seriXone

Som alltid, undrar man ju när galenskaperna skall ta slut?? Som Malin så vackert kommenterade på FB; Asså, ni lyckas med allt! YEP, that's true! Vi gör nog det, lyckas med allt, alltså. Den här gången lyckades vi med att i fredags ta oss till veterinären på jourtid och med det man kan tycka torde vara rätt så osannolikt: En hund med ett märgben som sitter fast runt underkäken! GAH!!! Jag hade ordnat kvällsmat till mig och Johan. Johan skulle bara ut och mata flocken innan, så kunde vi ta det lugnt sedan. Sagt och gjort! Trodde jag ja... Helt plötsligt kommer Johan och tjoar in; Kom lite snabbt!

NÄJE, tänker jag bara! Vad är det som har hänt nu då??

Tar mig ut och på väg in i hundgården ser jag att han står i hundgården där Pya bor(och Tirith och Haldex). Känner paniken smyga sig på. Varför? Joo, ni vet att jag skrev om att jag hade fått en tjuvparning?? Jag valde att inte ge en abortspruta och självklart var det Pya som blivit parad. Nu hade vi ju tänkt att para henne, med Silve, men det var en annan som hann före, en icke tänkbar kombination. Så efter konsultation med veterinär som även är uppfödare, togs beslutet om att inte ge sprut i 'blindo' utan ta ett ultraljud på exakt dagen 28. Så gjorde jag och självklart såg vi ett litet foster... Det var inte mycket att fundera på, för första gången har jag gett en hund abortspruta. Just för att Pya är tänkt att ha en sista kull, ville jag inte spruta i onödan, för det kan, om man har otur, ge effekter som man inte alls önskar. Men nu fick hon sina sprutor iaf och när då Johan stod i just den hundgården, trodde jag nu att något gått galet med Pyan. Jag blev livrädd där, för en sekund.

Hjärnan arbetade snabbt i mitt huvud, för att se vilken hund det var Johan höll i, mellan benen, med hundens framben upp i luften. Jag drog en lättnadens suck när jag insåg att det inte alls var Pya och att felet med hunden inte ALLS var livshotande. Och självklart trodde jag det skulle bli lätt att åtgärda. En underkäke med ett ben runtom. Stackars Tirith hade panik och försökte själv klösa bort benet. I munnen var det blod och på tassarna var det blod. Husse höll och jag försökte få bort benet, men ack nej... Så fast det satt! Det tog inte många minuter innan matte insåg att vi måste få hjälp och framförallt att vi måste ge hunden lugnande. Jag ringde distriktsveterinären, som har jour och fick tala in på telefonsvararen. Sen plockade jag undan maten från bordet och sen for vi direkt in mot stan, allt för att spara tid för den stackars stressade hunden som hela tiden försökte klösa bort benet. Johan fick kämpa bra med henne där i framsätet på bilen. Uscha, så krånglig hon var emellanåt. Men jag hade inte klarat det, för allt är ganska så jobbigt nuförtiden.


Tro't eller ej, men benet sitter inte där för skojs skull!

Vi kom in nån minut innan veterinären anlände och vi gick direkt in och ställde Tirith på vågen. 21,5kg om jag minns rätt vägde hon. Sen var det dags för lugnande. Efter alla besök med Attor hos veterinären var jag ganska viss om att hon skulle bli slapp och slö ganska snabbt, men det är nog snarare så att Attor är i en klass för sig, för med honom säger det bara 'katjonk' så ligger han på golvet. Men nu skulle det visa sig att det var en helt annan femma med lilla tösen Tirith. Efter en halvtimme och hon inte visade någon som helst trötthet, undrade jag om hon fått för lite? Nej, fick jag till svar, hon fick lite mer än hon skulle ha. Men inte sjutton ville hon somna. Efter en timme gjorde vi ett försök att lägga henne på bordet och det gick ganska bra.

