Höjden av lycka

Jobbar sista natten för den här veckan. Det känns skönt! Jag är trött nu och vill sova... Meeen, så vill jag ju alltid sova. Jag gillar att sova och har alltid gjort det, så det är väl kanske inte så konstigt egentligen. Kanske gillar jag det för att jag alltid drömmer väldigt intensiva drömmar? Nå, drömvärlden är häftig, om man kan komma ihåg drömmarna... Det är inte alla som gör det, nämligen, så jag tror att jag har tur...


Vad är då höjden av lycka?

För mig kan höjden av lycka vara olika saker; God mat som avnjuts i gott sällskap, en bra film och slapparkväll i soffan med min älskade, dvs Johan :-) Som för övrigt i detta ögonblick är på väg hem till Fjällandet igen. Men han kommer nog hem sent inatt, vad det verkar som.

Idag fick jag uppleva höjden av lycka i form av ett väldigt oväntat kommandotagande av en hund jag absolut inte skulle göra det.

Jag körde 4-spannet som jag ska tävla med på Polarhundsmästerskapen i helgen. Egentligen körde jag 5-spann, för jag vill ju träna alla hundarna. Och EGENTLIGEN skulle jag också köra 6-spannet som jag ska tävla med i helgen, men i brist på laddade batterier var jag tvungen att avstå från att träna 6-spannet.

Yep, that's right, jag ska köra två klasser. Och det enbart för att få lite rutin på 3 st hundar som inte tävlat förut. Och 4-spannsklassen är en kort bana på 8km, vilket gör det perfekt att starta dom och Trickster på. Han som egentligen inte riktigt kan spara på krafterna ännu och tar ut sig helt och hållet. Sista gångerna jag har kört honom dock, har han inte ens fått diarré. Men så kör vi oftast samma sträcka vi har, 17km. Ska man köra kortare måste man vända på ett ställe där det är helt öppet, vilket vanligtvis inte är smidigt alls, då alla hundarna allt som oftast är helgalna och bara vill springa på.

Och höjden av lycka idag var när jag stannade spannet för att se om jag kunde få Tióne att göra en sväng bakåt och vända hemåt. Det gick inte ens 10 sekunder när jag sagt "vänster om", när Tricky kikar bakåt på mig och gör precis det jag ville att Tióne skulle göra. Okej, en u-sväng, men utan trassel! Duuuktig Trickster!

Och hela rundan på strax över 12 km gick smärtfritt. Det kommer att kännas bra att starta honom i 4-spannsklassen där rundan inte är så lång. Det borde han klara galant! Med i spannet kommer Uno och Ithil vara i wheelposition. Det ser ut som att pålitliga Tióne ska ta ledarplatsen där fram tillsammans med sin systerson. Tióne har haltat lite på träning när jag kört henne, om jag nu räknar tillbaka, för 3ggr sedan, men inte de sista två träningspassen, eftersom att hon fått vila lite extra. Så det ser lovande ut!

6-spannet blir som följer:
Haldex och Tirith i led, Saria och Pya i team och Nato, Niro i wheel. Så är planen, åtminstone...
Jag hade lite otur sist jag körde det här spannet. Nato är hetsig i starten, men det brukar gå bra att starta honom bredvid Niro, men så inte sist... Det tog för lång tid, då jag satte neckline på ledarparet och Tirith drog av sig halsbandet.

Nato och Niro stod och drog i stamlinan tillsammans och när jag var tvungen att fixa hennes halsband blev det tydligen lite för mycket för dom, så dom rök ihop. Uja! Då kändes det något jobbigt att stå där själv. Så jag lyckades knäppa loss Niro från necklinen och draglinan, men de två hade ett bra grepp om varandra. Det såg ut som att Niro skulle lyckas slita sönder hela kinden och ögat på Nato, men oftast ser det värre ut än vad det är.

Jag fick vänta på att de skulle släppa taget och när de gjorde det tog jag undan Niro, kollade snabbt efter skador och bytte honom mot Saria. Niro fick ett litet jack i kinden, medan ingenting syntes på Nato. Med andra ord skall man se till att det inte blir nåt strul i starten, för då går det bra att starta dom, men det är ju svårt att säga det till dom andra hundarna. Vi körde vår runda och allt gick bra och när jag sedan släppte in Niro och Nato i deras hundgård började de genast att pyssla om varandra och tvätta på varandra. Det kändes precis som att de sa förlåt. De två älskar ju varandra, så det känns ju lite märkligt att de ska flyga på varandra, men det är väl så med två hetingar i starten. Jag kommer INTE att starta själv med dom två bredvid varandra igen. Man kan ha tur en gång, men varför chansa, när man dessutom är själv hemma?


