Allt har sitt slut...

... och så även det här året!

Jag sitter på jobbet och avnjuter lite parmaskinka och melon som vi bjuds på den sista arbetsdagen. Det är min sista rast för dagen. Sen brummar jag hem till min Johan för att säga hejdå till det här året och välkomna det nya. Året 2010 har för mig fört mycket positivt med sig. Framförallt att jag träffade Johan, som jag delar många härliga skratt tillsammans med. Jag fick även en ny ras i huset, schäfern Nova, som många gånger får mig att skratta genom sin härliga personlighet och så till slut kom ju lilla katten Arwen hem igen efter utflykten på flera månader.

Jag ser fram emot ett spännande 2011, som säkerligen kommer att föra med sig både det ena och det andra för oss som bor i Fjällandet.

Och med det vill jag önska er alla därute
               ETT GOTT NYTT och ett FANTASTISKT 2011!


Finbesök söderifrån

Oj, vad trevligt vi har haft i helgen. Dimrills husse och matte kom upp på besök, dvs Kenneth och Elisabeth. De bilade först till Orsa för att ta med en extra släde upp och för att sova där från fredag till lördag. Sen kom de upp till oss på lördag förmiddag. Vi startade genast ut med en kaffe och tårtan jag bakat till dom. Det blev en liten surprise och det var nääästan så det blev tårar i ögonen på Kenneth.

 

Men innan vi började smaska på tårtan fick jag och Johan en present! Världens bästaste tror jag nog. En muurikka! Det är en stor stekplatta som man har över öppen eld och lagar mat i. I den tillagade Johan Souvas, som är saltat och rökt renkött. Det åt vi efter att jag och Kenneth hade varit ut på en tur med hundarna. Det var första gången som jag åt det och det var verkligen jättegott. Vi tackar så hemskt mycket för presenten, den var sannerligen mycket uppskattad och kommer att användas flitigt, i alla fall av herrn i huset :-) Men jag ska ge mig på ett försök sen, jag också...


Johan lagar till Souvas på muurikkan.

Vi lade ut ett par fällar på snön och njöt av maten i trevligt sällskap. Finns det något bättre än att äta tillagad mat utomhus när man varit aktiv med hundarna?


Jag tog några bilder när jag och Kenneth körde. Det har snöat mycket de sista dagarna, så det var tungjobbat för hundarna, men trots det var det hög fart på hundarna. Mitt spann bestod av Haldex och Tióne i led, Loddie och Nato bak. Nato är riktigt grym när det går lite långsammare och lite tyngre, han ligger verkligen i och jobbar hårt.


Här är en kort film. Det är strax innan vi ska ta av vänster, så vi skulle köra 8,3km eftersom att det var så mycket snö. När vi sen skulle svänga hörde vi plötsligt en skoter, så vi väntade in den och den passerade utan problem. Men när skotern passerat funderade jag på om hundarna verkligen ville gå vänster, för den mest naturliga vägen borde vara att följa skoterspåret, men visst gick de vänster. Sen var det att plöja sig fram igen. Det är verkligen bra träning för hundarna att inte alltid gå på en väg som alltid är uppkörd. Det visar mycket på hur bra de verkligen är ute i spåret. Jag tycker det är roligt och spännande att gå ospårat.


Hundkörarna för dagen, Kenneth och jag.


Hundarna var jätteduktiga och på väg hem fick vi även möte med bil. Föraren höll åt höger och vi passerade utan problem. Sen såg vi att han kört in på småvägarna, så jag och Kenneth slog till med att även köra min backe på strax över 3km 'Down a hill and up a hill'. På vändningsplatsen sa jag till Kenneth att hålla sig bakom, eftersom att Pya, som gick i led med Niro i hans spann, har en förmåga att kunna göra riktigt u-svängar, när hon vet att vi ska vända. Så jag tänkte som så att hon skulle följa, men när jag är mitt i 'rondellen' så gjorde Pya sin kända u-sväng, så det var bara för resten av gänget att hänga på. Men det gick bra utan några trassel. Och sen var vi på väg hemåt. Vi passade även på att träna lite omkörningar vid några tillfällen och det var heller inga problem. Det är ju bra att öva på det när man har chansen och Dimrill har nytta av den träningen.

