa jag till henne. "Nej", sa hon... "Jag gör faktiskt inte det". "Oj, så dåligt han mår". Klart hon kände igen hunden, han som gjort så starkt intryck på henne när hon opererade honom som liten då han resolut klev upp själv från op-bordet i princip och bara traskade ut. Men hon kände inte igen lilla Attor, för sist hon träffade honom och skulle undersöka benet(ca två veckor sen) så fick hon ju brottas med honom. Då fick han gå på Metacam i 10 dagar och sträng vila var ordinationen, förmodligen en muskelsträckning var diagnosen.

Kalle är bra. Hon sa direkt till den andra veterinären, Helena att det GÅR inte att hålla fast den här hunden, så nånting måste han få om de skulle kunna röntga. Nåväl.. jag ska strax åka och hämta Attor, så jag har inte mycket tid på mig att skriva så mycket mer just nu. Det slutade iaf med att Attor skulle få stanna kvar till halv fem åtminstone, för dropp var han tvungen att få. Och vad skulle röntgen visa då? Samtal från Ejra lite senare visade att de inte kunde se något på röntgen, men de kunde känna någonting i magen på honom. Jag såg redan i undersökningsrummet att han inte riktigt gillade när de klämde på magen hans. Scenariot upprepar sig. Kalle ville öppna upp honom och jag sa ja direkt. Så nu efter ytterligare ett samtal från Ejra, så visade det sig att det mycket väl var någonting som låg i tunntarmen och stoppade upp. De tror att det kan vara en riktig mus !!! Antingen det eller en sån kattleksaksmus. Enda problemet är att alla våra kattleksaker är uppe från golvet eftersom att Nova annars skulle ta dom. Så vi får se... Jag ska ta med den där plastpåsen med objektet i hem sen... YUK!

Han är öppnad mer än förra gången på magen, men öppningen i tunntarmen var väl ca 1,5cm. Så nu hoppas jag på en fin läkeprocess utan komplikationer!!

Nu mår jag fara och hämta skrutthunden. Tack Maria, för att du ställer upp för oss med Novi!
Och tack till veterinärerna och Ejra, för att ni är så jäkla bra!!!


Galet dyrt för ett ben

Som alltid, undrar man ju när galenskaperna skall ta slut?? Som Malin så vackert kommenterade på FB; Asså, ni lyckas med allt! YEP, that's true! Vi gör nog det, lyckas med allt, alltså. Den här gången lyckades vi med att i fredags ta oss till veterinären på jourtid och med det man kan tycka torde vara rätt så osannolikt: En hund med ett märgben som sitter fast runt underkäken! GAH!!! Jag hade ordnat kvällsmat till mig och Johan. Johan skulle bara ut och mata flocken innan, så kunde vi ta det lugnt sedan. Sagt och gjort! Trodde jag ja... Helt plötsligt kommer Johan och tjoar in; Kom lite snabbt!

NÄJE, tänker jag bara! Vad är det som har hänt nu då??

Tar mig ut och på väg in i hundgården ser jag att han står i hundgården där Pya bor(och Tirith och Haldex). Känner paniken smyga sig på. Varför? Joo, ni vet att jag skrev om att jag hade fått en tjuvparning?? Jag valde att inte ge en abortspruta och självklart var det Pya som blivit parad. Nu hade vi ju tänkt att para henne, med Silve, men det var en annan som hann före, en icke tänkbar kombination. Så efter konsultation med veterinär som även är uppfödare, togs beslutet om att inte ge sprut i 'blindo' utan ta ett ultraljud på exakt dagen 28. Så gjorde jag och självklart såg vi ett litet foster... Det var inte mycket att fundera på, för första gången har jag gett en hund abortspruta. Just för att Pya är tänkt att ha en sista kull, ville jag inte spruta i onödan, för det kan, om man har otur, ge effekter som man inte alls önskar. Men nu fick hon sina sprutor iaf och när då Johan stod i just den hundgården, trodde jag nu att något gått galet med Pyan. Jag blev livrädd där, för en sekund.