För er som vill följa mig på tävlingen i helgen, kan ni kika på Facebook eller, om jag har tid, bloggen. Allt talar för att det blir facebookande...

Ni hittar startlistan här: Polarhundsmästerskapen


Shake it!

Idag hanns det med att rasta två gäng innan jag for till veterinären för att ta bort dränet på Attor. De ville att jag skulle göra det där, så de fick se hur det såg ut. Veterinären tyckte vi skulle ta det utan lugnande, men efter att ha tillkallat ytterligare en veterinär för att hålla Attor, som fick panik och skrek och fäktade, så sa jag att jag föredrar nog att han får lugnande.

Jag vill ju inte att han ska få samma behandling som Nova fick när hon var liten, på Östersunds djursjukhus, då fyra stycken tvångshöll henne. Idag är det jättesvårt att handskas med Nova när det är någonting som gör ont på henne. Jag vill inte att Attor ska bli sån. Så istället för tvångshållning, trots att det bara var två stygn, fick de ge lugnande... Jag kan ju ta stygnen på honom hemma, när han sover, då går det jättebra. Men det går ju knappast att få honom att sova hos veterinären, då känner han ju allt och alla, tror han, och viftar ihjäl alla med sin långa svans.


Elora och Airk fick vara ute och springa medan jag tog bort snön på hoppskydden på hundgården.


Fina Ithil fick också vara ute och röra på sig. Hon är verkligen inte tjock någonstans längre :-)


En skakning kan bli rolig på bild. Elora shakar loss!


Uno älskar Novas lekdäck. Han skrynklar väldigt roligt på näsan här.


Och se så stolt han är över att det är han som har däcket.


Airk vet också hur man shakar loss. Dock inte lika snyggt som syrran... eller?


Det är fler än Uno som tycker det där däcket är intressant. Ithil har precis bitit i det, men det är någonting med tassen som gör att hon känner att hon måste.... SHAKA LOSS!!


Medans syskonen är upptagna passar Uno på att knipa däcket.


När Airk väl är still, är han rätt fin ändå.


Elora är en liten favorit ändå. Så otroligt trevlig att ha att göra med. Jag gillar att de är mjuka i temperamentet, det passar mig bra, tycker jag. Fast jag vill inte att de ska vara mesiga för det, så det är tur att hon har lite temperament. Det får man se när hon busar med brorsan...

Airk

Det är dåligt med bilder i bloggen nu för tiden. Mestadels för att vår kamera bestämde sig för att börja bråka för flera månader sedan. Nu har Johan lånat en kamera, så jag testade den lite grann igår och fick ett par fina bilder. Det var länge sedan jag fick några bilder på ynglingarna, men jag lyckades få några på Airk.

Han har vuxit sig riktigt stor och man kan väl minst sagt beskriva honom som ett matmonster. Han är överlycklig, jämt och ständigt, och är väl ganska så 'på' skulle jag väl vilja säga. Så fort man är i närheten är han där med sin mun och försöker knipa vantarna på en, så det gäller att passa sig. Han hoppar också väldigt mycket. Jaa, en väldigt intensiv hund, helt enkelt. Har provat några gånger att dra och han verkar ha talang för det.




Dator, men ingen SOC

Idag blev min dator klar, så jag och Attor for till stan och hämtade den, då jag ändå behövde köpa kattsand. Snabbt in och snabbt hem var det som gällde, men först fick Attor följa med in på Djurmagazinet och få ett grisöra som han snabbt mumsade upp i bilen på hemvägen.

Det har varit bökigt för mig, det här med att kunna lösa problemet med Attor. Eftersom att jag skulle jobba dag i morgon, fanns det bara en kollega som kunde byta pass med mig, men efter att ha pratat med honom kvarstod problemet då han inte ville byta pass. Så det var bara till att ringa till min coach och kolla läget och det som blev av det hela var att jag får tjänstledigt i morgon, utan betalning. Men det är ändå bättre än att behöva ta en till semesterdag. Eftersom att jag har fått ta två oväntade semesterdagar har jag funderat och kommit fram till att jag skippar att åka till Åsarna på SOC'en. Jag har funderat på det från och till...

Allt känns stressigt. Attor ska ta bort sina stygn nästa torsdag, dagen innan tävlingen. Och jag sökte om semester nästa fredag, alltså ytterligare en dag minus på semesterkontot. Jag känner att så viktig är inte den här tävlingen för mig, speciellt då den inte ens är meriterande. Så jag och Johan bestämde tillsammans att vi avstår från att tävla på den, sparar våra pengar och satsar på att Attor ska bli frisk ordentligt och sen blir Polarhundsmästerskapen den första tävlingen för vår del. Och jag får tillbaka min semesterdag på fredagen. Som jag kan använda på ett bättre sätt.