På kvällen fick vi alla njuta av Johans egna pizza. Inte en sån där vanlig på vanlig pizzabotten som man gör själv, utan en specialare, som han hittat på själv. Det var uppskattat och himlans gott. Och sen var det prat, såklart, in på natten tills sängen ropade på oss alla. Klockan åtta i morse ringde klockorna och jag ska väl erkänna att jag var sist ur sängen, latmask som jag är.

Johan vattnade hundarna och sen var det frukost för de tvåbenta. Här skulle minsann köras hund. Men idag fick Johan köra rundan och jag var hemma och höll Elisabeth sällskap. De plockade upp Kenneths mössa och idag var hundarna lite slitna. Kenneth fick nya ledarhundar, Haldex och Tirith och bak fick Sälka gå med i spannet tillsammans med sin kompis Dimrill.


Dimrill får på sig selen med hjälp utav husse



Killarna på väg tillbaka



Kenneth med sitt spann



Och de sista hundra metrarna hem, fick även Elisabeth prova på hur det känns att köra ett spann.



Mycket duktiga vovvar



Sälka och Dimrill, båda Kenneths hundar


Jag och Johan avslutade dragdagen med att ge oss ut med valparna, Nova och Niro på 2,5km's rundan.


Här går småttingarna bakom Haldex. OJ! så dom slet. I det andra spannet gick Nova och Niro, men jag fick ingen film på dom. Det började ju bli lite mörkt också.

Och avslutningsvis, en vacker bild på vårat besök. Det var mycket roligt att ha er här och vi ser fram emot nästa gång ni kommer upp för att hälsa på! Återigen, tack o tack för presenten och varmt lycka till med era valpar!!!

 

Anneli är bäst!

WOW!!!


I LOVE YOU Anneli!!!!

När jag kollar upp fotvärmaren ser jag att de tillverkar dom i Kolbäck.
You know... my hometown!
Så suveränt med batteridrivna! Jag ska genast skicka dit morsan att köpa ett par åt mig!!
Här ska självklart testas! TACK för tipset!!!



KRAM på dig gumman!!!

Debut & Kalla tårar

En ledig fredag är uppskattad. Idag var en ledig dag och i helgen väntar jobbet på mig. Så dagen bestod av hundkörning och jag testade för första gången på säsongen att köra ett sexspann på släden. Det finns fortfarande inget ankarfäste, så det gällde att plocka ut ett par pålitliga hundar i led. Det fick bli Haldex och Tióne. I team valde jag att ha Dimme och syrran Tirith och bak tog jag Pya och Niro. För att inte få något strul valde jag, som så ofta, att inte ha någon halslänk mellan ledarparet.

Jag och Johan tog 3 hundar var och satte fast dom på sina platser och iväg for jag. Snabbt som attan var vi redan ute på grusvägen, som nu hade fått lite extra snö under sista dagen. Skönt med lite mer snö, men mest av allt önskar jag mig faktiskt ankarfäste, men det ser ut som att jag får vänta på det. Det är skönt att få stå på släden och slippa sparka. Nu brukar jag ju faktiskt egentligen inte sparka så mycket, för jag får ont i ryggen av minsta lilla sparktag jag gör, så jag brukar undvika det. Men med sex hundar behövde jag verkligen inte sparka. 

Idag hade jag hjälm på huvet, för med fler hundar ökar också risken för att ramla, så det kändes säkrast så. Det gick så fort i början att det blev riktigt bra med blåst i ansiktet på mig och det är nog första gången, förutom på Sham-draget förra säsongen, som tårarna började rinna på mig. Lyckliga jag! Stå på släden med sex duktiga hundvänner och tårarna rinner... 

