Ett sista inlägg

Den 3e november fick jag ett samtal som i princip slog mig ur skorna. 
Det var den nya hussen till Loddie som ringde. Först trodde jag att det var så att husse inte mådde bra och att vi skulle få ta hem Loddie igen... men nyheten han kom med gjorde så mitt hjärta stannade.
Loddie var död! Hon och hennes kompis hade rymt när han öppnat bakluckan på bilen. Den andre hunden kom tillbaka efter femton minuter, men inte Loddie. När husse åkte ut för att leta hittade han henne, död i dikeskanten vid E18.
 
Jag kan inte förklara min känsla... Jag placerade om henne för att hon skulle få ett bättre liv med mer uppmärksamhet och det fick hon också. När husse haft henne en månad träffades vi och hon har aldrig varit så fin som hon var då. Väldigt fin i muskulaturen och glad i humöret, det märktes att hon trivdes i sitt nya hem.
 
 
Loddie var en fantastisk tjej. Hon var smart och vacker och även om hon inte var vår bästa draghund, så hade hon sina *moments* ändå. När hon var duktig, var hon precis lika duktig som sina syskon. Hon var grym på kommandona höger och vänster. Hon var väldigt intensiv när man skulle ut och köra och svarade upp om kompisen började tjafsa i spannet. Hon åt selar och träet i hundgården, så vi fick bygga extra skydd för hennes skull. Hon hoppade ut ur rastgården i ett nafs, om hon ville, och gjorde mer än ett besök nere hos grannen där hon hälsade väldigt intimt på hönor och ankor :-( Trots alla smågrejer hon hade för sig, så var hon otroligt älskvärd och så snäll med andra hundar. Det är svårt att verkligen förstå att hon inte längre finns kvar. Hon är den första att gå från min första kull, och det känns... Som en vän sa "Den kullen har en speciell plats i hjärtat". Och så är det. De 8 individer som anlände som Shejrix första kull, är fantastiska hundar idag och jag hoppas hoppas verkligen att de som är kvar får många, många år kvar att leva!!! 
 
Loddie som busig liten valp
 
 
Första gången jag tävlade i 6-spannsklassen. Loddie(längst fram höger på bilden) tillsammans med Niro ser till att vi kammar hem guldet på SHAM-draget 2010.
 
SHEJRIX QUADRA DRIVE II 
född 2007-06-04
död 2013-11-02
 
För alltid har du en plats i mitt hjärta och jag kommer alltid minnas hur du glatt gjorde det där som Martina lärde dig när du bodde med henne; Snurra runt på kommando och att pussas! Du är otroligt saknad! Det är inte riktigt förrän nu när jag skriver det här som jag faktiskt inser att du inte finns kvar i livet längre och jag som inte gråtit ordentligt, varken för Silve, Nova eller dig, kan hindra det längre.... Det gör ont! Så många hundar som gått ifrån oss sedan i augusti. Hårda beslut som tagits och ingar tårar som gjutits ordentligt.. förrän nu.
 
Tack för den tiden vi fick ha med dig Loddie.... Jag kommer alltid minnas dig med glädje! Tack för dina fina och duktiga barn som vi fick (oh, de tog brons på sin första barmarkstävling, med husse) :-)
 
 

SM och SOC

Vi tyckte det skulle vara roligt att testa våra hundar på barkmarkstävlingar. Det var år och dar sedan jag tävlade barmark och det här med kickbike är väl inte riktigt min grej, så Johan fick ställa upp som förare med Tricky och Pil, som är de absolut snabbaste hundarna vi har. Vi var anmälda till både SM och Soc'en i Nybro. Boende och allt var klart för SM och besiktningen för hundarna på fredagen gick fint. Men när Johan på lördag morgon tog ut Pil ur släpet var han av någon anledning halt. Och det var ganska markant också, så beslutet blev att avstå helt från att tävla. Istället tränades alla hundarna på SM-banan efter lördagens tävlingar var slut. 
 