Nu behöver jag heller inte känns sån stress över att jag får dålig träning på hundarna den här veckan. Jag var ut igår en sväng, men det känns verkligen inte bra att behöva lämna Attor. För ett spann tar det tre timmar innan jag är klar. Sen kommer all tid då jag måste ta hand om hundarna på det vardagliga planet, jag måste mata och plocka bajs. Det tar tid, men det känns väldigt skönt att ha tagit beslutet att inte fara till Åsarna. Jag kan koppla av lite grann. På lördag kommer jag att kunna köra alla hundar iaf då Maria kommer att ha Attor till söndag morgon. Det känns bra. Under tiden får hundarna springa i rastgården, då håller de igång lite åtminstone.




Svarta hund

Bredvid mig i soffan ligger en svart liten hund med brunspräckliga tecken. Han ligger där med en vit strut runt huvudet. Matte känner sig lite dämpad i humöret. Husse ska åka till Norge och jag fick ringa in till jobbet akut och höra om det gick för sig att jag kunde få två semesterdagar.

Attor måste åka in till veterinären igen. Klockan kvart över tre har vi fått en tid idag. Hans sår under ögat har nu gått upp och jag misstänker starkt att det kommer att bli operation idag igen.
Lilla söta Attor är, liksom husse och matte, väldigt trött på att vara dumstrut. Det som såg så bra ut, varför kan det inte bara bli bra? Stackars Attor!


Jag blir väldigt less och så fort jag såg att husse satt på tratten på Attor när jag kom ner i morse kände jag mig genast trött och väldigt hängig. Det tar på krafterna att försöka få allt att funka när det blir så här. Det tar kraft från mig, mest psykiskt tror jag, då jag blir som en hönsmamma och hela tiden vill passa honom, så han inte ska råka komma åt såret. Mest troligt är det att det var något skräp i såret, eftersom att det blev en böld, men sen såg det ju så fint ut. Men så igår var det lite svullet igen, och i morse hade det spruckit upp.


Så nu fick jag nalla från mina semesterdagar och det är väl så man får göra när det inte funkar på nåt annat sätt. Men det känns surt som bara den, speciellt när det såg ut att bli bra. Nu är det bara att börja om från början. Förhoppningsvis löser sig även torsdags jobbdag för mig. Det finns en kille jag kan byta pass med, men om han inte vill, så kommer jag måsta be om ytterligare en semesterdag.


I helgen var det meningen att Maria skulle ha Nova, men jag måste fråga om hon kan tänka sig att ställa upp för Attor... igen! Stackars lilla Attor. När ska han få sluta vara dumstrut???


Och till råga på allt så har min dator kraschat fullständigt den här gången, så jag måste lämna in den. Jag hoppas bara att det går att rädda det viktigaste på den, det som jag inte hunnit ta backup på...

Mer snö

När man ber om den, då kommer den inte.
När man inte vill ha mer, då kommer det... i mängder!

Jaa, jag pratar om snön!

Vi for ut idag, jag och Johan. Vi bestämde oss för att köra tandem, alltså en släde först, med den andra bakom. Eftersom att jag är lite klenare än Johan fick han vara den som körde första släden. Och så spände vi in alla elva hundar i spannet. Det började bra. Det fortsatte väl bra om än väääldigt långsamt.

Så mycket snö att, som det nu känns, som vanligt, fick hundarna ploga sig fram. Haldex och Tióne i led. Haldex var som alltid mycket duktig. Vi körde på och medarna under kändes som sandpapper, så trögt gick det. Hundarna kämpade på och vi tänkte köra samma väg som i söndags, men när vi kom upp och skulle ta höger vägrade Tióne att ta in där. Jag kan väl förstå varför... Hon är tyvärr lite bekväm av sig och ville inte alls hoppa fram i snön. Till råga på allt fick vi ett mindre slagsmål mellan Tirith och Saria(ingen skadad) som gick bredvid varandra, så jag fick springa upp och ta loss Tirith och sen valde vi att vända spannet, för snön nådde mig upp till över låren, så jag förstod att det skulle bli väldigt jobbigt att ta sig fram på den vägen vi tänkt. Jag klampade före med Tirith i handen och hundarna följde efter och sen satte jag in henne i spannet bredvid Trickster istället. Och efter vändningen gick det lite lättare hemåt.

