seriXone @

Jag och Johan såg fram emot helgen för SHAM-draget, då vi redan missat två planerade tävlingar. Först SOC'en jag själv ställde in pga att det hände för mycket runtomkring, så jag kände mig fruktansvärt stressad och sedan PM som blev inställt pga kyla. Nu stod jag och Johan verkligen undrandes till hur team Shejrix skulle stå sig i konkurrens mot andra team. Den här helgen skulle ge oss ett hum om det.

Jag hade tagit ledigt på fredagen för att vi skulle kunna åka i tid för en gångs skull, så vi skulle slippa komma fram mitt i natten. Vi började morgonen med att försova oss då Johans knepiga iphone inte ringer högt när den står på ljudlöst. Men det var bara en timme, så det var ju inte så farligt. Vi kom iväg på förmiddagen och resan till Nornäs gick fort, för helt plötsligt var vi parkerade med släp och bil och det här året hade de plogat upp himla bra på parkeringen, så det var inte trångt någonstans. Det kändes riktigt bra.

Packa ur, ta hand om hundar, installera sig i rummet och allt som hör till... Ja, det är nästan aldrig gott om tid när man väl har kommit iväg till stället där man ska hålla till för tävlingshelgen. Nå, vi kunde åtminstone umgås lite med vänner och äta god soppa, som serverades på kvällen, innan sista rastningen och sängen hägrade.

Man kan minst sagt säga att den här helgen var händelserik...


DAG 1
Vi åkte ner och ställde bilen på parkeringen där vi skulle stå och kopplade sedan loss bilen för att ta oss till förarmötet i bystugan. Inget komplicerat alls när det gällde banorna, lät det som. När mötet var slut var det bara att fara tillbaka och koppla på bilen igen. Bredvid oss på parkeringen hade vi trevliga norrmän. För dagen konkurrenten Viggo Jörgensen och sedan hade vi kennel Vikerkollen. Det är alltså Birgit och Sigmund Alhaug, som har Junior, som är pappa till Elora och Airk.

Framför oss, ut ur fållan, stod långdistansarna parkerade. Vi hade bl a Uppströms, som bara hade en Volvo och ett gäng hundar, men inget släp. Det såg lite märkligt ut med så många hundar, men ingen transport. De hade fått punka... Det är verkligen roligt att titta när långdistansarna sätter upp sina hundar i spannet. Jag tycker att det oftast är ganska lugnt och sansat och hundarna sköter sig mycket väl. Och att se förarna, som nästan aldrig ser stressade ut... Ja, det är väl en helt annan jargong på det hela när det gäller längre distanser.

Johan fixade det mesta med hundarna. Vi skulle köra två klasser, både 6-spann och 4-spann. Först ut till start var 6-spannet. Där skulle jag köra Haldex och Tirith i led(med en löpande Tirith), Saria och Nato i team och Pya och Niro i wheel. Eftersom att jag skulle köra två klasser, hade de lagt mig som första startande i 6-spannsklassen och sist i 4-spannsklassen, för att vi skulle hinna med, helt enkelt. Jag tycker det är schysst när de tar hänsyn och ordnar till det, så att man skall slippa stressa ihjäl sig.

Eftersom att vi parkerat bland storspannen, så jag inte skymten av några andra i 6-spannsklassen, förutom Viggo och Teddy, som första dagen parkerat på samma fålla som oss. Det var faktiskt rätt skönt att inte se de andra konkurrenterna. För min del blev det lite som att det kändes som att jag körde ett eget race, liksom. Att jag var där för att träna hundarna på en ny bana. Lite kul känsla, faktiskt.

Med hjälp av Joakim och Mari kom vi till starten med bra marginal, några minuter, om jag inte minns fel. Jag hade glömt filmkameran, såklart, men kommit ihåg solglasögonen. Förra gången jag körde 4- och 6-spann på SHAM, glömde jag ju solglasögonen på 4-spannet och fick snörök i ögonen som tårades och jag körde fel det första jag gjorde. Så det ville jag ju inte skulle hända en gång till.