Efter SM for vi söderut och hade några härliga dagar hemma hos Ulriks gudfar, Jimmy, som också är Johans bästa vän. På tisdagen passade jag på att ta alla hundarna och fara till David och Mia och jag blev bjuden på god mat och   vi gjorde som man alltid gör, snackade en massa hund och lite allt möjligt. När det uppenbarades att Mia hade en fiol liggandes var jag bara tvungen att fråga om jag kunde få prova att spela på den. Jag spelade fiol lite grann när jag var liten och jag har alltid varit sugen på att se om jag skulle kunna få till en liten truddelutt. Tro det eller ej, men jag klarade av att spela Blinka Lilla Stjärna på två strängar. Och det kliade i fingrarna att spela mer och mer och mer. Så nu funderar jag helt enkelt på att ta upp det där igen, det är ju bara sååå roligt.
 
Nåväl, vi tränade också hundarna och jag körde alla våra hundar. Jag var då tvungen att köra Pil och Tricky på kickbike och jag lovar... Jag har nog aldrig varit så rädd. Gah, det gick så förbenat fort!!! Men jag klarade det!
 
På helgen skulle Ulrik få bo hos farmor och farfar i Ronneby. Det gick hur bra som helst tydligen, så det kändes lite skönt att få "bara vara Fia och Johan" även om det bara innebar hund för oss, så var det väldigt uppskattat att få lite barnvakt! Tack till farmor och farfar!!
 
Jag och Johan bodde i en liiiiten, liiiiten stuga tillsammans med Mari och Joakim, som brukar vara våra stugkompisar vid olika tillfällen. Tävlingshelgen var varm och normalt sett kör vi aldrig våra hundar i de temperaturerna som var vid den helgen. Tänk att det kan vara sån skillnad från en helg till en annan. Helgen innan i Filipstad var det jättekallt och tjocka jackor och vantar och mössa på var det som gällde då. 
 
Vi beslöt att köra iaf och att köra med vettet i behåll, så mycket det gick. Johans spann, Tricky och Pil tog ut sig alldeles fullständigt första dagen och Tricky(som vi fått kämpa lite med under starten av höstträningarna) vinglade till släpet. Sen var det nån som tipsade om att det fanns en å i närheten, så vi sprang dit med båda hundarna och de plumsade självmant i och fick stå där tills de var nöjda. Efter det var återhämtningen fin, så det kändes ok att köra dagen efter. Även jag startade och körde i 4-spannsklassen, med ett rätt klent spann. Jag saknade verkligen Haldex då och där. Jag hade Tióne och Saria i led och Nato och Tirith bak. Sen så lånade jag en vagn av David eftersom att jag inte har en egen. Men kör man en 4-hjulig vagn i den klassen så vet man att man inte kommer ligga högt upp. Meeeen... jag ställde faktiskt bara upp för att hundarna också skulle få delta och framförallt så hade jag väldigt väldigt roligt! Och det var min huvudsak. Normalt sett vill jag ju alltid vinna, men åååååh det var skönt att bara få leka med hundarna. Så dag två gjorde jag något jag aldrig skulle göra på snötävlingar, jag switchade hundarna helt och hållet. Så Nato fick prova att gå i led tillsammans med Tirith. Och han klarade det!!!! Vilken vinst. Vi blev omkörda av Maria Pålsson som kom med en sjudundrande fart och Nato brydde sig inte alls. Det kändes så himla roligt!! 
 
Det är så mycket jag kan skriva, men det kommer bli så långt, så jag avslutar med att sammanfatta det lite enkelt: Johan tog brons. På sin första tävling! Han låg femma första dagen och körde upp sig på den avkortade banan sista dagen. Tyvärr var det ingen utländsk förare som startade så SOC statusen uteblev. Trist att han inte fick en medalj på sin första tävling tycker jag...
 
Men nu är vi nog lite taggade att försöka oss på barmark igen, för det här med kickbike var väldigt roligt!
 
Tricky och Pil på sin första barmarkstävling som dom klarade med glans!

Förlust i spannet

Vi kom igång med vår hundträning i mitten på september. Sent som attan, men vad ska man göra när vädret är som det är? Det är bara att vänta ut värmen... 
 
