seriXone

Surprise!

Ibland gör livet bra lustiga svängar. Man tar svåra beslut som man grunnat över i flera flera månader. Mitt beslut var ju att jag funderade på att dra ner lite på hundantalet och för att de hundar som var riktigt bra skulle komma till sin rätt. Vår plan har länge varit att försöka köra medeldistans, men nu med facit i hand(Ulrik) får vi vara glada om vi klarar att träna för distansen som krävs i 6-spannsklassen. Saker och ting hade nog sett lite annorlunda ut om Johan hade haft ett jobb i Sverige, men nu är det inte så, så jag och Ulrik gör vårt bästa.

Träningen hemma har kommit igång till slut och det känns riktigt skönt att komma ut med hundarna. Ulrik är med i sin gamla bilbarnstol och det har fungerat riktigt bra de sista gångerna vi varit ut. Han har suttit tålmodigt och väntat medan jag har fått in hundarna i spannet. Nu kör inte jag några större spann när jag har med Ulrik, för jag vet att om jag tar 3-4 hundar som är lite stökiga, kan jag reda ut det. Och så har jag ett väldigt snällt 5-spann jag kan köra, där jag vet att hundarna gör som jag säger och vill. Det är viktigt för mig att det känns bra med hundarna framför mig och Ulrik.

Nå, samma dag som jag åkte för att lämna Airk till Angelika och Marco för vidare transport mot sitt nya hemland, Italien, så fick jag ett oväntat samtal. Ett samtal där jag genast förstod att jag var tvungen att ta ett beslut. Det blev ett beslut som egentligen strider lite emot min tanke om att dra ned på hundantalet, men här kände jag att jag inte hade något val. Det var lite som att ödet skrattade mot mig, eller var det för att jag precis gjort mig av med den sista ur Willow-kullen? En av de starkaste hundarna vi hade i spannet?

Det var Inger som ringde. Inger är Agnes mamma. Och alla vet vi hur bra Agnes kört. Och alla vet vi hur bra hundar de har. Och nu kom då det jag funderat över ett tag sedan Agnes förkunnat att hon inte ville tävla mer: Kommer Pil, Trickys bror, komma tillbaka till oss?

Det var ju inte självklart, men jag säger alltid att jag vill ha möjligheten att ta tillbaka min egen uppfödning och i det här fallet kunde varken jag eller Johan säga nej. Jag frågade lite om hur Pil är och hur han för sig med andra hanar och fick bara positiva svar. Så vi bestämde att jag skulle hämta upp honom när jag åkte hem från min pappas 70-årskalas, då jag redan var söderut. Jag och Ulrik kom hem sent, så Pil fick sova i släpet över natten och på morgonen tog jag in honom en stund innan jag släppte honom i rastgården för att sedan sätta in honom tillsammans med Tirith. Det var lite som att han alltid bott här. Ingen hund sa någonting om att han kom in i flocken. Och när Johan kom hem började jag köra hundarna direkt på tisdagkvällen. Pil kändes jätteduktig och minst lika bra som bror sin.

Så från att gå från ett lite svagare spann har vi helt plötsligt fått förstärkning av en kille som blivit upplärd tillsammans med de bästa; pappa Gretzky & Company!

Det är inget snack om saken: Pil har kommit tillbaka för att stanna och äntligen har Johan fått den hunden han valde som valp!