Starten gick och vi var iväg. In i skogen, där det var lite dåligt med snö. Trixigt och lite guppigt, men det gick bra. Hundarna var taggade och tyckte banan var rolig, det märktes på dom. Alla jobbade riktigt, riktigt bra. Det skulle bli intressant att se om Nato, som förra året på samma bana, bara 'dog' totalt de sista kilometrarna, skulle klara av banan det här året, utan att ta helt slut. Vi körde på och det var inga hundar som tenderade till att ta slut, så de fick gå i sin egen takt. Från min sida var det finåkning hela lördagen, kanske tog jag några sparktag emellanåt, men det gick så fort tyckte jag att sparka kändes onödigt. Vi körde vår bana och jag var noga med att hålla koll efter skyltar där det stod 15 på, då jag inte hade lust att köra fel. Vi tog oss fram utan att ta fel. Vi hade ett problem en gång dock. Där skoterspåret och hundspåret delade sig, kom vi fel direkt och in på skoterspåret.

Jag tittade på skyltarna och såg bara röda kryssmärken och tittade till höger där jag såg leden med röda kryss OCH en hund under. Eftersom att vi följt markeringarna med hundar hela tiden, drog jag slutsatsen väldigt snabbt att: Det är inte säkert att spåren går ihop längre fram, jag måste över till den andra leden. Det visade sig att jag tagit rätt beslut, insåg jag senare när jag körde på den andra leden. Så jag ankrade upp, sprang fram till Haldex och Tirith och drog dom 15 grader tvärt höger, så de stod upp mot den andra leden. Sprang tillbaka till släden, lyfte ankaret och manade dom genom djupsnön, kanske 3 meter. Det var för att jag upptäckte det så tidigt som det gick snabbt. Jag hörde senare att det var många som hade problem där och en del hade gått längre sträckor över djupsnön för att komma tillbaka till hundleden. Sen körde vi bara på och hux flux var vi inne i mål. Jag hade inte sett skymten av den som startade bakom mig och väl i mål kunde jag inte vänta för att se när hon skulle komma in heller.


4-spannet
Snabbt tillbaka till parkeringen för att fixa till det andra gänget. Vi hade ändå gott om tid, men det är skönt om man slipper stressa. Jag tyckte fyrspannet kändes mycket spännande, då det var 3 debutanter i spannet: Trickster i led och Uno och Ithil i wheel. Pålitliga Tióne fick gå i led med Tricky, då jag visste att hon klarar av att leda honom på rätt väg. Vi skulle sikta på att få ett 2a pris i meritering, just för att Uno och Ithil skall få ställas i bruksklass. Och syftet var också att få reda på om Tricky klarar att hålla ihop under tävling.
Och snacka om att matte skulle bli förvånad!!!


Alltså... nu ska jag skryta, jag SKA DET! så får ni tycka vad ni vill!
Men jösses amalia, VILKEN HUND!!!


Trickster som vanligvis är en riktigt jobbig hund förvånade i starten: Lugn, snäll och fin, var kriterierna han satsade på. När vi for iväg var det som en raketkula... hehe... tyckte jag iaf. Efter ett par hundra meter från start ska man hålla rakt fram, men det finns nåt spår som leder höger, som det här gänget ville ta. Jag var beredd på det och Trickster gick höger, men jag bromsade och sa åt dom att gå vänster och då gjorde dom så. Wihoo!

Vi hann inte köra många kilometrar innan jag såg en tjej gåendes på spåret. Hon hade tappat spannet. Om jag skulle se spannet skulle jag försöka få fatt i det och ankra upp det, hälsade jag. Såklart såg jag inte skymten av spannet på nästan hela banan. Ett förarlöst spann kan springa snabbt.

Vi drog på och jag tyckte det kändes som att det gick fort för oss. Vi körde rätt hela tiden och efter ett tag kom vi ifatt Niklas Olsson. Vi fick en mycket fin omkörning och han hängde en stund på oss, men helt plötsligt var han borta när jag kikade bakåt. Vi fick köra om flera spann på vägen mot målet. Inte långt ifrån målet stod spann ankrade och flera nordiska åkare var också där. Jag förstod att det var någon som fångat det lösa spannet, men fattade inte att det var det spannet Iréne Ax stod med först. Hennes egna spann stod ankrat bakom och jag såg bara en hund bak som var blodig, så jag trodde först att det var hennes hundar. Jaja, man fattar väl inte så mycket, det går ju så fort alltihop. Jag tog iaf beslutet att det var så många personer där att jag inte skulle kunna göra något för att hjälpa, så det bästa jag kunde göra var att bara passera och få mitt eget spann 'ur vägen'.