Hjärnan arbetade snabbt i mitt huvud, för att se vilken hund det var Johan höll i, mellan benen, med hundens framben upp i luften. Jag drog en lättnadens suck när jag insåg att det inte alls var Pya och att felet med hunden inte ALLS var livshotande. Och självklart trodde jag det skulle bli lätt att åtgärda. En underkäke med ett ben runtom. Stackars Tirith hade panik och försökte själv klösa bort benet. I munnen var det blod och på tassarna var det blod. Husse höll och jag försökte få bort benet, men ack nej... Så fast det satt! Det tog inte många minuter innan matte insåg att vi måste få hjälp och framförallt att vi måste ge hunden lugnande. Jag ringde distriktsveterinären, som har jour och fick tala in på telefonsvararen. Sen plockade jag undan maten från bordet och sen for vi direkt in mot stan, allt för att spara tid för den stackars stressade hunden som hela tiden försökte klösa bort benet. Johan fick kämpa bra med henne där i framsätet på bilen. Uscha, så krånglig hon var emellanåt. Men jag hade inte klarat det, för allt är ganska så jobbigt nuförtiden.


Tro't eller ej, men benet sitter inte där för skojs skull!

Vi kom in nån minut innan veterinären anlände och vi gick direkt in och ställde Tirith på vågen. 21,5kg om jag minns rätt vägde hon. Sen var det dags för lugnande. Efter alla besök med Attor hos veterinären var jag ganska viss om att hon skulle bli slapp och slö ganska snabbt, men det är nog snarare så att Attor är i en klass för sig, för med honom säger det bara 'katjonk' så ligger han på golvet. Men nu skulle det visa sig att det var en helt annan femma med lilla tösen Tirith. Efter en halvtimme och hon inte visade någon som helst trötthet, undrade jag om hon fått för lite? Nej, fick jag till svar, hon fick lite mer än hon skulle ha. Men inte sjutton ville hon somna. Efter en timme gjorde vi ett försök att lägga henne på bordet och det gick ganska bra.

Johan sågade försiktigt med bensågen veterinären haft med sig. Det gick bra en stund och Tirith var lugn och fin, men det kändes inte som att hon var så där avslappnad som de brukar bli av lugnande. Det var som att trycka på en knapp och vips så var Tirith hur piggelin som helst. Veterinären gav Tirith lite sövande istället och på det snedtände hon nästan. Hon blev knasig, pipig och orolig. Stackarn, vad jag tyckte synd om henne. Hon fick ännu lite lugnande, för nu hade det gått en stund iaf, sen tog vi ned henne på golvet. Efter 1½ timme låg hon på golvet. Matte satt bakom ryggen på henne och höll en hand över ögonen och en hand lite i nackskinnet, veterinären höll i benen och äntligen kunde Johan fortsätta att såga. Tilläggas ska att lampan var släckt, allt i förhoppning om att Tirith skulle förbli lugn, nu när hon väl låg lugnt och stilla på golvet. Med krökta ryggar satt vi allihopa och vi vågade inte ens dra Tirith mer ut i mitten på golvet med risk att hon skulle vakna till. Ett försök i att göra det lite grann, så var öronen direkt spetsade och jag kände ögonen på henne röra sig under min hand. Så vi stannade vackert där vi var.

Jag tyckte Johan gjorde ett mycket bra jobb med att såga. Så hemskt nära munnen på hunden... Tänk om man skulle slinta? Kunde få otäcka sår, på både hund och på händer runtomkring. Men det fanns inga alternativ. Det där jäkla benet har vi fortfarande svårt att förstå hur hon i allsindar kunde få dit det. Det är lite som Emil i Lönneberga med den där soppskålen på huvudet. Kanske skulle vi döpa om Tirith till "EEEEEMIL"  ?

Att såga i det där benet var inte lätt. Och inte nog med att det behövdes sågas på två ställen, det behövdes också klippas med bensax, för att det skulle kunna komma bort. En lättnadens suck drogs nog av oss alla tre, när det stod klart efter veterinärens ihärdiga sågning på andra sågningen och sedan bortklippning med saxen, att nu... NU kunde benet tas bort!!!

