Shejrix Nanduhirion


Kul att träffa Nando igen en sväng! Mycket trevlig och påminner starkt om vovvarna på hemmaplan!

Juliaresan

Snart är det dags!


Juliaresans grundare ska starta sin cykelresa från Östersund till Öland! Den 14 juli sätter dom sig på sina cyklar och trampar iväg! Alla vi här i Fjällandet hejar på och hoppas ni ska få så lite skavsår som möjligt ;-P


****************************************************

För mig betyder Juliaresan en sak: KÄRLEK!

**********************************************


Min relation till Julia tog sin början genom en slump, kan man säga. På mitt jobb, får vi erfarna, utbilda nyanställda och hjälpa dom på sin väg för att klara av uppgifterna som krävs för att jobba hos oss. Och jag blev tilldelad Beatrice; BEA! Det tog inte lång tid innan det kändes som att Bea var som en lillasyster och jag kan ärligt säga att det kändes trist att hon slutade ganska kort efter att hon börjat, men orsaken var förståelig: Det handlade om Julia! Bea ville vara och umgås med sin kusin Julia, som var sjuk i cancer, och det var vad hon bestämde sig för att göra. I efterhand hörde jag att Julia gått bort. Mycket sorgligt!

Så när jag fick höra om att Bea startat Juliaresan tillsammans med sina och Julias vänner, bestämde jag mig för att vi skulle donera en slant. Insamlingen går till Barncancerfonden och det finns olika sätt att skänka en peng på. Gå in på Juliaresan - Barncancerfonden för att även du, ge en liten peng, liten som stor, varje slant gör skillnad! Jag och Johan skänkte en femhundring, men det finns från 25:- och uppåt, så kom igen nu och gör en god gärning!! 


För att lära känna och läsa mer om Julia och kamraterna,  gå till Juliaresan


Lycka till, Bea med vänner!!
Ni gör en fantastisk gärning för de som är sjuka! All heder till er!!




Mera, mera!

Jag gick hem ett par timmar tidigare idag för jag kände mig inte pigg. Och vad händer hemma, när jag lagt mig på soffan, somnat och sovit ett tag? Jo, jag vaknar av att det är ett jäkla liv därute. När jag kom hem tog jag in Nova direkt från hundgården, släppte ut Niro och Nato från valpgården och släppte också ut Saria och Loddie. Löpen är slut, så det skulle inte vara några konstigheter.

Ibland är det bara tröstlöst, känns det som. Just nu känns det som att allt som händer runtomkring mig bara är för att mitt tålamod ska testas. For real, liksom! Är det nu, när jag är som mest 'icke-mig-själv' som jag ska utmanas och att det slutgiltiga testet kommer att vara: Klarar du av allt det här?


Nå.
Ni undrar varför?


Slagsmål. Igen! Och jag har ingen aning om varför. Det fanns ingen anledning för de två killarna att slåss, men de gjorde just det. Jag anar att det är Nato som startade det hela, så har det varit ett par gånger innan med Niro, så den här gången var säkert inte något undantag. Men jag kan inget säkert säga, bara att dom slogs. Och jag fick dela! Och jag blev ledsen! Och Nato fick två små hål i högra benet!


Och nu har jag fått nog!


Nu blir det så, som jag hade hoppats slippa, egentligen. Men nu blir det så!

Hane/tik i varje hundgård!
 
Och så får det vara bra så! För jag orkar bara inte med slagsmål just nu. Jag önskar mig lugn och ro och det var då sjutton om jag inte ska kunna få lite mindre huvudbry de sista månaderna!! (oh, btw, Nato är inne och mår bra, lite halt och ompysslad och Niro mår bra, ute)


Fulla veckor

Fjällands-livet trallar vidare. Jag hade egentligen inte tänkt vara så himla personlig här, eftersom att jag tycker att bloggen är min blogg för mitt liv med hundarna, men faktum är ju, att den som påverkar mig nu, kommer att bli en del av allt som har med hunderiet att göra. Livet går trögt just nu, känns det som. Jag försöker att hålla humöret på topp, men i själva verket känner jag mig ganska osmidig, trött och ja-aa, inte riktigt som den Fia jag känner igen när det gäller hunderiet.