Vi körde nog ca nån mil eller mer, då jag frös om mina fötter. Förra året lyckades jag ju bränna sönder sulorna på mina Kamiks när jag skulle torka dem över spisen, så jag har en tunnare filtsula i dom, som inte hjälper nämnvärt när det är kallt. Hundarna jobbade på bra och det är med stor förväntan jag ser fram emot att tävla den här säsongen. Frågan är ju fortfarande bara med vilka hundar? Haldex som faktiskt kändes pigg igen, tvekar jag nu på igen, om jag inte ändå måste göra den där operationen. Det såg ut som att vi skulle slippa den, men nu känner jag mig väldigt tveksam igen, då han kracklade idag när jag tog ner honom till spannet. Jag vete sjutton...

Vi kom hem efter 41 minuter och då var det dags för resterande hundar. Alltså hade vi bestämt oss för att debutera med valparna!!

Sagt och gjort. De hundarna som var kvar var Loddie och Nato och Trickster och Saria. Så vi tog de vuxna hundarna i led och satte in valparna, som nu visade sig vara lite korta i rocken, så vi fick förlänga med snören i selarna. Medan Johan sprang in och hämtade snören stod Trickster som en liten ängel medan jag klappade om valparna lite grann, för att hålla dom lite lugna. Att han var så snäll hade jag ju absolut inte förväntat mig och att Saria skulle vara den som var ett monster... ja-aa, men med hennes lite skrikiga röst var väl det lite väntat.

Vi tog det ganska lugnt och starten blev en start, skjuten som ur en kanonkula. Att ta det lugnt gick ju inte alls. Jag som hade tänkt mig att bromsa som sjutton under hela rundan, fick lov att släppa på lite, då Saria blev förbannad på Trickster om det gick för sakta. Några slacka linor under turen fanns inte på någon hund och det var en stor glädje att se den arbetsiver som fanns hos båda valparna. Vi har faktiskt inte gått nånting med någon av valparna i sele tidigare, utan det här blev ett riktigt stort test för dem båda. Ingen av dem protesterade när vi selade dom, utan det var som att de gjort det flera gånger tidigare. Lustigt. De betedde sig verkligen precis som de vuxna hundarna. Det blev en jättekort runda med tanke på valparna ålder, men vi körde 2,5km och jag är jättenöjd med deras debut.

Efter turen släppte vi in dom i rastgården och jag gick in och gjorde dricka till dom medan Johan selade av. Han berättade sen att valparna hade gjort preeecis som de vuxna när de kommer in efter en dragtur. Gå och pinka lite i rastgården och snosa lite och se allmänt upptagna ut. Hihi... så de är... småttingarna!

Så det var dagen för oss. På kvällen åkte vi in och handlade mat på Ica Maxi, min favoritbutik i stan. Nu är det nattitime för mig, eftersom att helgen är en jobbhelg. Så jag som försov mig i torsdags, vill inte gärna göra det igen. Hoppas ni alla får en härlig helg!!


Tappad lur på söndagstur

Jag vet inte vad som har hänt med mig, men jag sov som en gris idag också. Och det är inte så att jag är uppe ovanligt länge, kanske försöker min kropp ta igen förlorad sömn? I vilket fall har det varit väldigt skönt att vakna upp utan att ha den där klockan på ringning hela tiden. Jag som ville göra en massa saker under veckan, har faktiskt inte orkat göra någonting. Det enda jag egentligen har orkat med är när jag slängde lite grejer på återvinningscentralen och dammsög lite innan Daniel skulle komma. Men det är väl så när man är sjuk, det är bara att acceptera det och inte känna sig alltför stressad över saken. Jag har under helgen iallafall gjort en av de där sakerna jag inte orkat med under veckan. Som ni förstår har det varit att träna hund.

