seriXone

Helgen var efterlängtad. Vi hade bokat stuga i Lillholmsjö över natten mellan lördag-söndag, tillsammans med vännerna Daniel och Elle. Vi skulle köra hund. Fredagen bestod av lite packning inför resan, men den mesta packningen blev ändå på lördagsmorgonen. Trots att vi bara skulle vara borta över två dagar var hela bilen fullastad med mat, kläder och hundgrejer. Det är mycket man ändå behöver och man får inte glömma nåt.


Dimrill på stake-outen

Vi tog med räsersläden och sen skulle vi låna nån släde av Daniel om vi skulle köra alla hundarna samtidigt. Vi var inte framme förrän efter tolv på dagen nån gång och sen drog Daniel och Elle iväg först med sina hundar. De hann köra sin runda innan vi var klara att fara iväg med våra två 4-spann som vi bestämt oss för att köra. Då fick vi även lite hjälp i starten, vilket alltid är uppskattat. Iväg for vi och jag trodde det skulle vara lätt att hitta, men nu fick man köra en annan väg än den som jag kört förut när jag varit där. Man fick liksom starta ut och köra bakvägen, så man tog in på den rundan som blir 2,5km. Och sen kändes allt bara helt fel :-(

Jag kände ju inte alls igen mig och sen blev det bara fel, fel och fel. Så vi snurrade runt och körde i cirklar. Jag hade inget ankare på mitt spann, men Johan hade ett på sitt. Jag körde först, eftersom att jag nu skulle hitta vägen... suck... Jag tyckte inte att det var roligt. Till slut fattade jag var vi skulle, men hundarna var inte med på att göra en u-sväng. Så Johan fick ankra upp för att hjälpa till och vända mitt spann. När jag väl kände igen mig åkte vi tillbaka. Har ingen aning om hur långt det blev, eftersom jag snurrade till det.

Jag gillar inte att köra utan ankare egentligen, och mitt spann som bestod av Haldex, Tióne, Loddie o Dimrill var ett starkt spann. Jag kunde inte ens hålla dom på bromsen när de väl bestämde sig för att dra iväg, trots att jag inte ville. Och när man inte har kört särskilt långt så är det ju omöjligt att hålla dom. Allt de vill göra är att springa. Det är ju bra förstås, men inte när man vill stå still...

Efter körning hade vi trevlig kväll med Johans hembakta pizza och en morotskaka som vi bakat i ugnen. Alla var nog rätt så mätt för den var inte många som åt av chipsen som vi hade med oss. Sen var det bara sängen kvar och invänta söndagsmorgonen. Jag vaknade upp och kände mig inte alltför pigg. Jag funderade starkt på att inte alls köra hund, men så hade vi redan bestämt att vi skulle köra i par, varsitt 8-spann. Så jag härdade ut. Johan fick köra då jag kände att jag inte riktigt skulle orka. Jag hjälpte Daniel och Elle att komma iväg först. Det ena av tikparet som stod i point bestämde sig för att bråka i starten. Ibland kan det gå så om det tar för lång tid. När de kommit iväg sprang jag till släden där Johan väntade på att få dra i startsnöret. Iväg var vi.


Daniel och Elles spann

Vi skulle köra 24km, men såklart tog vi ju fel väg och fick lov att vända på en plogad väg. Jag vände våra hundar längst fram medan Johan vände släden. Lite pirrigt allt när det inte fanns något ankarfäste, men det gick bra. Sen var det full fart hemåt igen. Jag tyckte det gick lite väl fort, men brydde mig väl egentligen inte, eftersom att jag frös som bara den och inte mådde bra. Daniel och Elles spann bestod inte bara av huskisar utan även av ett par blandraser och en border collie. Jag och Daniel bytte spann så jag åkte med Elle och kunde fota deras hundar lite. Då fick jag och Elle möte med en renflock. Vips, så var de helt plötsligt på leden, så vi blev lite förvånade. Jag hann knäppa av nåt foto, men inte förrän de vikit av leden. Jag blev så paff....



Border collien gick i led och jag var imponerad av hur duktig han var i led. Det gick fasligt fort med deras spann i led. Niro galopperade mest hela tiden och han travar ju ända upp till 22km/h. Så tempot var lite högt för vår smak när vi skulle köra lite längre. Jag föredrar att ligga på runt 15-16km/h, då hinner man liksom njuta lite mer av naturen. Men det var kul ändå... Med felkörningen där skulle vi tippa på att vi kanske körde 18-19km. Hundarna var trötta när vi kom tillbaka eftersom att tempot varit högt. De ville gladeligen in i släpet.


Elle med deras spann.


Vårat eget spann

Alla våra vovvar skötte sig bra på släpet. De som det var lite liv på var de som inte var med och körde, dvs Nova, Silve, Trickster och Saria. Småttingarna skötte sig jättebra på stake-outen, som vi för övrigt testade för första gången. Det ska till några småjusteringar, sen blir det perfekt. Johan har kommit på ett lätt system som inte betyder någon åverkan på släpet alls. Det gillar jag.


Nu är det måndag och jag har varit hemma, sjuk, från jobbet. Typiskt. Det är inte pga av vattnet i Östersund, utan dålig hals som har spökat till det för mig. När jag ringde in till jobbet i morse hörde min ena coach inte ens vem det var och jag kracklade på så gott jag kunde. Det var så illa med rösten att tårarna började rinna nedför mina kinder när jag försökte få fram några ord om att jag inte kunde komma in till jobbet. Det är så typiskt, eftersom att jag är mentor för en nyanställd. Jättetråkigt, då jag tyckte förra veckan var riktigt rolig. Att få lära ut det jag kan till en ny känns väldigt meningsfullt och det känns jättetråkigt att inte kunna vara där för min elev. Men det är svårt att vara på jobbet när det handlar om att tala i telefon, och inte ha någon röst. Tyvärr kommer jag inte kunna gå in i morgon heller, ty rösten är inte den bästa direkt. Så jag håller mig inne nu och hundarna där ute får nöja sig med att få mat av mig. Träningen får vänta tills jag mår bra igen. Johan har fått åka till Norge igen, så jag är utan någon hjälp den här veckan. Känns lite tungt när man är sjuk, men det går....

Avslutar med en bild på duktiga vovvar på stake-outen...

Dimrill längst bort, sen mamma Pya, Tióne och lilla söta Saria