Ibland känns det jobbigt. Kanske är det för att jag känner att jag inte orkar med hundarna, att jag inte ger dom det jag brukar. Jag mår dåligt för det. Jag har också haft oturen att ha fått slagsmål mellan hundar, både tikar och hanar och varit tvungen att gå emellan och det har alltid hänt när jag varit själv. Jag fick också en tjuvparning och sen slagsmål direkt efter, mellan två hanar. Jag var trött och grinig och man kan väl lugnt påstå att hormonerna slog till och sista tiden har jag gråtit för ingenting. Näe, jag känner inte riktigt igen mig själv ibland. Tjuvparningen är inget vi önskar, men jag tror inte själv att det blir något, men vi ska göra ultraljud på dag 28 och jag hoppas vi slipper spruta.

Så jag försöker verkligen hålla humöret på topp och tänka positivt! Och när jag känner att humöret tryter, så låter jag helt enkelt bli att vara ute med hundar som hoppar på mig och pockar på min uppmärksamhet. Det är bättre att de får träffa en glad matte och inte en suris. I september ska bäbben komma och då får jag tillbaka min kropp och smidighet. Jag är väl helt enkelt inte en av de där kvinnorna som fullkomligt ääälskar att vara gravid. Men det gör inget, jag köper det, och mår inte dåligt för att jag känner så. Jag vet att jag inte är ensam. Ovanan att kroppen inte orkar är inte något jag är överförtjust i.

Idag har jag städat hundgårdsgolv. I skrivande stund har jag en gård kvar att göra. Jag gillar att köra högtryckstvätten och tycker det är rätt rogivande att stå därute medan hundarna som bor i den gården brukar springa i rastgården under tiden jag gör rent golvet. Ibland vill de kika närmre på vad jag gör, så då gäller det att passa så jag inte råkar köra över dom med högtrycken. Det blir väldigt fint när man gör rent och jag känner mig mycket nöjd över dagens arbete.

Med andra ord: Det är dags för mig att gå ut och göra den sista gården och rasta sista gänget. Sen ska de få kvällsmaten och jag kan få mig en dusch och invänta Johan som är på väg hem från att ha hälsat på sina föräldrar hemma i Blekinge. Jag hoppas på nån timme tillsammans ikväll, för i morgon far han till Norge för att jobba och nästa gång han kommer hem, är det jag som far hem till Västmanland, där jag inte varit sedan april 2010. Och jag lovar, jag längtar faktiskt efter att få 'lite ledigt' från alla göromål hemma för några dagar. Kanske får jag lite energi laddad på resan :-)


Någon fyller...

... ÅR!!

Idag blir min rara gammelgubbe Silve, hela 12år gammal! Det betyder märgbenskalas till hela bunten! 14 stycken märgben inhandlades innan jag for hem från jobbet och serverades till alla vovvar omgående när jag kom hem. För de ska ju hinna äta dom innan natten är här! Självklart, när de har gnagt sina ben, börjar det låta illa därute. Trickster försöker sno Eloras ben och Elora blir tvärarg och gör allt för att han inte ska ta det. Mest låta illa då då, uppenbarligen. Födelsedagsbarnet själv får lyxa allena ute i rastgården!

Stort grattis till syskonen: Cémbra, Pinéa och Strobbe!




Bästaste Silve!




Pälsvård

Jag brukar läsa Mattis blogg. Han kommer med bra tips, utvärderingar av prylar å ting och av den här filmen fick jag mig ett gott skratt! Det är ju verkligen så här det är och frågan som ställs... Jaa, den är tänkvärd, speciellt när man bor i lägenhet :-)