Trickster och Tióne matade på och tog oss förbi de två spannen som stod där och minst två nordiska åkare med malamuter. Sen körde vi järnet. Vi kom i mål som tredje bästa spann och jag kände mig supernöjd. Och förvånad. Pallchans på 'B-spannet'. Det kändes jätteroligt.

Lördag kväll
Supertrevlig lördag kväll med goda vänner och god mat. Bättre än så kan det ju knappast bli. Jag vallade medar sen och det blev inte så himla sent i säng för en gångs skull och både jag och Johan sov nog som stockar den natten.


Dag 2
Nervöst!
Den här gången skulle visa om jag mentalt sett skulle klara av att gå ut först, och hålla första platsen. Jag har varit den som startat ut först andra dagen tidigare, ett par gånger, men jag har aldrig klarat att hålla platsen. Skulle jag klara det den här gången?

Spannet kändes starkt! Vi brassade på från första galoppstegen och jag såg aldrig någon efter mig. Vi körde vårt eget race. Janne Snarberg körde i 8-spannsklassen, men för dagen körde han bara 6 hundar, så det tog en bra stund, men sen var jag ifatt honom och Janne la sig på sidan av spåret och vi gick om utan problem. Jag älskar felfria omkörningar, det är himla kul när det går så himla bra. Han hängde på en stund, men en gång när jag kikade bakåt var han utom synhåll. Jag försöker oftast att inte se bakåt så mycket, då det är mer stressande för mig själv. Vi körde om ett till åttaspann på vägen mot mål, jag tror att det var Lotte Frost och den omkörningen gick också jättefint. Jag och vovvarna kom i mål och sen var det bara att skynda tillbaka för att göra i ordning det andra spannet.

Fyrspannet
JÄKLAR vad det blåste ute på myren. Jag hade inte fällt slädsäcken och fick kämpa hårt för att hålla släden på spåret. Flera gånger åkte släden ut i djupsnön och det gick tydligt att se spår efter andra som varit därute och snurrat också, så jag kände mig inte ensam. Hundarna gick på bra och jag kände att medaljchansen var inom räckhåll. Men så hände det som inte får hända....

Precis när jag såg Irre och tjejen som dagen innan tappat sitt spann, en bit framför mig, tar vinden tag i släden och blåser oss rätt av spåret. Där, på kanten av spåret, står ett träd! KABOOM!

Jag filmade den här gången och på filmen kan man tydligt se hur barken flyger av trädet och det tar ju såklart tvärstopp. Jag checkar släden mycket snabbt och ser att det går att köra, det är buskbågen som blivit sned och drar ut släden från trädet och vi kommer iväg snabbt igen. När jag räknar på filmen från att jag fastnar framför trädet och kommer ut på banan igen, är det 11 sekunder det tar. Sen tar det tid för hundarna att få upp farten igen och precis DÄR förlorade jag bronset. Jag kan inte låt bli att småle ändå, för det är rätt kul att ändå precis kunna säga var någonstans man förlorade medaljen.

Nå, det viktigaste är ändå att hundarna är okej och att vi inte fick några men av det hela. Hundarna sket fullkomligt i krocken och slet som bara den, för att komma ifatt gänget framför oss. Jag säger det igen... Trickster ÄR otrolig. Sånt fokus den hunden har... Det är bara ett läge på honom, full fart. Kom ifatt och kör om! verkar vara hans motto. Och han ger sig inte! När vi nästan kom ifatt de två spannen framför kom det ett samojedspann från den längre distansen som skulle in på samma spår. Tjejen som körde Maries hundar tänkte bromsa för samojedspannet, men Irre skrek att hon skulle köra, så då gjorde hon det. Men samojedspannet kom in på banan före mig, för vi var för långt bak, så vi var tvungen att köra om dom också.

Det var lite roligt tyckte jag. När Irre och den andra tjejen kört om samojederna blev dom fullkomligt tokiga och ville efter, men de har ju inte samma fart, så de skällde som galningar och såg jättesöta ut där i sina färgglada sockar dom hade på tassarna. Man blev glad av att bara se dom, en sådan livsglädje.