Idag for vi ut igen, jag och ett gäng. Idag tog jag Loddie och Niro i led och Dimrill och Pya bak. Det är kul att variera och jag gjorde som igår, jag tog ner alla till släden samtidigt och i rastgården sniffade Niro på Dimmen innan vi kom ut på gården. Dimrill som varit osäker på de andra hanarna redan från början när han kom, har numera träffat både Niro och Haldex lös i rastgården efter körning och det har gått helt super. Att sedan promenera ner med alla vovvar tillsammans och sen spänna in dom, ja-aa, det är en stor vinst för Dimrill att känna sig trygg i, för vad som kan vara, en lite stressad miljö.

Dimrill har varit här sedan Arbogautställningen i oktober och det är skönt att se förändringen hos Dimmen som blivit den sista tiden. Han är lugnare och tryggare och har inte lika stort behov av att hålla de andra hanarna på avstånd, lite som han gjorde i början. Dimme har en ganska stor bubbla runt sig, som han gärna inte vill släppa in andra hanar i, så han skyddar den bubblan genom att hålla dom på avstånd genom att morra. Nu är det inte mycket morrljud som kommer från Dimrill längre.... Jag tror att han känner sig trygg och litar på att hans lånematte inte utsätter honom för situationer som han själv inte kan lösa. Och då kändes det skönt att två dagar i rad ha gått ner med Dimmen till släden tillsammans med de andra hundarna. Att känna att jag kan lita på mina egna hundar så pass, att vi kan få öva på Dimmens osäkerhet med lite mer närkontakt, utan att det blir pressat.



Jag tror att samarbetet i spannet med de andra hundarna har gjort otroligt gott för Dimrill och idag fick jag bevis för det. När jag och första gänget var ut körde vi 16,5 km och på vägen hem, tappade Loddie fokus för en stund. Jag vet inte varför, för jag såg inget bevis på vad som kunde ha snott hennes uppmärksamhet. Men i vilket fall... Jag kör ofta mina ledarhundar utan neckline. Jag har upptäckt fördelarna med det hela, och speciellt om man inte har ankarfäste. Det är mycket smidigare att inte ha dem fast i nacken, då minimerar jag möjligheterna till att det ska bli trassel. På vägen hem på turen, precis när vi passerade en liten liten 'göl', 'pöl'... ja, kalla det nåt sånt. Det är en grusväg jag kör på och på sidorna där är det mycket branta nedförssluttningar på vissa ställen och strax innan man når dom, så ligger den här 'pölen'...


På vägen hem iaf, så var det någonting som fångade Loddies uppmärksamhet där och jag har ingen aning om vad det kunde ha varit. Vi hade den där gölen på vår vänstra sida och hade faktiskt nästan passerat den, när Loddie helt plötsligt stannar, vänder sig om och slänger sig åt andra håller. Niro hakar snabbt på och släden gör en 180graders. Jag undrar såklart vad fasikens hon håller på med. Jag försöker se vad det är som drar i hennes uppmärksamhet, men ser inget alls... Loddie bestämmer sig för att jaga det där som jag inte vet vad det är... Så hon drar helt enkelt med sig de andra hundarna och nedför slänten, så de står precis vid kanten på den där pölen... Och jag tänker bara: - Åååå näe, inte ner där... INTE NER DÄR!!!

Jag vet ju att vi brakar igenom om hon bestämmer sig för att gå ut på den tunna isen, och jag har verkligen ingen lust att åka nedför slänten och rätt ner i vattnet. Loddie bestämmer sig plötsligt för att gå upp igen.... Det är i det här läget som alla hundar är huller om buller. Och hundarna går vänster och sen står dom helt plötsligt åt rätt håll på vägen, hemåthållet, och jag står med släden åt andra hållet... Det är bara att vända på den och sen är vi på g hemåt igen. Att Loddie tappade fokus ser man inte skymten av längre... - Hmm, mycket märligt!


MEN det faktum att strul och hullerombuller-hundar inte leder till att Dimrill känner sig osäker i spannet är en väldigt bra grej. Det betyder att han känner sig trygg i spannet, vilket jag tror har varit en stor del till att han känns mer trygg i hundgården också. Jag tror inte att husse kommer att känna igen Dimmen när han kommer upp i december. Det ska bli väldigt roligt när de kommer och hälsar på.

