seriXone

När hösten kommer, påminns jag alltid om tider från förr.

Doften av höst för alltid med sig en speciell känsla av nostalgi och det är nästan så jag längtar tillbaka till den tiden då jag bara hade ett par hundar och bodde i lägenhet. Vi var ute flera timmar om dagen, cyklade, gick långa promenader och umgicks med vänner som hade släkt till mina hundar.

Doften av höst för mig alltid tillbaka på något sätt till tiden jag umgicks flitigt med Annika, när hon bodde i Glåpen utanför Surahammar. Många gånger längtar jag tillbaka till känslan av hur det var att vara därute, tillsammans med henne, lära sig om hundarna och rasen. Det är Annika jag kallar mentor, men i dagsläget kanske mer, en god vän. Idag när vi träffas kan jag känna att jag saknar det gamla gänget hundar, de första siberians, förutom mina egna, jag ’föll’ för. Den urläckra vita Kero, som var en jätteduktig ledarhund och hans ’donna’, lilla Cochise, lika duktig ledarhund.

Silves pappa, Silvervargen, som jag upplevde hade hög integritet och inte sålde sig till ’vemsomhelst’, men han gillade mig, av någon konstig anledning. Och första gången jag såg Silene, som var Silves kusin, som liten valp, springandes där på tomten, hur söt som helst. När jag senare såg henne, som junior på en inofficiell utställning i Sura, var jag såld. En SÅN ville jag ha! Året jag först besökte Annika var 1997, första gången jag träffade Annika på hemmaplan och sen dess visste jag, att jag ville ’bli som hon’ en vacker dag.

Ja, det kan väl låta larvigt, men vi har alla våra idoler och jag kan ärligt säga att det är tiden med Annika och det jag fått lära mig av henne om vår ras, som har gjort att jag är där jag är idag. Och jag är glad över att Annika tog sig tid att låta mig umgås med henne och hundarna, och få följa med på lite snötävlingar. Utan henne tror jag inte att jag fått upp ögonen för att det var det här jag ville göra med mitt liv. Vilken lyckoträff, med andra ord!

Här kommer lite bilder från förr.


Belzack, min enda, bästaste och finaste Zacke. Född 1995. Jag köpte honom 5månader gammal, då han kommit tillbaka av uppfödaren. Jag kommer ihåg hur jag och min syster gick och köpte ett koppel i djuraffären. Jag som bara 'skulle låna' Zacke över helgen. Men det slutade snabbt med att jag köpte honom, på avbetalning, då jag var fattig student :-) Jordnöten till alla hundar jag har idag. Tyvärr fick han ögonfel och på inrådan av veterinär fick han somna in, endast 5 år gammal.


Lite suddig bild, men det är Annika med sitt gamla gäng. Silves pappa sitter längst till vänster och sen är det hans mamma(alltså Silves farmor) till höger om Silvervargen, Natascha. Sen kommer Silves faster Miyax och kusin Silene. Bakom Silene sitter Kero och framför honom ligger Cochise. Och till höger om dom är deras dotter Thuja.


SE(polar)CH SUCH Natascha, en av Sveriges första dubbelchampions, Silves farmor :-) Riktigt vacker och riktig slitvarg. Jag hade nöjet att få tävla med henne. I debuten körde jag henne tillsammans med min Pesetas i ett 2-spann på 5 km. Om inte jag minns fel var det tal om att han som vann körde för kort sträcka... Vi kom tvåa...


Första polarhundsutställningen jag var på. Kloten 1998. Här har vi Sussie Grönberg som ställde en hund som hette Amira. Rätta mig om jag har fel.


Silves pappa och faster. Sölve och Miyax. Jag älskar färgerna som dom hade.


Jag kommer ihåg att Sölve älskade att visa upp sig på utställning. Han riktigt gillade att alla tittade på honom. Tyvärr ärvde inte Silve den egenskapen av sin far. Silve tycker utställning är rätt så tråkigt.