Tillbaka till vardagen


Tióne med mamma Pya

Jag kollar temperaturmätaren varje dag, men det stannar trist nog ovanför 12 grader mest hela tiden :-(  Tack och lov har vi nu en jättefin och hyfsat stor rastgård, så hundarna kan få springa av sig i den. Den enda som är jobbigt nu är ju att Tióne är så himla intressant för killarna. Vid löp släpper jag inte ens ihop hanarna, för Silve är så tjurig ju och nu har ju t om Haldex börjat ha åsikter. Hmmm... hanhundar!!


Min fina Tióne. Henne skulle jag inte vilja vara utan...


Mitt nya löfte inför framtiden, lilla Tirith.
Hon kom ut och sprang idag på fälten och jagade Meleia, som inte alls uppskattade att bli jagad. Sen hittade Tirith en äcklig död liten mus som nån av katterna tagit kål på och självklart så mumsade hon upp den så det lät "krasch krasch". Urk, vad äckligt! Jag fick ju inte tag i henne, så jag fick lov att hålla för öronen. Så stod hon där och smumsade i sig den samtidigt som hon glodde på katten.... Tror ni hon fick några pussar sen??


Vilken helg!

Daniel och jag


Inte bara konkurrenter, men även goda vänner!
Jag tog med mig Daniel och hans kompis David, till kräftskivekalaset hos Moonrun's kennel igår. JÖSSES vilket party det var. Det var länge sen jag hade så kul! Man tackar för inbjudan och tycker synd om alla som missade festen! Vi som vågade fick upptäcka hur duktig Daniel är på att dansa och jag är mycket imponerad och fattar knappt att jag vågade 'prova på' en svängom, men det visade sig att det funkade rätt så bra, trots att jag är väääldigt ringrostig vad det gäller bugg. Nu har jag beställt danslektioner av Daniel, så jag ska slippa skämmas nästa gång vi dansar ;-) Fast ska man vara riktigt ärlig så lär jag aldrig matcha honom, han som har tävlingsdansat och allt. Jag får nöja mig med att klå honom ute på spåret *L* Jag är glad att jag träffat dig Daniel. Du är en mycket trevlig kille och ett väldigt god vän! Kram på dej!


Fjällands-lördag

Snacka om att jag hade sovmorgon i morse... ända till 10 i 9. Jag kände mig som värsta prinsessan när jag vaknade och det blev lite gos med Panda innan jag klev upp. Söta Panda är som en klocka, för så fort jag slår upp ögonen står hon där över mig, som en förväntansfull liten hundvalp(nåja, hon är en katt faktiskt) som väntar på att matte ska börja klappa och ägna all sin tid till bara henne. Jag gillar verkligen min katt. Faktum är att jag är väldigt förtjust i båda mina katter. Meleia har, efter kastreringen jag gjorde på henne i våras, nu äntligen börjat bli sitt vanliga jag. Fast det märks mycket väl att hon ändå trivs med att vara helt själv, för hon och Panda brukar växlas om att sova utomhus och inte komma in på kvällen när jag ropar. Jag undrar om det är något dom hittat på själva, för att dom ska få mera kvalitétid med mig?? Meleia är iaf jättekelig när Panda är borta och det är verkligen trevligt att få klappa på henne igen med jämna mellanrum. När Panda och hon är hemma båda två är hon dock inte lika kelen, kanske för att det är Panda som kräver sin klapptid. Eller så är Meleia så klok, eller givmild, att hon bara ger den tiden till Panda, jag vet inte.
Som sagt, jag gillar verkligen mina katter ;-)


Idag har dagen bara bestått av att städa inomhus. Jösses vad mycket skit man har som man kan kasta. Städa är verkligen inte min favorit, men men, ibland lär jag ju göra det också. Igår gjorde jag en hel del ärenden på stan innan jag åkte hem från jobbet och man blir ibland förvånad över hur mycket folk det ändå bor i Östersund. Ibland syns de inte alls och sen VIPS! så är hela stan kryllfull med folk och man står t om i kö med bilen på vägen. Värst var det på Lillänge där Coop ligger. Ble! vad folk det var. Jag skyndade mig att åka hem. Väl hemma var det bara att ta tag i gräsklipparen och börja tugga gräset som växt sig till en djungel sen sista gången jag klippte det. Efter det fick jag för mig att jag skulle plocka lite röda bär från vinbärsbusken. Mmm mmm, vad gott. Jag ska frysa dom i påsar och sen göra saft och gelé på dom, tänkte jag. Men det får väl bli nästa gång jag är ledig och har tiden till det. Det är bra att det finns frysboxar.

Nåväl, väl klar med bärplockningen, som ju inte egentligen är någon favorit hos mig, fick jag för mig att städa bilen. Så det var fram med dammsugaren och putsmedel och i ungefär 3 timmar dammsög jag noga, noga bort alla hundhår. NU är bilen fräsch minsann, så det ska bli kul att åka i den nästa gång. Nu ska den bara in på service också, så det är gjort. Har lite fix på den. Nån lampa som inte fungerar, nånting som dunkar å slår nånstans, bromsklossar som skall bytas och den vanliga servicen som skall skrivas in i boken. Det är skönt när det är gjort. Fasikens, man skulle vara ihop med en mekaniker... ;-)


Annars händer det inte så mycket här. Jag lurades och trodde bara Loddie löpte, men helt plötsligt löper Tióne också, så lagom kul nu. Men lika bra att ha det gjort inför träningen... som för övrigt står still efter den där enda dragturen. Det är ju bara för varmt helt enkelt. Trökit! Hundgården är det inte sådär jättemycket kvar att måla på, så snart kan jag bjuda in till besök :-) Vaccineringen är avklarad på hundarna och nu är det bara att vänta på att det skall ha gått 120 dagar, så tar vi våra blodprover och ser om de klarat vaccineringen. Tirith är klar också och även den vanliga vaccineringen med kennelhosta på de stora vovvarna. Så det är bara att köra igång sen. Jag ska väl beställa en ny sele till, till Loddie tänkte jag. En blå träningssele. De röda selarna skall numera bara vara till tävling och inte användas hemma. Vi har även fått hem våra id-brickor som min kompis Annika tillverkar själv, så alla vovvar kan ringa hem om de nu skulle få för sig att ta semester hemifrån. 

Ikväll åker jag bort på min första kräftskiva i Jämtland. Det bär iväg till 'grannen' i Hammerdal, Moonrun's, där det dyker upp en del polarhundsfolk, så det ska bli kul. Med andra ord är det nog bäst att sätta fart och städa klart verandan nu, för jag tänker INTE städa i morgon också... Då är det bara slödag ;-)

Tjingeling och trevlig lördag!!


Söndagslycka

Åh, vad det känns härligt att få vara ledig idag!


Tiriths mamma Pya hörs nog väl medan jag tog det här kortet. Hon blir alldeles upprörd när jag tar ut Tirith ur hundgården och piper och har sig och är alldeles förskräckt! Vad SKA jag ta mig till med hennes dotter? verkar det som att hon tycker. Hon har aldrig betett sig så här förut med sina barn, så jag drar slutsatsen att det faktum att bara Tirith är kvar av de sex syskonen gör Pya extra beskyddande - så inte Tirith också ska råka försvinna!


Lycka är att få komma ut och springa som en galning på ett av de många fälten som finns runt mitt hus.

Hundar som ylar i natten

Äntligen en ledig dag. Den har varit fartfylld med målning av hundgården(suck, det tar sån tid med hoppskydden) och städning av tomten. Jag har jobbat så mycket att jag inte hunnit med att rensa bort allt spill och virke som blev kvar efter bygget, men idag tog jag tag i saken. Först monterade jag dit den nya kulan jag köpt till min fyrhjuling, sen lånade jag släpkärran av mina hyresvärdar och for upp på gården och började lassa på det jag inte ska ha kvar. Något jobbigt vill jag lova. Så jag målade i ca 5 h och sen blev det gårdsstädning i många timmar.


Haldex, Tióne och Tirith

Hundarna får vara ute i omgångar då Loddie förmodligen snart är i höglöp. Alla hanar är helt omöjliga och idag upptäckte jag Haldex och Niro stå på varsin sida om staketet och morra åt varandra. Så det är jobbigt  nu med Loddie, men skönt att ha det avklarat, för det var bara hon kvar  på ett tag. Sen blir det frid och fröjd igen. Vi satte igång träningen, men temperaturen verkar inte vilja hålla sig nere under 10 grader, så vi väntar...