Men Kenneth, du får inte tro att jag svälter din hund, han är i räserform nu :-)



Och inte bara första spannet strulade idag... Allt på samma gång, såklart. Andra gänget fick bli Haldex och Tióne i led och Nato och Tirith bak. Först tänkte jag köra Tirith fram, men ångrade mig. Jag kände att jag orkade inte om det skulle bli nåt krångel. Så jag tar upp mobilen i vanlig ordning och tar första kortet i nedförsbacken efter att vi kommit ut på stora vägen. Sen när den ska ner i fickan, gör jag det för första gången någonsin: Den slinter ur näven på mig och faller ner i snön...

Så jag stannade vid första vänstervägen och tänkte vända. Meeeen, jag kan inte påstå att Haldex någonsin ens tänkte göra mig till viljes, varför vända när man bara sprungit ett par kilometer? Nej, det finns inte i Haldex värld och jag fick efter många tappra försök ge upp och köra en runda som blir ca 7km. På hemvägen plockade jag upp mobilen och sen fick hundarna ta in på stickvägar till vänster och höger, för att få ytterligare några kilomter under tassarna, innan de fick ta oss hemåt. Hundarna verkade, trots den snålt tilltagna rundan, nöjda och de satte glatt i sig drickat jag serverade efteråt.

Och ut ur hundgårdarna fick Silve, Trickster och Saria komma och de var superglada för det. Ut ur huset fick Nova komma och vi gick en sväng tillsammans. Nu har jag softat massor med timmar i soffan och även ätit mat. Nu är det hundmatning kvar, en varm dusch och sen bara att vänta på att husse ska göra sitt intågande i huset. Men det blir väl nån gång i natt, så jag ligger nog och sover när han kommer hem. En ledig dag kvar för min del och jag lovar, jag riktigt längtar efter att få börja jobba igen... Det är kul att vara hemma, men det är inte kul att vara hemma och vara sjuk. Nu längtar jag ut!!


Träning igen

Jag klassade mig som frisk idag och började dagen med att sova som en gris. Jag blev väckt av Johan Grönberg som ringde, då han inte hade tid att prata när jag ringde igår. Jag ville veta om det faktiskt bara är en obs-tävling till VM, och det verkar som att det är så. Så det är bara att satsa. Nu är jag glad att jag redan hade bestämt mig för att åka på SM i Gafsele där obs-tävlingen kommer att vara.

Tävlingarna före SM kommer att avgöra vilken klass jag kommer att köra i. Jag kommer att satsa på att gå upp en klass, då jag känner mig mogen för det och känner att jag hundar bra nog för att vara i den klassen. Det skall verkligen bli roligt att få köra första tävlingen som kommer att vara Nya Nordic Open för min del, där jag kommer att ha med Dimrill i spannet. Han går för jäkla bra i träning. Men jag har också bestämt att om jag inte har något i toppen att göra i 6-spannsklassen, så kliver jag förmodligen ner till klassen under...

Idag tog jag mig i kragen och bestämde mig för att inte vara sjuk för några timmar. Jag stack ut med hundarna på eftermiddagen och körde en tur på 8,3km. Första spannet ut var Tióne och Niro i led och Nato och Pya bak. Det funkade jättebra och det var över 20km hela tiden då Niro galopperade. De var glada över att få komma ut och det kändes skönt att få träna dom igen.

I det andra gänget körde jag Haldex och Loddie i led. De funkar suveränt bra ihop måste jag säga. Loddie visar att hon är ruggigt snabb och jag tror starkt på att jag ska satsa på henne i led för lite tävlingar i vinter.  De är duktiga på svängar tillsammans och drar båda två upp tempot. Bak hade jag Dimrill och Tirith och det är kul att se att även lilla Tirith är lika snabb som de andra. Dimrill gör som vanligt och ligger på i selen, fasikens vad stark han är. Jag ser verkligen fram emot att få köra honom på tävling, det ska bli superkul.

