seriXone

Lekvattnet - vår första tävling för säsongen. Den säsongen som egentligen skulle bli en mellansäsong, men jag insåg att jag inte kunde låta bli. Så med rätt fjuttig träning, bestämde vi oss ändå för att köra det vi kunde och med den träning vi skulle kunna prestera, det som nu går med en liten bebis.

 

Den 13e januari dök så Mari Lilja upp på hemmaplan, för att ligga här i träning med alla sina hundar. Och vi har kämpat, det mesta vi nu har orkat, för att få upp hundarna i dom distanserna vi behövde för att klara våra mål. Jag skulle tävla 15km sprint och Mari och Joakim 40km medeldistans. Jag tror nog både jag och Mari var rätt trött efter att ha legat i hemma, varva hundkörning med att ta hand om Ulrik.

 

Vi tävlade i helgen i Lekvattnet, Torsby och känner oss rätt nöjda med att hundarna klarade att ta sig runt banan. När Mari på söndagen kom flygandes i mål, kände jag mig jättestolt över henne och hundarna. De var himla duktiga och det var en mycket glad Mari som susade över mållinjen. Vilken lycka!

 

 

Jag körde för första gången med unghunden Elora i spannet och nog så pirrigt kändes de, då nyparade Saria var med i spannet, i wheelposition tillsammans med Niro. Båda hundarna har varit utlånade till Nisse Uppström, för de skulle vara med i hans spann, men olyckligtvis ramlade han på första träningstävlingen i Nornäs och bröt armen och därmed var den säsongen över för våra hundar som skulle prova på långdistans. Mycket trist! Så de två var väl inte riktigt tränade för sprint, men med ytterligare två löptikar hemma, fick jag lov att planera om det tänkta spannet och då fick det bli Haldex och Tricky i led, Nato och Elora i team, Saria och Niro i wheel. Inte riktigt som jag tänkt mig från början, men det fick gå ändå.

 

Det är också första gången som jag tävlar med fyra hanar i samma spann, så även det kändes lite pirrigt. Nato är lite osäker ibland, så jag funderade på hur det skulle gå om jag skulle få något strul. För Eloras skull ville jag få en fin runda utan trassel och det blev helt tvärtom. Första dagens tävling blev allt annat än vad jag tänkt mig.

 

När jag åkte från stället vi bodde på lyckades jag med konsten att lägga mina vantar på släpet och åka, så de ramlade av någonstans längs vägen. Jag kom på det när jag redan åkt, men det var försent för att vända om, då jag hade tajt om tid. Väl uppe på plats, visade det sig att parkeringen inte alls var delegerad till hur många hundar man körde, utan det var mera "den som kommer först, få ta den platsen man vill ha", så jag fick vackert åka ner längs en skogsväg och vända ekipaget på lämplig plats. Det var ju också pirrigt då jag precis i torsdags klarade uppkörningen för utökat B-kort. Så det är första gången som jag fick köra med pickupen och släpet och ekipaget blir långt, men jag är stolt att säga att jag klarade vändningen på första försöket. Så min parkering blev långt ifrån startplatsen, vilket gjorde att jag var i stort behov av handlers. Snälla Malin Granqvist och hennes sambo, Johan Olsson(yep, han heter samma som min sambo) hjälpte mig. Jag var nog väldigt effektiv och var snabbt upp och tog startplatsen efter Malin Sundin, så jag använde hennes startlina.

 

När vi kom upp dit med hundarna fick jag helt plötsligt mer hjälp och det kändes skönt.  15 sekunder innan start ger Sarias snöre på selen vika och Malin får snabbt dit kroken på draglinan i själva selen. Att knyta snöret hinns inte med och starten går. Jag har filmat hela loppet och tanken är att lägga ut filmen, men vi får se när jag får tid för det. Det som hände, i korta drag, var iaf att jag kom ifatt Ylwa på myren där hon hade problem med att få sina hundar på rätt bana, då de som startade innan oss hade gått åt andra hållet. Vi körde om henne och hon följde efter. Körde ett tag och sen fick jag problem då det dök upp ett delat spår och jag visst inte vilken väg vi skulle ta. Ylwas hundar ryckte till och hon körde in i mig med släden och vi hjälptes åt att få spannen åt rätt håll, med diverse problem. Vi löste situationen till slut och Manuela och Irre som kommit ifatt oss var jättesnälla och stod och väntade tills vi kommit på rätt håll. Tack och lov för det, för annars hade det säkert kunnat gå jättegalet i våra spann som strulade. TACK FÖR DET!!!

 

Vi stod still i 8 minuter kan jag se på filmen och dagens resultat visade att jag stod på en tredje plats och Ylwa efter mig. Det var vi fyra i klassen. När jag kom i mål hade jag knappt nån lust att köra dag två, för jag tyckte banan var lite läskig på sina ställen, men så tänkte jag att jag ville ha en fin felfri runda för Elora, så jag körde dag två ändå. Den andra dagens tävling hade jag ofokus i spannet från och till och jag är väl inte helnöjd med hur hundarna gick, men jag kan bara tro att det beror på löp och kommande löp, för Haldex tvärnitade på nåt ställe och skulle bak och hälsa på Elora. Jag blev jättearg och sa till honom på skarpen och då gick det lite bättre. Sen bara tvärstannade både Haldex och Tricky i den långa backen för att lukta på en kissfläck och det kändes som att vi skulle stå där resten av dagen. Jag fick fart på dom iallafall och sen gick det väl lite bättre. Vi hade inte något megastrul åtminstone. Så det kändes skönt.

 

Att få avsluta tävlingen med en bra runda, kändes för mig viktigt. Att ha en unghund i spannet för första gången gör att man vill få ett positivt slut och det fick vi ändå, kändes det som. Jag körde ikapp, och om, både Irre och Manuela och tog hem första platsen. Vinstpriserna var väl inte så mycket att snacka om tyckte jag, en säck hundfoder och ett diplom var priset och det tycker jag känns lite trist, för jag ser gärna att man får nåt annat i minnesväg, en plakett eller nån medalj tycker jag är på sin plats. Parkeringen var väl också under all kritik, för jag anser att om man har parkeringsvakter, ska de se till att de som kör lite större spann får en plats nära starten. Ibland åker ju folk helt ensammen och då är det inte smidigt att få stå så långt bort. På söndagen kan jag berätta att jag försökte komma upp lite tidigare, för att få en plats på den riktiga parkeringen. Men upp dit kom jag inte förrän jag hade snokat upp mina vantar som låg längst vägkanten. WIHOOO!!! DET var nog det bästaste av allt ändå, att jag faktiskt hittade dom, det var en femhundring insparat. Kändes skönt när de inhandlades förra säsongen. Puh!

 

Nå, nu var denna tävlingen avslutad och vi körde hem, trötta men belåtna och efter en pizza utomhus i Sveg(de höll på att stänga när vi kom), så kom vi hem vid ett-tiden på natten och trött som sjutton sprang jag genast upp och tittade på Ulrik där han låg och sov i sin vagga. Mitt hjärta svällde över av lycka av att äntligen få se honom och till min glädje vaknade han innan jag skulle somna, så jag kunde mata honom och krama och pussa på honom. Tävling är roligt, men den glädjen jag känner när jag ser på min son kan nog ingen tävling mäta sig med.