Tirith på språng... Hon har 'vallat' katten

För att se en liten bildserie på hur kul Tirith och Panda har tillsammans, följ den här länken

Vi är igång

Så var vi då äntligen igång med höstträningen. Idag blev det öronproppar faktiskt. Jag hade ingen som helst lust att lyssna på gap och skrik rätt i örat, och det brukar kunna bli det när man inte kört på ett tag. Det finns speciellt en hund som är expert på att gapa en, rätt i öronen: Silve. Det är inte allt han gör nu heller, för Loddie löper och då trånar Silve efter henne som en kärlekskrank unghund. Han som bott i granngården till Loddie har krafsat på sektionerna för att försöka ta sig in till henne. Med andra ord blir han lite för intresserad och idag efter draget fick han faktiskt flytta en gård bort, så han kommer inte åt henne. Det är bara Silve som bryr sig sådär mycket när det är löp. Han är helt omöjlig.


Pya - Niro längst fram, Haldex - Loddie, Silve - Tióne


Det var egentligen meningen att Loddie skulle gå längst fram, men sin vana trogen skötte hon sig väldigt illa innan starten och klev ur selen när hon stod där längst fram och när jag då skulle sela om henne, nockade hon mig hårt i ansiktet att jag blev så arg att jag bet henne rakt över ögat. Hon lugnade ner sig lite grann och blev rätt paff över att jag bet henne visst, för hon pep ömkligt och tyckte nog synd om sig själv. Jag förstår inte, hon är helt rabiat när vi ska dra och biter i selen och överallt hon kommer åt, ja inte mig tack och lov, men i selen. Trilskas och slår med huvet och hoppar och står absolut inte still. Det gick faktiskt bra första gången jag selade henne, så jag liksom YES! men sen andra gången blev det bara tjafs av det hela :-(  Det är jättesvårt att sela henne och tar tid, när hon väl sätter igång och beter sig på det där sättet. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig med henne, det är inte som att jag behandlar henne olikt dom andra, jag fattar inte varför hon håller på så här. Det är inte kul!

Det gick jättebra att köra dock och trots löp hade Loddie sträckt lina hela tiden. Inga problem med kommandot höööögerkanten heller, Niro tar det väldigt bra. Vi körde ca 6-7km. Jag var väl inte så noga med att kolla läget, för det var inte riktigt planerat att vi skulle köra idag, det bara blev så.

Tirith var själv hemma och blev glad när vi kom tillbaka. Verkade inte som att hon hade stressat iallafall över att få vara själv. Det kändes bra. Väl hemma fick de mat efter ett tag och lilla Tirith är jätteduktig och sitter ner och jag väntade på att hon skulle ta ögonkontakt och då fick hon ett varsågod. Lilla Björn lär sig otroligt fort.


I mitten Lilla Björn. Loddie som löper får vara instängd, likaså gubben Silve som kan vara lite tjurig vid löp.

En tanke... eller två...

Jag  sitter här i soffan, med fönstret öppet och jag känner hur den kalla luften efter regnet doftar in i mitt lilla vardagsrum. Det är augusti och alla valpar, utom Tirith har lämnat kenneln. Häromdagen satt jag i telefonen och bad(jag är inte religiös) till gud om att Tittis valpar skulle få liv genom Malins fingrar. Det var med sorg och uppgivenhet i hjärtat jag insåg att det redan var försent och att den lilla hanvalpen, som skulle varit min, aldrig skulle få flytta hem till oss. Jag är ändå väldigt glad över att Titti klarade sig. Hon är en fantastiskt vacker tik och en förlust av henne skulle vara stor hos Malin. En arbetsvilja som få besitter hon, så ja.. jag är glad att det ändå gick 'hyfsat' bra. Men ändå känns det i hjärtat.....

En bild på min egen Tirith. När jag tänker efter inser jag vilken tur jag haft, med båda Pyas valpningar.