Jag passade på att klippa klorna på Tirith. Och självklart sov hon så fint och lugnt, nu när vi var klara. Antar att adrenalinet till slut försvann och hon orkade inte kämpa emot medicinerna längre och skönt det. Det var väldigt stressigt inombords att Tirith inte ville bli lugn och sova på så lång tid. Man mår fruktansvärt för sitt djur, när det är på ett sätt som är väldigt jobbigt för djuret i sig. Men nu var det klart och allt som var kvar var att ta ut Tirith till bilen. Tio minuter senare stod Tirith på benen och gick själv ut till bilen! Veterinär Ingrid Hyttsten, som jag för övrigt träffade för första gången, var duktig och jag fattade tycke för henne, så fortsättningsvis ska jag se om vi kan fortsätta med besök till just henne. Ingrid sa att Tirith inte borde kunna stå upp, efter det hon fått och under de tio åren som hon gett lugnande och sövt hundar, så ingick Tirith sannerligen skaran "tillhör de svårsederade". Själv har jag aldrig varit med om mer svårsövd hund, och då skall sägas att jag faktiskt varit med om en hel del under mina år med hundarna. Jag har lärt mig att förvärva ett lugn i situationer då det krävs. Rätt bra att ha tillgängligt må jag säga, så det är jag nöjd med :-)

Jag passade på att ta ett tandintyg på Tirith och sedan tackade vi för oss och for hemåt. Färden hem blev lugnare än vägen dit och Tirith passade på att sova lite i bilen vid fötterna på Johan. Vi for hemifrån minutrar efter klockan åtta och när klockan var halv tolv var vi hemma. När vi kom hem gick Johan direkt ut till hundarna och plockade in hundmatskålarna vi inte hunnit att ta bort. Med in i hinken kom alla märgben! Hädanefter skall de sågas i två, eller helt enkelt plockas bort när märgen är borta...

Vi tackar Ingrid för all hjälp!!! Dagen efter incidenten var Tirith sig själv igen och hon blev superlycklig över att få gå ut till sin mamma och bror.

Notan?
3071,67 kronor. 
Det var väl ändå ett dyrt jävla märgben???
  


Spårförgörare

Min ledig dag idag och Stefan kom upp för att ploga min gård. Bra att jag var hemma faktiskt, tyckte jag efteråt. Han frågade om jag skulle ut och köra hundarna och - Ja, det ska jag, replikerade jag. "Det är ingen idé att du åker åt det där hållet", sa han och pekade åt vägen där jag brukar köra mina hundar, "för där har han som levererade dina brädor varit och plogat upp hela vägen".

WA????        Näääääeeeeeej!        Tamejfaaaaaaen!       Jäkla gubbe!

Inte nog med att han inte levererade rätt sorts virke som jag bett om när jag beställde, utan han måste förstöra mina braiga körvägar. Inte en enda kotte har varit och plogat upp den där jäkla vägen, men HAN måste komma och göra det, efter flera månader. Vilken jäkla idé!

Tur att jag har den lilla vägen att köra på genom skogen. Så nu är jag förpassad till den helt enkelt. Den vägen är iaf uppkörd nu från Nyby, en liten by jag passerar på vägen till och hem från jobbet. Jag skulle köra den idag med hundarna, men det gick inget vidare bra. Men jag lägger ett inlägg om det senare. Nu har jag en del saker att göra.

* note:  gårdagens inlägg, som aldrig publicerades, av någon anledning

Snöiga trädtoppar



Igår började dagen som vanligt, lite halvmulen och halvtråkig. Hux Flux var det snöstorm och snön ven mellan trädtopparna på tomten, hundarna ylade och kröp in i kojorna, de förståndiga åtminstone.  Jag märkte absolut inget märkvärdigt, allt var som vanligt. När jag kom ut för att mata hundarna runt sjutiden möttes jag av en stor trädtopp som vanligtvis brukade sitta på trädet jämte hundgården. VA  I  HE-VETE!!! var reaktionen den fick när jag mötte den i halvmörker då den lyckats dra med sig sladden till lampan som annars lyser upp över de bakersta hundgårdarna.

