Fjällands-livet trallar vidare. Jag hade egentligen inte tänkt vara så himla personlig här, eftersom att jag tycker att bloggen är min blogg för mitt liv med hundarna, men faktum är ju, att den som påverkar mig nu, kommer att bli en del av allt som har med hunderiet att göra. Livet går trögt just nu, känns det som. Jag försöker att hålla humöret på topp, men i själva verket känner jag mig ganska osmidig, trött och ja-aa, inte riktigt som den Fia jag känner igen när det gäller hunderiet.
Ibland känns det jobbigt. Kanske är det för att jag känner att jag inte orkar med hundarna, att jag inte ger dom det jag brukar. Jag mår dåligt för det. Jag har också haft oturen att ha fått slagsmål mellan hundar, både tikar och hanar och varit tvungen att gå emellan och det har alltid hänt när jag varit själv. Jag fick också en tjuvparning och sen slagsmål direkt efter, mellan två hanar. Jag var trött och grinig och man kan väl lugnt påstå att hormonerna slog till och sista tiden har jag gråtit för ingenting. Näe, jag känner inte riktigt igen mig själv ibland. Tjuvparningen är inget vi önskar, men jag tror inte själv att det blir något, men vi ska göra ultraljud på dag 28 och jag hoppas vi slipper spruta.
Så jag försöker verkligen hålla humöret på topp och tänka positivt! Och när jag känner att humöret tryter, så låter jag helt enkelt bli att vara ute med hundar som hoppar på mig och pockar på min uppmärksamhet. Det är bättre att de får träffa en glad matte och inte en suris. I september ska bäbben komma och då får jag tillbaka min kropp och smidighet. Jag är väl helt enkelt inte en av de där kvinnorna som fullkomligt ääälskar att vara gravid. Men det gör inget, jag köper det, och mår inte dåligt för att jag känner så. Jag vet att jag inte är ensam. Ovanan att kroppen inte orkar är inte något jag är överförtjust i.
Idag har jag städat hundgårdsgolv. I skrivande stund har jag en gård kvar att göra. Jag gillar att köra högtryckstvätten och tycker det är rätt rogivande att stå därute medan hundarna som bor i den gården brukar springa i rastgården under tiden jag gör rent golvet. Ibland vill de kika närmre på vad jag gör, så då gäller det att passa så jag inte råkar köra över dom med högtrycken. Det blir väldigt fint när man gör rent och jag känner mig mycket nöjd över dagens arbete.
Med andra ord: Det är dags för mig att gå ut och göra den sista gården och rasta sista gänget. Sen ska de få kvällsmaten och jag kan få mig en dusch och invänta Johan som är på väg hem från att ha hälsat på sina föräldrar hemma i Blekinge. Jag hoppas på nån timme tillsammans ikväll, för i morgon far han till Norge för att jobba och nästa gång han kommer hem, är det jag som far hem till Västmanland, där jag inte varit sedan april 2010. Och jag lovar, jag längtar faktiskt efter att få 'lite ledigt' från alla göromål hemma för några dagar. Kanske får jag lite energi laddad på resan :-)
2
Hanna Buu
Oooj Grattis. Min bror får sin nr 2 i November. Klart att du blir trött och seg med allt som händer och va inte deppig över hundarna. Dom har det fortfarande bra och du kommer få energin tillbaka tillslut.
Lycka till.
Kommentera inlägget här:
Stå på dig Fia! Ibland blir det för mycket på en gång, och det är OK att vara lite "tje" på det ibland. Ibland är det tjuvparningar, ibland slagsmål, bråk med grannar, eller vad det kan vara. För oss brukar det alltid sluta med att man minns hur mycket man får av hundarna, även om det just för tillfället mest känns som ett jäkla jobb.
Kämpa på, det blir bättre! och du gör helt rätt som gör det som känns rätt - hundarna mår prima även om du inte orkar ge dom lika mkt nu som innan! Er tid tillsammans kommer tillbaka!
Styrkekramar!