När jag kom igång med hundarna tyckte jag att en av hundarna inte sprang riktigt rent. Stilen på galoppen var inte vad den brukar vara och jag studerade hunden noga noga under körning. Näe... var det inte samma stil som vi sett redan förra säsongen? Huvudet på hunden vändes ofta bakåt, ena bakbenet vispade istället för att ha den smidiga trav eller galopp vi brukar se. Näe... det måste vara nåt fel på hunden, tänkte jag. 
 
Jag följde min instinkt och bokade tid hos Ejra för att kolla upp honom. Vi hade kört ett 10-tal gånger och när jag rådgjort med Ejra blev det bestämt att hunden inte skulle köras förrän han var kollad. Så han fick avstå. Och med facit i hand förstår jag... Nu fattar jag allting; han ville inte komma och ta på sig selen. Beteendet var förändrat redan förra säsongen. Men vi trodde helt enkelt han blivit knäpp med löptikar. Men nu förstår jag. 
 
Vi fick vår favoritveterinär på Ejra, Calle.... Calle är en tjej, hur märkligt smeknamnet är. Hon är verkligen duktig med hundarna och väldigt kunnig på sitt område. Redan när hunden fick springa och visa upp sig för henne sa hon att det är något som inte stämmer. Det var Johan som sprang och jag kunde själv se att han inte alls tog ut stegen som han brukar göra. Så vi gick in och gav honom lugnande och sedan blev det dags för röntgen. 
 
Röntgenbilderna visade laterala spondyloser i ländryggen på två ländkotor. Det är även små artrosförändringar. Spondylos gör att hunden blir stel i ryggen, det är en sjukdom som ofta hänger samman med hundens ålder. För den här hunden ser prognosen bra ut, då det inte är så mycket, så med rehabilitering kan vi nog få ordning på det. Först är det laserbehandling som gäller och sedan ska hunden promenera i vatten. Sedan alternativ träning. En sådan här rehabilitering kan ta väldigt lång tid.
 
Det här är ett hårt slag för oss, då det är Haldex som har råkat ut för det här. Haldex är en riktigt duktig ledarhund och att vara utan honom i spannet är en stor förlust, speciellt då vi i vinter förmodligen kommer att köra i djup snö. Haldex har varit den hunden som alltid tagit oss fram i djupsnö, även då den andra ledarhunden bara gått in bakom honom och inte velat gå fram för snön. Då har Haldex tagit ansvar och ensam sett till att få spannet dit vi ska. Han är en klippa som ledarhund, så det här känns verkligen hårt. Han är även borta från allt vad tävling heter för den här säsongen och det är självklart en stor förlust för mig. Han har alltid sett till att jag kommer dit jag ska på tävling. 
 
Men nu.... nu kan jag koppla ihop det mesta till ett samband. Jag har ju varit förvånad och inte riktigt fattat varför Haldex inte fått excellent på utställningar... här är ju svaret. Att han redan förra säsongen betedde sig konstigt. Han vände på huvudet ofta när vi körde... han stannade i uppförsbackar... han brydde sig om andra hanar... Allt hänger samman; förändrat beteende. Och vi trodde det berodde på löptikar. Istället hade han ont i ryggen.
 
Förändrat beteende hos en hund tyder ofta på att något inte stämmer. Så jag kan nog tycka att det är bättre att man lägger lite pengar hos veterinären och kollar upp hunden om det är något som ändrats hos hunden. Säkerligen har den något problem. Jag önskar bara att jag hade fattat att det inte var löptikar, så hade jag påbörjat behandling redan i våras. Då hade jag kanske inte stått utan Haldex i vinter.
 
Nu står vi inför en lång rehabilitering och jag bara hoppas att det kommer att hjälpa Haldex. För han är, utan tvekan, våran bästa ledarhund. 
 
Haldex debut i selen. Han visade redan i tidig ålder att han skulle bli en fantastisk ledarhund.
 
 
 
 
 

Åter på nätet

Det har hänt en hel del här sen sist jag bloggade. Orsaken till att jag inte kunnat blogga har varit havererad dator, men nu har det löst sig och jag hoppas kunna blogga om en hel del som skett den senaste tiden.