Hua! Jag är bara glad att den föll där den gjorde. Den kunde lika gärna ha fallit rakt på hundarna.


Vad är det som händer här i Krokavadet nu egentligen? Är det någon som har kastat en förbannelse på oss?



Hästarx4 på rymmen!

Uschiamej vilken adrenalin-kick jag har. Efterchock kan jag nog kalla det.

Pya och Atto var ute i rastgården och jag var i vandrarhemmet och på väg in i huset. När jag öppnade dörren inifrån vandrarhemmet och tittade ut fick jag syn på 4 stycken hästar som står vid rastgården. Grannens hästar! Jaha, tänkte jag först och trodde att grannen Anne var där också, men sen ser jag snabbt att hon inte alls var med och med fasa går insikten upp om att hästarna måste ha rymt.  Åh fy!  Vilken fasa, för riksväg 30 är inte alls långt ifrån och där kör de som idioter med en hastighet på minst 90km i timmen, och det är inte många som håller hastigheten där heller, utan det går betydligt fortare.

Anne har ett ponny sto och en shettisvallack och  två tinker hästar, en av tinkrarna är ett sto som heter Hedda. Hon är stor minsann. Och jag tänker att det är henne jag måste ta, då stannar nog de andra kvar på tomten. Jag kommer nära och grabbar tag i hennes grimma, men hon sliter sig och sen går hingsten på henne och försöker komma upp på henne, som för att para sig, och då sätter alla hästar fart och springer iväg. RAKT UT MOT VÄGEN! Jag känner att jag nästan får panik! Dom får inte komma ut på riksväg 30. Jag följer efter dom så snabbt jag kan utan att hetsa på dom ännu mer. De tar sig ut på vägen som går utanför vårt hus, och vänder såklart mot riksväg 30. Jag skyndar på mina steg, men hinner inte komma före hästen som ligger först, för att försöka vända dem om. Det är inte lätt heller när hästarna inte riktigt känner en, de blir lite mer motstridiga till att fångas in. De skyndar på och jag ser med fasa på hur de kliver ut på riksväg 30. 

"-Ååhh.... jag hoppas, hoppas att det inte kommer nån bil just nu!"
  är tanken som far igenom mitt huvud.


Jag hinner ut på vägen efter att ha sett att det kommer en bil snabbt från Jönköpingshållet. Jag lyckas få tag i Heddas grimma, gör tecken med armen om att bilen ska sakta in. JAG VÄGRAR SLÄPPA HENNE! Och jag skyndar mig att vända henne om, mot våran väg.... det kommer en lastbil med släp från andra hållet. Bilen som saktat in tänkte köra om!!! Jag gör tecken om att den ska STANNA! Jag måste få undan hästarna, för jag vet inte hur de reagerar om lastbilen kommer närmare. Jag smackar på hästarna och går upp i trav med dom för att skynda, så alla hästar hinner av den stora vägen, innan det händer något otäckt. Till min lycka följer de andra tre hästarna Hedda och väl på vår tomt drar jag med henne upp till snickarboden där jag lyckas hitta ett rep, så jag kunde binda fast henne.

De andra tre hästarna stannade kvar eftersom Hedda var kvar. Skärrad som jag var sprang jag och hämtade telefonen och kunde bara komma på numret till Annes man Pierre. Så jag ringde och sa att alla deras hästar var här. VA?? Han fattade först inte vad jag sa och jag fick upprepa mig. Han ringde snabbt Anne som var här med blixtens hastighet. Tillsammans tog vi 2 hästar var och gick hem med dom till henne.  Det gick bra.

Jag var verkligen livrädd idag. Jag grät nästan av lättnad för att det gått så bra. Sista gången jag var så här rädd var när vi hade fått hem Nokka och Tiwas och de rymde och sprang på riksväg 30. Som tur var gick det ju bra även den gången. Jag är glad att jag lyckades få tag i Hedda. Jag kunde bara se verkligt otäcka scener framför mig, vad som  faktiskt kunde ha hänt. Tack och lov att det gick bra!