Johan sågade försiktigt med bensågen veterinären haft med sig. Det gick bra en stund och Tirith var lugn och fin, men det kändes inte som att hon var så där avslappnad som de brukar bli av lugnande. Det var som att trycka på en knapp och vips så var Tirith hur piggelin som helst. Veterinären gav Tirith lite sövande istället och på det snedtände hon nästan. Hon blev knasig, pipig och orolig. Stackarn, vad jag tyckte synd om henne. Hon fick ännu lite lugnande, för nu hade det gått en stund iaf, sen tog vi ned henne på golvet. Efter 1½ timme låg hon på golvet. Matte satt bakom ryggen på henne och höll en hand över ögonen och en hand lite i nackskinnet, veterinären höll i benen och äntligen kunde Johan fortsätta att såga. Tilläggas ska att lampan var släckt, allt i förhoppning om att Tirith skulle förbli lugn, nu när hon väl låg lugnt och stilla på golvet. Med krökta ryggar satt vi allihopa och vi vågade inte ens dra Tirith mer ut i mitten på golvet med risk att hon skulle vakna till. Ett försök i att göra det lite grann, så var öronen direkt spetsade och jag kände ögonen på henne röra sig under min hand. Så vi stannade vackert där vi var.

Jag tyckte Johan gjorde ett mycket bra jobb med att såga. Så hemskt nära munnen på hunden... Tänk om man skulle slinta? Kunde få otäcka sår, på både hund och på händer runtomkring. Men det fanns inga alternativ. Det där jäkla benet har vi fortfarande svårt att förstå hur hon i allsindar kunde få dit det. Det är lite som Emil i Lönneberga med den där soppskålen på huvudet. Kanske skulle vi döpa om Tirith till "EEEEEMIL"  ?

Att såga i det där benet var inte lätt. Och inte nog med att det behövdes sågas på två ställen, det behövdes också klippas med bensax, för att det skulle kunna komma bort. En lättnadens suck drogs nog av oss alla tre, när det stod klart efter veterinärens ihärdiga sågning på andra sågningen och sedan bortklippning med saxen, att nu... NU kunde benet tas bort!!!

Jag passade på att klippa klorna på Tirith. Och självklart sov hon så fint och lugnt, nu när vi var klara. Antar att adrenalinet till slut försvann och hon orkade inte kämpa emot medicinerna längre och skönt det. Det var väldigt stressigt inombords att Tirith inte ville bli lugn och sova på så lång tid. Man mår fruktansvärt för sitt djur, när det är på ett sätt som är väldigt jobbigt för djuret i sig. Men nu var det klart och allt som var kvar var att ta ut Tirith till bilen. Tio minuter senare stod Tirith på benen och gick själv ut till bilen! Veterinär Ingrid Hyttsten, som jag för övrigt träffade för första gången, var duktig och jag fattade tycke för henne, så fortsättningsvis ska jag se om vi kan fortsätta med besök till just henne. Ingrid sa att Tirith inte borde kunna stå upp, efter det hon fått och under de tio åren som hon gett lugnande och sövt hundar, så ingick Tirith sannerligen skaran "tillhör de svårsederade". Själv har jag aldrig varit med om mer svårsövd hund, och då skall sägas att jag faktiskt varit med om en hel del under mina år med hundarna. Jag har lärt mig att förvärva ett lugn i situationer då det krävs. Rätt bra att ha tillgängligt må jag säga, så det är jag nöjd med :-)

Jag passade på att ta ett tandintyg på Tirith och sedan tackade vi för oss och for hemåt. Färden hem blev lugnare än vägen dit och Tirith passade på att sova lite i bilen vid fötterna på Johan. Vi for hemifrån minutrar efter klockan åtta och när klockan var halv tolv var vi hemma. När vi kom hem gick Johan direkt ut till hundarna och plockade in hundmatskålarna vi inte hunnit att ta bort. Med in i hinken kom alla märgben! Hädanefter skall de sågas i två, eller helt enkelt plockas bort när märgen är borta...

Vi tackar Ingrid för all hjälp!!! Dagen efter incidenten var Tirith sig själv igen och hon blev superlycklig över att få gå ut till sin mamma och bror.

Notan?
3071,67 kronor. 
Det var väl ändå ett dyrt jävla märgben???