Ett sms från Jennie om att det var 2 år sedan hon köpte Exxa, satte igång mina tankar och jag inser att det är augusti.... ja... redan... Jag kan knappt fatta var tiden tar vägen längre? Den bara flyger förbi mig, och jag hinner inte med. Det är augusti... och det är 2009! Faktum är att det redan har gått 14 år sedan jag skaffade min första siberian husky. Det kan man väl knappt förstå när man ser på mig, för enligt vissa är jag ju bara junior(internt skämt för den som inte fattar). Tiden har alltså passerat över 14 år, sedan Zacke kom in i mitt liv. Jag minns att jag 'bara' skulle låna honom över en helg. Min syrra och jag gick till djuraffären och köpte ett koppel till honom, och då... just då, när jag gjorde det... visste jag att han alltid skulle stanna hos mig. Det visste nog syrran också.


Zacke efter ett bad i ån hemma i Hallsta

Mitt minne av Zacke är underbart! Han var verkligen en vän i vått och torrt. Han var stor och stark och, enligt mig, väldigt vacker. Vem kommer väl någonsin att tycka att ens första hund är ful? Vi gjorde otroligt mycket tillsammans, jag och Zacke. Ofta var vi hundvakt till kompisars hundar. Vi gick alltid Hallsta runt, jätte-jättelånga promenader tog vi, och cykelturer. Idag känner jag mig sentimental, för just idag längtar jag tillbaka till stadslivet, där jag alltid fick vara central och vandra med min hund. Idag blir det inte så många stadspromenader längre med hund, för vi lever ett annat liv.


Jag och Zacke på en utställning

Zacke och jag introducerades till utställningslivet tack vare hans uppfödare som tyckte vi skulle gå på en liten utställning i Västerås. Men det var inte förrän vi träffade Annika, hösten -97, som vi senare tog oss för att se på en riktigt polarhundsutställning. Om jag inte minns fel var det i Nora. Det är mycket tack vare Annika som jag är där jag är idag. Hon inspirerade mig och hjälpte mig att förstå vad för sorts hund det var jag hade. För det visste jag inte. Annika tog mig med på tävlingar och vi var ute tillsammans och körde hund, där jag satt i släden och fotade och ibland filmade.


Inte från isen, men väl en annan tur, tillsammans med Annika och hennes hundar

En gång körde vi på isen uppe vid badet i Hallstahammar och jag minns mycket väl hur hundarna längst fram lydde minsta lilla kommando. Trots att det inte fanns några spår gjorde dom helomvändningar och serpentiner efter Annikas röst. Det är ungefär så hon har det idag också, men det är med ett helt nytt gäng. Ska jag vara riktigt ärlig saknar jag verkligen det gamla gänget jag lärde känna. Kero, den stora vita killen som var en fantastisk ledarhund, tillsammans med lilla lilla Cochise. Och Silves pappa Silvervargen, duktig wheelhund och han var supersnygg så det gick alltid jättebra på utställning för honom. Tyvärr ärvde inte Silve riktigt det där, men han har det fantastiska temperamentet, vilket jag väl känner igen i IGAIS-hundarna.  Det är minnen, man inte vill tappa bort...


Fina Silene, Silves kusin. Hon är mamma till de syskon Annika har nu.

Idag är jag själv en uppfödare, som jag hoppas ger lite inspiration till nybörjare. Jag försöker dela med mig och känner att jag vill hjälpa och göra nytta såsom Annika gjorde för mig en gång i tiden(och fortfarande). Det känns viktigt att hjälpa våra nybörjare, ung som gammal och viktigt att vi släpper in dom i våra liv. Det finns dom som tycker att jag kan mycket, fastän jag själv fortfarande ser mig som nybörjare, en som lär hela tiden. Antagligen sitter vissa saker i ryggmärgen vid det här laget och det bara 'är' per automatik, så det är därför jag känner så. Men ändå är det viktigt att jag delar med mig, det är viktigt att vi alla delar med oss, vi som har lite mer erfarenhet. Vi måste guida våra nybörjare och få dem att förstå vad för ras de har och vad det innebär. Det är ju trots allt de som kommer efter oss, som skall ta över avelsarbetet och föra vår ras framåt.


Jättefina Miyax. Tiken som gjorde att jag ville ha en son efter hennes bror.


Och slutligen, en bild på mig själv, första gången jag någonsin står på en släde. Annika sitter i och tar kortet.


Tänk
, vilka minnen vi har delat genom åren Annika =) och framtidsvisioner!
Jag är glad att jag mötte dig!!