När jag kör bara 4 hundar, brukar jag försöka ta alla till starten samtidigt. Det underlättar och det är skönt att kunna gå med alla på en gång. Så idag gjorde jag så. Första gänget var lugnare än det andra faktiskt. Dimrill som i början när han kom, stod lugnt och fint i starterna, är inte så tyst längre. Haldex är ju alltid en galning och Loddie ska vi inte ens tala om.

Jag funderar och funderar på vilka som ska gå första tävlingen i vinter, Dimrill är iaf given. Vissa andra också förstås, men man funderar ju på vem som ska få stå över. Det kommer nog inte att avgöras förrän dagarna innan själva tävlingen går. Och vilka ska man köra i led? Det är mycket man funderar på som hundförare och jag märker för egen del att det blir bara svårare och svårare ju fler hundar som tar ett kliv framåt. Mitt problem är att jag har så många som är ledarhundar. Vilka ska man välja? Man kan ju bara ha två där fram...  Jag ska väl inte kalla det för ett problem heller, för jag är väl rätt bortskämd med att ha så många duktiga ledarhundar. Det är ju faktiskt 5 hundar som kan kommandona för att gå i led. Det är Tirith och Nato som ännu inte har fått kliva upp ordentligt, men deras tid kommer.

Pya: Fantastisk ledarhund som kan alla kommandon. Håller ofta hög fart, men är inte den hunden som har toppfarten. Men stark som attan är hon, men lite jobbigt om hon trasslar in sig, då hon är dålig på att trassla ur, men det blir bättre då jag vägrar hjälpa henne nuförtiden.

Niro: Förmodligen min allra bästa hund! Fantastisk arbetsmoral! Aldrig skadad. Ger aldrig upp. Slänger alltid i sig maten. Vet med säkerhet att han kan höger och vänsterkommando, men har inte riktigt kört högerkant med honom, men det skulle inte förvåna mig om han kan. Håller alltid ett mycket bra tempo och hakar alltid på i tempoändringar. Niro kommer att vara en riktig stöttepelare för mig när jag ska börja köra mellandistans!

Haldex: Säker! Stark! Ihärdig! En otrolig hund som gör vågen i spannet tills han får alla med sig. Han är den hund jag absolut inte vill vara utan på tävling och en av dem jag gärna vill ha i led. En fantastisk hund på alla sätt.

Tióne: Lätt! Snabb! Tävlingsinstinkt! Det blir svårt att välja bort Tióne i led på tävlingarna, då hon är ett riktigt krutpaket som tänder till.

Loddie: Damen som hela tiden förvånar. Förvånade mig på SHAM-draget med att gå i led och visa en sån spirit att hon och Niro såg till så vi kammade hem första priset. Har visat ett helt ny sida den här början på säsongen. Som det ser ut nu så fajtar Loddie starkt om en plats i led på tävlingarna.

Tirith: Ett till litet krutpaket. Hon är som en duracellkanin, bara går och går. Kommer sannerligen vara en stark kandidat till en plats i teamet. Krånglar aldrig i spannet och är snabb.

Nato: Snabb. Har tagit efter Niro i starterna, så lite skrikig har han blivit. Jobbar bra, men hinner inte riktigt med att jobba när det är toppfart. Men hinner med, det gör han.

Lånehunden Dimrill: Fantastisk!! Stark. Ruggigt snabb. En hund som har bra arbetsmoral och ger järnet. I början när han kom kunde han vilja stanna för att pinka när det gick sakta, men det är borta nu. Älskar att vara med i spannet och gillar vilken plats han än står på.



Jag riktigt längtar tills jag ska köra 6-spann med hundarna för att testa ut vilka det blir. De ska synka med varandra och jag måste välja bästa ledarparet som har mest krut i tassarna och mest vilja att ta sig framåt. Det kommer att bli tufft att försöka slå sig in bland alla proffsiga 6-spannsförare, men jag ska verkligen göra ett försök. Och spännande ska det bli. Det kommer också bli jättekonstigt att inte vara handler till andra i 6-spannsklassen, som jag brukar vara. Men då kan jag ju hjälpa dom som kör i 4-spannsklassen istället :-)


Världens bästa dag!!