Lördagsdans

I morgon börjar det roliga. Väga hundar. Droppa spot-on. BLÄ! Ville inte göra det ikväll för det regnar. Så jag hoppas vädret kan hålla sig lite i morgon. Då får jag ta in dom en och en och väga och droppa. Sen ut igen och se till att var och en av hundarna är för sig själv i ett dygn. För de ska ju inte bita varann i nacken eller så när man precis satt på giftet. Så det blir till att ha tre hundar inne och, en hund på koja på kätting och så är alla hundar själva ett dygn och därmed inte nåt gift i munnen på nån. Så! Smidigt! Nä! Men vad ska man göra?

Så i morgon ska jag dansa med hundarna. Vad ska du göra?

Ugglans öde

När jag kom in på sjukhuset igen, den här gången med Tióne, frågade jag om ugglan. Hemma hade jag kikat på internet om vilken art det kunde vara och när jag såg bild på en kattuggla trodde jag att det kunde vara en sån.
image81

Jag hade rätt i min gissning. Den hade brutit av hela vingen invid kroppen rejält och det var inte mycket att göra. Nu är den i himlen och förmodligen mår den mycket bättre nu.

Lilla Uggla
nu har du ro
Nu kan du jaga små möss
som du kan lägga i ditt himmelska uggle-bo


Lilla Uggla
din tid hos mig var kort
Men du är en sådan som
jag aldrig glömmer bort


Ugglan

När jag satt igår kväll och såg på tv knackade det helt plötsligt på dörren lite försiktigt. Vem kan det vara som kommer nu, mitt i natten, ja, klockan var 23:30.

En tjej hade hittat en uggla på vägen och hon hade tagit den i bagaget på sin bil, men visste inte vad hon skulle göra med den. Eftersom jag då ska in med Tióne idag, sa jag att jag kunde ta den i en kattbur och ta med den in. Jag följde med henne till bilen och där låg den, alldeles medtagen och bedrövlig. Den såg verkligen inte kry ut alls. Hon tog den under armen och vi gick in i huset där jag hade kattburen. Så lade vi i den i den, på en varm och go filt.

Jag ringde veterinärjouren när jag kom in, men blev bara hänvisad till en massa andra ställen så då beslutade jag att packa in kattburen i en pläd, för att ugglan skulle få lite värme, och hoppas att den klarade natten. Fast med tanke på hur den verkade må hade det kanske vara lika bra att den fått dö.

Nu överlevde den natten och jag ringde Djursjukhuset på morgonen och fick åka in med ugglan. Den var inte alls kry och jag fick lämna den där, då alla veterinärer var väldigt upptagna idag. När jag åker in med Tióne vid 13:00 hoppas jag på att få veta hur det har gått. De sa dock när jag ringde att om den hade brutit vingen fanns det inte mycket att göra och då fick de ta bort den.  ?? Fast vad jag vet går ju sånt att laga?

Nåväl, som jag sa, den såg inte kry ut alls, och ena benet på den kändes helt lealöst, så jag har inte mycket hopp om att ugglan är kvar i livet längre. Synd, för den var himla vacker.

Tyvärr har jag ingen bild. Jag försöker ta reda på vad det var för sort, men svårt att veta. Jag ska höra med dom på Djursjukhuset sen om de vet vilken sorts uggla den är.


Läget efter OP

Lilla plutta-tjejen Tióne fick komma hem igår. Jag blev så glad när de ringde att jag nästan kastade mig i bilen för att åka in och hämta henne.
image68
Ja-aa, ni vet ju inte ens vad som hänt, så jag ska försöka förklara vad jag tror har hänt.

För ca 1½-2v sen började Tióne att halta lite lätt på höger fram. Växtvärk var min första tanke. Syster Quadra på Öland hade precis haft det nämligen, så jag oroade mig inte nämnvärt. Hon fortsatte att halta lite smått, men var inte ens i närheten av att vara blockhalt(när de lyfter upp benet helt och inte stöder alls på det) och hon var precis lika galen som hon alltid är. Jag klämde och kände på henne, men inte ett pip. En envis växtvärk trodde jag.