Vi körde om dom utan problem iaf och när vi kom ifatt Irre, slängde hon sig ut(ja, det såg ut som det iaf) i djupsnön och stannade. Sanningen var väl att det blåste som sjutton och det var svårt att hålla sig på banan. Sen körde vi om det andra spannet också och drog ifrån efter ett tag. I mål kom vi med en krockad släde, men glada hundar som inte blivit påverkade av krocken. Det kändes otroligt skönt!

Vi bärgade guldet med två minuter till godo på tvåan, som blev Ylwa och tre blev Camilla Buvall. Fyrspannet kom på en hedrande fjärde plats och jag är lyckligt nöjd över våra prestationer i fyrspann. Så fin körning, så många fina, okomplicerade omkörningar. Jaa, och så fick vi ett första pris där också. Att i sexspann få se Saria debutera och vara så himla duktig, trots att hon är väldigt liten: Hur kul som helst!

Det känns som att vi har ett bra spann i år. Stadigt! Nu har Uno och Ithil åkt hem till Bjälkatorp igen och vi tackar Mari och Joakim som tog med dom ner. Och TACK till David och Mia för att vi fick ha dom en sväng!

Bilder kommer att komma, men det får bli lite senare. Jag har haft extremt dåligt med tid för att ens blogga någonting, så det här inlägget är resultatet av att ha skrivit lite då och då. Nu ska jag också hinna med att skriva om helgens bravader, Ryssjön.

Jobbar sista natten för den här veckan. Det känns skönt! Jag är trött nu och vill sova... Meeen, så vill jag ju alltid sova. Jag gillar att sova och har alltid gjort det, så det är väl kanske inte så konstigt egentligen. Kanske gillar jag det för att jag alltid drömmer väldigt intensiva drömmar? Nå, drömvärlden är häftig, om man kan komma ihåg drömmarna... Det är inte alla som gör det, nämligen, så jag tror att jag har tur...


Vad är då höjden av lycka?

För mig kan höjden av lycka vara olika saker; God mat som avnjuts i gott sällskap, en bra film och slapparkväll i soffan med min älskade, dvs Johan :-) Som för övrigt i detta ögonblick är på väg hem till Fjällandet igen. Men han kommer nog hem sent inatt, vad det verkar som.

Idag fick jag uppleva höjden av lycka i form av ett väldigt oväntat kommandotagande av en hund jag absolut inte skulle göra det.

Jag körde 4-spannet som jag ska tävla med på Polarhundsmästerskapen i helgen. Egentligen körde jag 5-spann, för jag vill ju träna alla hundarna. Och EGENTLIGEN skulle jag också köra 6-spannet som jag ska tävla med i helgen, men i brist på laddade batterier var jag tvungen att avstå från att träna 6-spannet.

Yep, that's right, jag ska köra två klasser. Och det enbart för att få lite rutin på 3 st hundar som inte tävlat förut. Och 4-spannsklassen är en kort bana på 8km, vilket gör det perfekt att starta dom och Trickster på. Han som egentligen inte riktigt kan spara på krafterna ännu och tar ut sig helt och hållet. Sista gångerna jag har kört honom dock, har han inte ens fått diarré. Men så kör vi oftast samma sträcka vi har, 17km. Ska man köra kortare måste man vända på ett ställe där det är helt öppet, vilket vanligtvis inte är smidigt alls, då alla hundarna allt som oftast är helgalna och bara vill springa på.

Och höjden av lycka idag var när jag stannade spannet för att se om jag kunde få Tióne att göra en sväng bakåt och vända hemåt. Det gick inte ens 10 sekunder när jag sagt "vänster om", när Tricky kikar bakåt på mig och gör precis det jag ville att Tióne skulle göra. Okej, en u-sväng, men utan trassel! Duuuktig Trickster!

Och hela rundan på strax över 12 km gick smärtfritt. Det kommer att kännas bra att starta honom i 4-spannsklassen där rundan inte är så lång. Det borde han klara galant! Med i spannet kommer Uno och Ithil vara i wheelposition. Det ser ut som att pålitliga Tióne ska ta ledarplatsen där fram tillsammans med sin systerson. Tióne har haltat lite på träning när jag kört henne, om jag nu räknar tillbaka, för 3ggr sedan, men inte de sista två träningspassen, eftersom att hon fått vila lite extra. Så det ser lovande ut!

