När du föll, visste jag.
När jag tog upp dig i mina armar, visste jag.
Du var förlorad.
Vi har mist vår käraste Lumos. En tomhet ekar i mitt hjärta. Och jag tror aldrig att tomheten efter den hunden kommer att försvinna. Igår slocknade den största stjärnan jag troligtvis någonsin kommer att ha fått uppleva. En hund som syntes i mängden, som en väldigt starkt lysande stjärna på himlen gör. En hund som fattas mitt hjärta otroligt mycket... Lumos! Älskade, finaste och snällaste Lumos.
När jag vaknade upp i morse föll tårarna, när jag väl vaknat till och insåg att det inte var någon dröm. Igår var jag och Tova var med om det värsta som kan hända, när vi tillsammans var ute och körde hundarna. Vi hade kört lite drygt 4km skulle jag tro, när Lumos utan förvarning, såg lite ostadig ut på benen. Vi stannade direkt och jag sa att jag tar honom på fyrhjulingen. Men jag hann bara sätta på honom kopplet... sen föll han. Han dog direkt. Jag tog honom i mina armar, men han var borta. Det fanns inget vi kunde göra.
Lumos
Du var den där hunden man bara får en gång i sitt liv. En enastående stjärna, på alla sätt och vis och jag önskar så att vi hade fått en framtid tillsammans, och att du hade fått bli kennelns fortsättning, som jag hade planerat. Snälla, hälsa till Silve och alla de andra. Vi älskar dig och saknar dig nåt ofantligt mycket!