När jag så kom hem från Kosta-helgen, såg jag att hon fortfarande haltade, så jag tog in henne för att ännu en gång gå igenom henne. Då var det något som stack ut från skulderbladet, som en benbit, och jag tänkte att det här står inte rätt till. Dagen efter var första gången jag också såg henne 'nafsa' mot den delen som stack ut, ungefär som att hon var irriterad där. På tisdagen hade vi fått tid och då åkte vi in och jag kom hem utan Tióne.

Förmodligen har hon busat med Haldex och Quattro och de har smällt ihop i varandra eller att hon har åkt in i nån koja eller hundgårdsstaket. Frakturen i sig var en liten fraktur och ortopeden tror inte att hon haft ont av den. En liten, liten grej som var svår att upptäcka helt enkelt.
image69
Enligt ortopeden kändes operationen som att den gick bra. Jag ville se röntgenplåtarna igår, men det var en sån hektisk dag på Djursjukhuset och hon kunde inte hitta dem, så jag får se dem på tisdag istället då vi ska in på återbesök.

Tióne hade enligt djurvårdarna varit en jätteduktig tjej. En gång hände det en kiss-olycka i buren. Tycker själv hon har varit jätteduktig, hon som inte ens är nära på att vara rumsren. Hon har fått mamma Pya som sällskap inne, så att hon skall vara lite lugnare. Mamma Pya ligger i buren jämte och det går jättebra. Tióne har ingen tratt på huvudet, men hittills har hon inte gjort någon ansats till att bita på bandagen, så jag hoppas det håller i sig.

image70
Nu är det jätteviktigt att Tiónes bandagering sitter ordentligt så det inte lossnar. Strikt vila i bur stod det på vår skötelapp. Hon får INTE sträcka/stöda på benet, för då kan stiftet som sitter inuti gå upp. Eftersom den här frakturen inte upptäcktes på en gång, var ortopeden tvungen att dra ut en muskel 2cm(den hade dragit ihop sig så pass) och fästa den tillbaks där den skulle vara. Så det är två veckors passning på skruttan. De kan inte garantera heller att hon kommer att funktionera som draghund, men jag håller ju tummarna allt vad jag kan. Och jag vaktar bandaget och'strumpan' med mitt liv.


image71
TACK och LOV för att jag valt att ha alla mina hundar försäkrade. Operationen och allt runtomkring gick på 12357:- och då ersatte försäkringsbolaget 8143:-
Så tänk på det! Kostnaden man betalar per år kan helt plötsligt löna sig.

Nu får ni hålla tummarna för Tióne!!!

Åh! Inte IGEN!

Usch å TVI VALE vad jag är trött på hundar som slåss!
FAAAAAAN, rent ut sagt!

Tiwas löper. Silve är kung i hundgården. Alla fattar, utom Niro. Nu har Silve hål i hakan och kommer få ett ärr på ovansidan på nosen, allt tack vare att Niro inte fattar. Niro slogs innan Skara med Fox, så Fox blev skadad i benet. Han är inte bra än. Tilläggas ska att jag tyckte det var bäst att Fox fick flytta tillbaka till sin förra ägare, för han och Niro drog verkligen inte jämt.

Niro är en riktig tuffing
och hans temperament är väl inte riktigt till min belåtenhet, det ska medges. Nu har han stått med Silve under löp och det har funkat bra. Det var sekunder från att jag skulle hämta båda hundarna för att sätta in dem i spannet. Då hörde jag att de slogs. Jag sprang dit så fort jag kunde och försökte få dem ifrån varandra, men de vägrade ju släppa. Framför mig så jag splittade öron, halva öron, hål i benen o s v .  

Nu blev det väl inte så allvarligt. Silve fick bara de små hålen. Nu var det Niros tur att få hål i benet. In och plåstra om. Så nu ska jag ta mig en allvarlig funderare på om inte Niro också bör kastreras. För så här vill jag inte ha det!