6-spannet blir som följer:
Haldex och Tirith i led, Saria och Pya i team och Nato, Niro i wheel. Så är planen, åtminstone...
Jag hade lite otur sist jag körde det här spannet. Nato är hetsig i starten, men det brukar gå bra att starta honom bredvid Niro, men så inte sist... Det tog för lång tid, då jag satte neckline på ledarparet och Tirith drog av sig halsbandet.

Nato och Niro stod och drog i stamlinan tillsammans och när jag var tvungen att fixa hennes halsband blev det tydligen lite för mycket för dom, så dom rök ihop. Uja! Då kändes det något jobbigt att stå där själv. Så jag lyckades knäppa loss Niro från necklinen och draglinan, men de två hade ett bra grepp om varandra. Det såg ut som att Niro skulle lyckas slita sönder hela kinden och ögat på Nato, men oftast ser det värre ut än vad det är.

Jag fick vänta på att de skulle släppa taget och när de gjorde det tog jag undan Niro, kollade snabbt efter skador och bytte honom mot Saria. Niro fick ett litet jack i kinden, medan ingenting syntes på Nato. Med andra ord skall man se till att det inte blir nåt strul i starten, för då går det bra att starta dom, men det är ju svårt att säga det till dom andra hundarna. Vi körde vår runda och allt gick bra och när jag sedan släppte in Niro och Nato i deras hundgård började de genast att pyssla om varandra och tvätta på varandra. Det kändes precis som att de sa förlåt. De två älskar ju varandra, så det känns ju lite märkligt att de ska flyga på varandra, men det är väl så med två hetingar i starten. Jag kommer INTE att starta själv med dom två bredvid varandra igen. Man kan ha tur en gång, men varför chansa, när man dessutom är själv hemma?


För er som vill följa mig på tävlingen i helgen, kan ni kika på Facebook eller, om jag har tid, bloggen. Allt talar för att det blir facebookande...

Ni hittar startlistan här: Polarhundsmästerskapen

Idag blev min dator klar, så jag och Attor for till stan och hämtade den, då jag ändå behövde köpa kattsand. Snabbt in och snabbt hem var det som gällde, men först fick Attor följa med in på Djurmagazinet och få ett grisöra som han snabbt mumsade upp i bilen på hemvägen.

Det har varit bökigt för mig, det här med att kunna lösa problemet med Attor. Eftersom att jag skulle jobba dag i morgon, fanns det bara en kollega som kunde byta pass med mig, men efter att ha pratat med honom kvarstod problemet då han inte ville byta pass. Så det var bara till att ringa till min coach och kolla läget och det som blev av det hela var att jag får tjänstledigt i morgon, utan betalning. Men det är ändå bättre än att behöva ta en till semesterdag. Eftersom att jag har fått ta två oväntade semesterdagar har jag funderat och kommit fram till att jag skippar att åka till Åsarna på SOC'en. Jag har funderat på det från och till...

Allt känns stressigt. Attor ska ta bort sina stygn nästa torsdag, dagen innan tävlingen. Och jag sökte om semester nästa fredag, alltså ytterligare en dag minus på semesterkontot. Jag känner att så viktig är inte den här tävlingen för mig, speciellt då den inte ens är meriterande. Så jag och Johan bestämde tillsammans att vi avstår från att tävla på den, sparar våra pengar och satsar på att Attor ska bli frisk ordentligt och sen blir Polarhundsmästerskapen den första tävlingen för vår del. Och jag får tillbaka min semesterdag på fredagen. Som jag kan använda på ett bättre sätt.

Nu behöver jag heller inte känns sån stress över att jag får dålig träning på hundarna den här veckan. Jag var ut igår en sväng, men det känns verkligen inte bra att behöva lämna Attor. För ett spann tar det tre timmar innan jag är klar. Sen kommer all tid då jag måste ta hand om hundarna på det vardagliga planet, jag måste mata och plocka bajs. Det tar tid, men det känns väldigt skönt att ha tagit beslutet att inte fara till Åsarna. Jag kan koppla av lite grann. På lördag kommer jag att kunna köra alla hundar iaf då Maria kommer att ha Attor till söndag morgon. Det känns bra. Under tiden får hundarna springa i rastgården, då håller de igång lite åtminstone.