Månader har gått, kanske 6 eller 7, sedan hon försvann och vi har inte sett skymten av henne mer än nån gång i början när Johan såg henne en gång när hon redan varit borta ett tag. Idag är världens bästa dag då den här dagen är dagen när Arwen, som är Johans katt, kom hem igen.

Jag hade varit i Lit och tagit mina blodprover och hade precis kommit hem och skulle göra i ordning för att gå ut och ge hundarna frukost. Kenneth ringde och skulle stämma av helgen som de ska komma upp och hälsa på. Jag stod vid köksbordet och tittade ut genom fönstret som av en slump och såg Panda sitta nere vid stallet. Trodde jag... Jag fortsatte att titta på katten som satt där nere och tyckte kanske att det var ganska mycket päls på den, så jag vek inte undan med blicken. Som i slow motion ser jag katten vända på sig och jag sträcker liksom på halsen, som för att komma närmre med blicken. Katte är grå, men också vit. Sen ser jag den yviga svansen... Det ÄR Arwen! Jag skriker till Kenneth att jag ringer honom om 10 minuter och att jag måste fånga Arwen. Sen, efteråt, när jag pratar med Kenneth igen, fattar jag att han inte fattade någonting av vad jag sa.

Jag fick riktigt brått ut, men hann få med mig lite kattmat i en skål. Jag skyndar mig nedför slänten i hopp om att hon skall vara kvar där nere, men när jag kommer ner finns ingen Arwen i sikte. Jag skakar lite på skålen och ropar försiktigt hennes namn. - Mjaoooo, hör jag till svar, och över murkanten på det fallna stenhuset kikar en rädd Arwen upp. Jag närmar mig försiktigt, men hon vill inte komma fram till mig. Hon kliver upp över muren och tar sig upp på ovansidan av det gamla utedasset som är där. Sen försvinner hon. Jag skyndar mig att springa runt på baksidan för att se om jag kan se henne, men jag ser henne inte alls. Då hör jag ett väsande inifrån den låsta dörren där mina hyresvärdar förvarar lite grejer och när jag kikar under dörren ser jag en Pandanos sticka fram. Men ingen Arwen. Då skyndar jag mig runt igen och går in i dörren där jag och Johan förvarar lite av våra saker och går uppför den lilla trappan, för att kika in i rummet där dörren är låst. Jag ser bara Panda.

Då går jag ner igen och tänker att nu finns det bara ett ställe kvar. Jag chansar. Jag öppnar dörren till stallet, där jag hade Pya förra året med valparna när det var så varmt. Jag kliver in lite försiktigt och in genom första rummet för att kika in där inne. Där är hon!! Hon klänger sig fast på väggen och försöker desperat hoppa ut genom fönsterrutan, men det går inte. Jag skakar lite med maten i skålen och säger försiktigt hennes namn, men jag ser på henne att hon tänker ta varje chans till att komma undan om hon kan. Jag tänker inte ge henne den chansen.

Det finns bara en väg ut, och den är förbi mig, ut genom dörren, innan friheten kan återtas. Jag tänker verkligen inte låta henne komma förbi. Jag känner mig som Gandalf när han står där på bron och ska hejda Balrogen från att passera. Jag står, eller sitter snarare, redo när hon närmar sig. Arwen inser att enda vägen ut är förbi mig och när hon kommer ställer jag ner skålen för att kunna använda båda händerna. Hon siktar mitt emellan benen på mig och turligt nog är hon inte alltför snabb, så jag fångar henne lätt och sen vägrar jag släppa!

Arwen var väl inte alltför nöjd med att jag fångade in henne, men hon är så tanig och hade väl inte så mycket styrka, så det var lätt att hålla henne promenaden upp till huset. Väl inne släppte jag ner henne på golvet och gav henne genast lite mat, som hon glupskt satte i sig. Vid det här laget är magen stor på henne, hon har ätit en hel del, och nöjd och glad var hon tydligen över att vara hemma igen.