Unos nya familj

En hel vecka har David och Mia från Blekinge varit uppe hos mig och agerat kennelhjälp. Kanske inte vad de hade planerat, men när bilen går sönder, så går det inte alltid enligt planerna. Så det blev en veckas Fjällands-semester för dom och de fick tillfälle att verkligen lära känna mina hundar. Medan jag var på jobbet tog de hand om allt som har med kenneln att göra; Städa hundgårdarna, rasta och pussa på hundarna och ge dom mat. Med andra ord fick de känna på hur det skulle kännas att ha 12 hundar(mina och deras egna tre) att ta hand om, så det var nog en erfarenhet kan jag tänka mig. Idag for de hemåt och det var en tidig avfärd med en lång resa framför sig.

Egentligen kan jag tänka att det nog var någon mening med att bilen deras skulle gå sönder, för det hände något som vi inte alls hade planerat. De blev förtjust i lilla Minas Ithil och det slutade som så att lilla Ithil också följde med dom hem. Så Uno fick med sig syrran och jag hade inte kunnat önska mig ett bättre hem för Ithil än att få bli medlem i familjen Erman. Perfekt!!


David och Mia med sina nya familjemedlemma; Uno & Ithil



Med experthjälp= David, fick jag hjälp med att ta jättefina bilder på valparna. Här presenteras snyggingen UNO först. Vilken stilig kille va?


Shejrix Cirith Ungol,
Uno till vardags




Shejrix Minas Ithil, kommer hädanefter kallas för Ithil



Rapport från Bjälkatorp igår kväll, var att valparna skött sig utmärkt i bilen på vägen hem och att de med nyfikenhet utforskade sitt nya hem. Så här ifrån Fjällandet kan jag inte göra annat än att ge familjen Erman mina varma gratulationer till era nya fina valpar och jättemycket lycka till!! Tack så hemskt mycket för den här veckan och varmt välkomna tillbaka! Jag ser verkligen fram emot att få träffa er alla igen!!

Loddies SKK-debut

Fullt upp i Fjällandet!
Med både gäster och jobb och hundar och allt, är det svårt att hinna med att blogga.


DOMARE: Marianne Holmli
Jag och Loddie deltog på vår första SKK utställning i Svenstavik i lördags. Jag hade redan på förhand sagt att om vi fick en tvåa  var det vår sista utställning på SKK. Nån måtta får det väl lov att vara och erfarenheten av de utställningarna på sistone har väl inte varit de mest positiva direkt. Och jag vet att LoddieRod av alla hundar jag har, absolut inte ska ha ett andra pris, hon är alldeles för bra byggd och snygg för att få det.


Det var jättemånga hundar anmälda och jag skulle bli glad om vi fick en etta, då domaren var jättetuff och delade ut både 2:or och 3:or, även nån 0:a tror jag, bland både showisar och dragisar. Först fick jag se hundar jag tyckte var fina få 2:or, vilka i vanliga fall får 1:or och CK:n, så naturligtvis var det lite pirrigt. När det var vår tur åkte hundarna ut framför oss och jag  blev jätteglad när Loddie fick en etta och fick ställa sig som första hund i klassen att vänta på att få springa i konkurrensen. Det kom två hundar till som fick 1:or i den öppna klassen och det var riktigt roligt när domaren tog i hand och sa att vi blev etta i klassen. Sen funderade hon lite grann och sa att det blev ett ck och vi var välkomna in i tävlan om bästa tik.

De tre första hundarna blev snabbt placerade och sen skulle jag och Loddie springa mot en liten showis och jag trodde ju att vi sprang om 4e respektive R-platsen, men döm om min förvåning... för vi sprang nämligen om vilken som skulle bli den bästa tiken. Vi föll på målsnöret och hamnade på 2a plats, men domaren var jättesnäll och tipsade mig om att när jag visar Loddie ska jag springa mycket långsammare när jag springer ifrån domaren, för hon är lite trång bak och de rörelserna blir värre om jag springer fort med henne.
Kennel Shejrix fick sitt första R-Cacib.

Med andra ord: Jag tänker inte ge upp med Loddie utan försöka få henne till svensk utställningschampion. Och de där cert:ena, som Ylwa säger.. de står nog på tur... Snart ska vi nog knipa några ;-)