När man ber om den, då kommer den inte.
När man inte vill ha mer, då kommer det... i mängder!

Jaa, jag pratar om snön!

Vi for ut idag, jag och Johan. Vi bestämde oss för att köra tandem, alltså en släde först, med den andra bakom. Eftersom att jag är lite klenare än Johan fick han vara den som körde första släden. Och så spände vi in alla elva hundar i spannet. Det började bra. Det fortsatte väl bra om än väääldigt långsamt.

Så mycket snö att, som det nu känns, som vanligt, fick hundarna ploga sig fram. Haldex och Tióne i led. Haldex var som alltid mycket duktig. Vi körde på och medarna under kändes som sandpapper, så trögt gick det. Hundarna kämpade på och vi tänkte köra samma väg som i söndags, men när vi kom upp och skulle ta höger vägrade Tióne att ta in där. Jag kan väl förstå varför... Hon är tyvärr lite bekväm av sig och ville inte alls hoppa fram i snön. Till råga på allt fick vi ett mindre slagsmål mellan Tirith och Saria(ingen skadad) som gick bredvid varandra, så jag fick springa upp och ta loss Tirith och sen valde vi att vända spannet, för snön nådde mig upp till över låren, så jag förstod att det skulle bli väldigt jobbigt att ta sig fram på den vägen vi tänkt. Jag klampade före med Tirith i handen och hundarna följde efter och sen satte jag in henne i spannet bredvid Trickster istället. Och efter vändningen gick det lite lättare hemåt.

En tur på ca 14km tog alltså 1h 45 minuter. Det är lång tid. När vi kom hem fick de vätska och Johan gick in i duschen eftersom han skulle till sjukgymnasten. Jag skottade av bilarna under tiden, för jag trodde att jag började så sent som 15:45 på jobbet. Gick in, kollade schemat och såg att jag började kvart över tre. Eftersom att klockan var halv tre fanns det inte så mycket att göra än att gå och sätta sig i bilen och fara in till stan och parkera bilen och betala för biljetten.

Så här sitter jag nu, i hundkläder och luktar gott(not). Tur att ingen kollega sniffat på mig. Men om nio minuter får jag åka hem och ta en varm dusch och sen hoppa i säng. Härligt! Nästa gång kollar jag nog schemat lite bättre :-)

Slut på misären!

Alltså, hundträningen har äntligen kommit igång igen. Tack och lov, jag höll på att bli galen.

Stygnen tog jag ju bort på Attor och det såg bra ut, men sedan svullnade det upp under ögat och det såg ut som att han hade en böld där, vilket inte var så bra. I samrådan med veterinär började jag ge antibiotika. Så skulle vi se om bölden gick ner. Det gjorde den, men det var inte bara tack vare antibiotikan. Bölden gick ner men sen kom den tillbaka lite... och kliade gjorde den tydligen, för efter att vi varit ute med honom när Johan kommit hem från Norge, så drog han till med tassen ochb bölden SPRACK!! Iiiuu, lite äckligt var det. Men mest lite blod. Så vi tvättade rent och tratten åkte på, igen! Inte så kul, men tvunget. Vi är lite less på att måsta ha tratt på lillskiten.

Han fick ha tratt i några dagar och nu ser det fint ut igen. Antibiotikan är slut och nu håller vi alla tummar och tår för att inte bölden ska komma tillbaka. OM den gör det, måste vi in till veterinären igen för då ligger det troligtvis nåt skräp innanför... Och jag antar att man då måste ta upp det igen och göra rent för att sedan sy, igen. Jag hoppas verkligen att vi ska slippa det. Det räcker gott och väl med han fått två stycken operationer. Det är redan två för mycket för en sån liten kille.


Hundträningen är igång och det känns underbart att äntligen få köra dom. Vi var ut i söndags på en tur på strax över 15km. Tunga spår bitvis och den här gången körde jag först. Det var meningen att Johan skulle ha 6 hundar, men den vita blixten dundrade till och drog i förväg. Alltså, han slet sönder både haken på draglinan och haken på necklinen. Han är sannerligen ett as! Jag lovar. Så snabbt som attan, skulle jag, dra iväg efter honom för att jaga och få fatt i honom, men då fick jag ju inte loss min säkerhetslina, såklart. Johan sprang till undsättning och drog i snöret åt mig och iväg for jag. Vi behövde inte jaga långt alls så var vi ifatt den vita blixten. Han sprang så glatt framför mitt spann i ca 8km. Då trodde jag nog att han skulle ha sprungit tillräckligt för att jag skulle få tag i honom, så jag stannade mitt femspann och såg till att de båda ankarna höll spannet på plats och så lockade jag in Tricky. Det var inte så svårt utan han kom på en gång, så jag var glad för det och satte fast honom i mitt spann. Och sen körde vi.