Tack och lov för att hon kom hem igen. Det har varit många hårda minusgrader ute och jag tycker det är ett under att hon klarat sig. Kanske har hon sovit där nere där jag hade Pya, där halmen fortfarande ligger kvar, eftersom jag inte tagit bort den. Kanske har halmen hållit henne varm? Alla katter är inne nu och det har inte varit några problem alls, så det känns bara så skönt. Nu är alla djuren hemma och jag kan lova en sak; Arwen får inte gå ut igen. Hon ska avmaskas och få äta upp sig nu, sen ska vi åka till veterinären och kastrera och vaccinera henne. Till våren kommer hon att få vara ute, men i sele och på lina. Om hon blir lugnare av att bli kastrerad, kanske..... kanske hon kommer att få prova att vara lös igen.


Det går att känna varje ben i kroppen på henne. Det är bara pälsen som gömmer att hon är så mager...


Arwen på bordet. Hon har nog varit överallt sen hon kom in.


Men bästa platsen är nog på magen på matte ändå.


Här får man värme och gott är det. Här ligger hon nu och kurrar, nöjd, mätt och belåten.


Progress

Det går framåt... eller ja-aa, vad man nu ska kalla det. Efter att ha sovit ganska mycket de senaste dagarna, börjar jag känna mig lite piggare. Jag hoppas att vara så pass kry till fredag så jag kan träna hundarna hela helgen. På fredag har jag min planerade 4-dagars ledighet från jobbet. Det skulle ju verkligen vara typiskt att vara sjuk då. Den här ledigheten kommer med 12 veckors mellanrum, så jag vill verkligen, verkligen vara frisk till fredag. Idag har jag åtminstone inte sovit hela dagen, utan orkat vara lite grann med hundarna i rastgården, så de har fått röra lite på sig. Men jag har en hemsk hosta som slår till efter att jag kommit in, så jag har gjort processen kort av att vara utomhus. De fick springa i omgångar under nån timme, innan jag tog mig in igen. Sen har jag orkat göra en tripp till Lit för att inhandla lite nödvändigt. Honung stod på listan, det är så bra att dricka i en kopp varmt vatten när man är dålig i halsen. Sen har jag min Mucoangin tabletter som är himla bra om man har ont i halsen. Sen igår har jag gjort av med minst två rullar toapapper och snytit sönder näsan, så det som bara började med en väldigt dålig hals, slutade i förkylning. Det förklarade ju saken...

Jag är dock fortfarande trött, men i morgon är en ny dag och jag hoppas på lite mindre snyt, så orkar jag kanske göra i ordning lite julpynt i huset och tvätta lite tvätt. Och om i morgon är en inte så kall dag, får Silve och Nova vara ute i rastgården större delen av dagen. Oj, vad de uppskattar att få komma in när de varit ute. Silve har blivit värsta soffhunden numera och uppskattar verkligen innelivet. Det är trist bara att inte orka aktivera dom mer just nu. Nova är som en tok varje gång jag går ut med henne och hoppar och studsar som en galning och vill leka. Matte orkar inte, så hon får nöja sig med att springa runt som en tok istället. Är jag pigg på fredag, ska jag köra dom på släden. Eller kanske Nova och Niro snarare. Silve vill inte jobba... och han behöver inte...

Minst roligt var ju att min korthållare låg kvar i Johans bil när han åkte till Norge, så jag måste tanka bilen med den bensin som möjligtvis finns i bensindunkarna. På fredag har jag en tid på Hälsocentralen i Lit för att ta blodprover och kolla så alla värden stämmer. En gång i tiden opererade jag ju bort halva sköldkörteln och jag har inte ätit några mediciner, som jag borde gjort. Eftersom att jag varit lite trött sista tiden och har haft halsen tjock i slem även när jag varit frisk, så vill jag kolla upp så allt är bra.