En tur på ca 14km tog alltså 1h 45 minuter. Det är lång tid. När vi kom hem fick de vätska och Johan gick in i duschen eftersom han skulle till sjukgymnasten. Jag skottade av bilarna under tiden, för jag trodde att jag började så sent som 15:45 på jobbet. Gick in, kollade schemat och såg att jag började kvart över tre. Eftersom att klockan var halv tre fanns det inte så mycket att göra än att gå och sätta sig i bilen och fara in till stan och parkera bilen och betala för biljetten.

Så här sitter jag nu, i hundkläder och luktar gott(not). Tur att ingen kollega sniffat på mig. Men om nio minuter får jag åka hem och ta en varm dusch och sen hoppa i säng. Härligt! Nästa gång kollar jag nog schemat lite bättre :-)


På G - hoppas jag!

Slut på misären!

Alltså, hundträningen har äntligen kommit igång igen. Tack och lov, jag höll på att bli galen.

Stygnen tog jag ju bort på Attor och det såg bra ut, men sedan svullnade det upp under ögat och det såg ut som att han hade en böld där, vilket inte var så bra. I samrådan med veterinär började jag ge antibiotika. Så skulle vi se om bölden gick ner. Det gjorde den, men det var inte bara tack vare antibiotikan. Bölden gick ner men sen kom den tillbaka lite... och kliade gjorde den tydligen, för efter att vi varit ute med honom när Johan kommit hem från Norge, så drog han till med tassen ochb bölden SPRACK!! Iiiuu, lite äckligt var det. Men mest lite blod. Så vi tvättade rent och tratten åkte på, igen! Inte så kul, men tvunget. Vi är lite less på att måsta ha tratt på lillskiten.

Han fick ha tratt i några dagar och nu ser det fint ut igen. Antibiotikan är slut och nu håller vi alla tummar och tår för att inte bölden ska komma tillbaka. OM den gör det, måste vi in till veterinären igen för då ligger det troligtvis nåt skräp innanför... Och jag antar att man då måste ta upp det igen och göra rent för att sedan sy, igen. Jag hoppas verkligen att vi ska slippa det. Det räcker gott och väl med han fått två stycken operationer. Det är redan två för mycket för en sån liten kille.


Hundträningen är igång och det känns underbart att äntligen få köra dom. Vi var ut i söndags på en tur på strax över 15km. Tunga spår bitvis och den här gången körde jag först. Det var meningen att Johan skulle ha 6 hundar, men den vita blixten dundrade till och drog i förväg. Alltså, han slet sönder både haken på draglinan och haken på necklinen. Han är sannerligen ett as! Jag lovar. Så snabbt som attan, skulle jag, dra iväg efter honom för att jaga och få fatt i honom, men då fick jag ju inte loss min säkerhetslina, såklart. Johan sprang till undsättning och drog i snöret åt mig och iväg for jag. Vi behövde inte jaga långt alls så var vi ifatt den vita blixten. Han sprang så glatt framför mitt spann i ca 8km. Då trodde jag nog att han skulle ha sprungit tillräckligt för att jag skulle få tag i honom, så jag stannade mitt femspann och såg till att de båda ankarna höll spannet på plats och så lockade jag in Tricky. Det var inte så svårt utan han kom på en gång, så jag var glad för det och satte fast honom i mitt spann. Och sen körde vi.

De hade dragit med sladd den större delen av vägen, men jag ville inte fortsätta hela den vägen utan tog av, in på ospårat, med Haldex och Tirith i led. Haldex är sannerligen en klippa. GUD vad bra han är! (alltså, det är jag som skryter över min hund)

Snön gick upp till mitten av bröstkorgen på dom och Haldex plogade fram, medan Tirith inte alls var så förtjust i det och gick in bakom Haldex, för att åka snålskjuts. Vilket såklart resulterade i en del trassel då Trickster drog så förbaskat hårt, så han klampade hela tiden över Tiriths draglina. Vi försökte vända på en öppen plan, men Haldex tyckte bara NO WAY, eftersom vi alltid går rakt fram där och rakt fram skulle han gå. Det var ingen idé att försöka fuska. HELA sträckan skulle köras enligt Haldex. Jag trasslade ut Tricky nån gång och hela spannet drog så jag ramlade i snön och fick invänta släden som jag tog tag i. Johan skrattade åt mig... hehe.. Jag kan ju förstå varför...

Tung tur, men glada hundar när vi kom hem och ännu gladare matte som äntligen får köra igen. Så nu hoppas jag bara att Attor ska få fortsätta vara frisk, så det kan fortsätta på det här viset. Hundarna har redan stått alldeles för länge sammanlagt, en hel månad faktiskt. Så hur den här säsongen kommer att bli... Ja, det får helt enkelt tiden utvisa!!