De hade dragit med sladd den större delen av vägen, men jag ville inte fortsätta hela den vägen utan tog av, in på ospårat, med Haldex och Tirith i led. Haldex är sannerligen en klippa. GUD vad bra han är! (alltså, det är jag som skryter över min hund)

Snön gick upp till mitten av bröstkorgen på dom och Haldex plogade fram, medan Tirith inte alls var så förtjust i det och gick in bakom Haldex, för att åka snålskjuts. Vilket såklart resulterade i en del trassel då Trickster drog så förbaskat hårt, så han klampade hela tiden över Tiriths draglina. Vi försökte vända på en öppen plan, men Haldex tyckte bara NO WAY, eftersom vi alltid går rakt fram där och rakt fram skulle han gå. Det var ingen idé att försöka fuska. HELA sträckan skulle köras enligt Haldex. Jag trasslade ut Tricky nån gång och hela spannet drog så jag ramlade i snön och fick invänta släden som jag tog tag i. Johan skrattade åt mig... hehe.. Jag kan ju förstå varför...

Tung tur, men glada hundar när vi kom hem och ännu gladare matte som äntligen får köra igen. Så nu hoppas jag bara att Attor ska få fortsätta vara frisk, så det kan fortsätta på det här viset. Hundarna har redan stått alldeles för länge sammanlagt, en hel månad faktiskt. Så hur den här säsongen kommer att bli... Ja, det får helt enkelt tiden utvisa!!

Hundkörningen blir lidande pga strömlösheten. Det går inte att träna hundarna utan att ha ordentligt med vatten så de får tillräckligt i kroppen. Det är heller inte kul att vara ute och köra hund och bli svettig, utan att ha något vatten att duscha i. Åh, jag hoppas verkligen att vattnet kommer tillbaka till helgen, för jag vill träna hundarna.

Hundträningen har varit o-okej hela hösten tycker jag på grund av is och skador på Attor där man inte kunnat lämna honom hursomhelst. Att Attor skulle bli skadad två gånger hade jag ju inte riktigt räknat med. Å andra sidan hade jag inte räknat med att han skulle proppa i sig en leksak heller, så han skulle vara tvungen att operera magen. Olyckor händer, så är det ju bara. Men det känns som att vi haft en riktigt dålig start på hundträningen.

Nu hoppas jag att den ska fungera bättre resten av säsongen. Igår tog jag bort stygnen på Attor. Först var jag tvungen att vänta tills han hade somnat. Alla som träffat Attor vet att Attor är en hund som knappt kan vara still. Så först fick han somna, men han tyckte väl inte att jag skulle vara där och pilla under ögat, så det tog säkerligen 30-40 minuter innan jag hade lyckats ta de tre stygnen som satt kvar. Nåt stygn hade han nog lyckats få bort själv, för det som satt i dränet tog jag bort. Men med mycket tålamod så gick det bra och på de sista två stygnen gick det ganska fort. Så efter att de var borta blev det pusskalas och OJ så glad han var då.

Så Attor sätter inga stopp för hundträningen längre och nu är det bara att vänta på att strömmen ska komma tillbaka. I morgon bitti ska jag, återigen, ringa till Härjeåns Energi för att höra vad de vet. Jag har ringt varje dag, men varje dag har de inte kunnat ge ett svar på hur det ser ut. Inte ens om de varit i Fjällandet och tittat på hur det ser ut hos oss. Mest synd tycker jag om en granne, en farbror som är sängliggandes som har hemtjänst varje dag, två gånger om dagen. Han har bara bergvärme och vanligtvis brukar det alltid vara upplyst i hans hus. Jag tycker väldigt synd om honom. I mitt hus är det 7 grader just nu och det är inte varmt, så hur hemskt måste det inte vara att inte kunna göra något? för att få lite värme i huset? Det måste vara hemskt...