Bakvägen

Jag och hundarna har varit ut på en tur idag. Funderade ett tag på att ta ett femspann till att börja med, men eftersom Pya precis är på sluttampen på sitt löp, och Tióne är på väg mot höglöp, bestämde jag mig för att inte ha så många hanar i spannet med dom. Så det blev ett 3-spann och ett 4-spann. Och sen bestämde jag mig för att börja med 3-spannet, bara för att sista gångerna jag kört har de fått gå sist. Någon rättvisa måste det ju ändå få vara!!
Och tack och lov för det....


... för så här såg det ut när jag kom ner till vägen!


Det där jäkla puckot har plogat vägen igen. Och jag kan lova att det var helt meningslöst också, för vägen plogades inte ens ända fram till där den går ihop med en annan bilväg, utan den var bara plogad en bit. Snacka om att jag var glad att jag bara hade tagit 3-spannet, när jag kom till den här vallen som hindrade vår framfart. Det vara bara att bestämma sig... ta sig över den, eller vända hemåt, efter några ynka hundra meter. Så jag bestämde mig rätt snabbt för att: "Okej, vi pajar belagen och kör ut på den där jäkla plogade vägen" Tänkt och gjort, vi lyckades ta oss över utan att jag vurpade med släden. Jäklar vad hög den kändes. Sen var det bara fullt tryck i hundarna och släden for fram och tillbaka. Inte lätt att styra på den vägen med bara en wheelhund. Nåväl, efter några kilometer på den plogade vägen kom vi upp på vårt fina spår.


Tióne med mamma Pya i led - Haldex bak

Där vi vanligtvis brukar svänga vänster, valde jag att istället ta höger idag. En skoter hade kört där en gång så jag tänkte att det var dags att utforska. Inga problem att få in  hundarna på spåret. Den nya vägen kändes spännande och spåret var rätt hårt om ändå löst under, så vi fick ta det lugnt, för hundarna trampade igenom. Så det var långsam trav som gällde. Det kändes som att vi for hemåt igen. Vi följde vägen utan att vika och kom ut på nån myr där vi tog nåt spår som såg bra ut. Fanns några att välja på. Tänkte att vi kör väl tills det tar stopp. Hundarna gick på bra och gjorde ett gott jobb. Och plötsligt började jag känna igen mig. Vi kom ut - på vägen där vi brukar köra till Nyby genom skogen - bakom vårt hus alltså. Eller ja-a.. det är ju en bit till vårt hus, men ändå. Häftigt! Med andra ord kan jag nu alltså nå mina träningsspår utan att behöva köra på vägen. Suveränt! Väl ute på vägen tog vi vägen vidare till Nyby istället för att ta av hemåt. Jag och hundarna har aldrig kört så långt och de var verkligen duktiga.

22,2km
 - 01:51min - medel 13,6km/h




Trevlig liten skylt på vägen till Nyby

Sista kilometrarna slackade Pyan lite och jag har lite svårt att styra släden i de skarpa kurvorna, för nu var de lite trötta. Jag frontalkrockade nästan med ett träd, varpå jag valde att ta ner Pyan, så Tóne fick gå sista 3-3,5km i singel hem. Och det är ju så, att hon fortsätter att visa hur duktig hon är. Med all säkerhet kommer hon att bli min bästa ledarhund, kommandoledare vågar jag t om säga. Om hon inte rentav redan är det...

Det var länge sen vi körde den här vägen, och det är inte uppkört, men det var inga problem....

Det här är helt enkelt ett fantastiskt spann att köra, även om jag kan tycka att det saknas en Niro :) Men det är ju så, man måste ha lite kraft till det andra spannet också, och då får man dela upp dom.



Resterande hundar ut kan ni ju lista ut vid det här laget misstänker jag. Efter att ha vattnat första gänger selade jag på de andra och satte smidigt nog startsnöret i bilen, så slapp jag gå i djupsnön med hundarna. Satte upp Tiwas och Niro först, för ovanlighetens skull. Jag tar ju gärna Niro sist eftersom han har en tendens till att kunna tugga linor, selar... ja, you name it. Jag skulle köra igång gps:en innan jag satte in dom, då pissade Niro på släden. Satte in hundarna, och skulle hämta Loddie och Silve, varpå jag hör att Loddie inte skriker, som hon brukar... Tittar till på henne snabbt och ser direkt att hon tuggar på sin sele. Nääästan så hon fick av ena snöret, så nu måste symaskinen fram. Och inte nog med det, hon betedde sig fruktansvärt illa när jag skulle sela henne. Oj.. jag är rädd att Martina inte får hem någon väluppfostrad hund sen :-P

Quaddie har alltid varit lite känslig om sin bakdel och när vi var hos veterinären och gjorde HD-röntgen, fick hon en spruta i benet. Hon gillade inte det alls och jag tror att hon har kvar minnet av det, för när jag ställde mig över henne för att sela, började hon hoppa, studsa, vrida sig, åla, nafsa, skrika och bröla. ja, allt möjligt man kan komma på. Helt oregerlig och ville inte alls bete sig. Det slutade med att jag var tvungen att bita henne i nosen och inte löst heller. Först då, lugnade hon ner sig. Märkligt, för så här illa har hon aldrig betett sig. Jag har ju märkt att hon har ett jäkla temperament när det är dags att vi ska ut och dra. Hon är ju en av dom som är absolut tuffast att hantera, tror t om att Tiwas ligger i lä här. Nåväl... in i spannet iaf. Där fick hon hoppa och dryga sig mot Silve. Bita i linor och sådär...

Men hon jobbade SUVERÄNT bra!! Det verkar och känns verkligen som att hon kommit tillbaka till att vara den där jätteduktiga Quaddie vi hade i höstas. Så det känns verkligen himla roligt.

Inte en gång var det slack på Loddies lina

Tiwas var återigen jätteduktig i led tillsammans med Niro. Vi körde till Nyby och hem igen. GPS:en la av på hemvägen, så jag fick aldrig riktigt veta hur långt det är egentligen. 11km - 52:25min och medel 15km/h. Ja, inte så mycket att berätta. Nån gång när jag stannade försökte Silve sätta på Loddie... hon löper ju inte ens *suck* Där ser man vad löptikar gör med hanarna... fast det är bara Silve som är sån...


Ingen lugn Loddie direkt...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback