seriXone

Idag var jag och Johan iväg och checkade in en sak. Efter att vi tillsammans var eniga om saken, for vi till Lillholmsjö, när vi ändå var i trakten, för att köra lite hund. Vi startade ut tidigt från Fjällandet och var väl framme i Lillholmsjö vid lunchtid. Eftersom att spåren hemma är tungkörda och hundarna inte fått någon fartträning, tja-aa, på mest hela tiden ända sen snön kom, tyckte vi att lite fart skulle vara bra. Vi vattnade på ICA i Föllinge och det var tre stycken som valde att inte dricka något. Varför dricka när man kommer ut själv på en parkering och inte kompisarna är runtomkring? tycktes de tre tänka. Vad göra? De blev körda ändå. Det var väl lite dåligt planerat av oss förstås, och man lär sig av sina misstag. Tur är väl det!

Väl på plats tog vi ut vovvarna på stake-outen. Det funkar väldigt bra och är ett enkelt och smidigt system. Finns lite grann att fila på fortfarande, men som helhet är det funktionabelt och framförallt, ställbart, om man nu skulle befinna sig på en väldigt trång parkering när man är, exempelvis, på en tävling. Det är skönt att kunna dra in stake-outen och kunna göra den smalare, men även mycket bredare, det underlättar en hel del. Så dåligt med plats = smal stake-out, bra med plats = bred stake-out. Min Johan är så fiffig han :-)

Matte, dvs jag, skulle för första gången (yep, första) få köra ett 6-spann på lite snabba spår, med egna hundar. Nu räknar jag in Dimrill som egen, då han faktiskt är min uppfödning. Så det kändes spännande. Mindre spännande var att jag hade glömt min varma jacka och bara hade min vanliga jacka på mig, men med gott underställ och varma underkläder så löste jag det också, utan att dö på kuppen. Dock så fick jag kommentaren om att värma näsan direkt när jag kom tillbaka, ty den var vit som snö. Johan var rädd att jag skulle förfrysa den. Hmm... bra kläder = ett måste-kom-i-håg!

Jag valde att ha, som vanligt, Haldex och Tióne i led. Såklart, de är mina bästa ledarhundar och det är de jag tror på vad gäller snabbaste tassarna i spåret. Haldex är ju en tok som älskar att springa fort. Helst fortare än fortast, om han själv får välja. Jag minns så väl när jag körde Hamar hundekjörerfestival 2010 och blev omsprungna av ett A-spann och Haldex och Tióne snubblade som tokar för att försöka hinna med. För snabbt för sitt eget bästa, så matte var tvungen att bromsa. Men det är kul att det finns fartlust i dom. 

I team tog jag Dimmen och syrran Tirith och wheelplatsen blev tillägnad starke Niro och lilla Nato. Nu skulle testas hur Nato hänger med de andra när det går riktigt fort. Starten blev mycket bra och jag for iväg som en skottspole. Herrejösses, vilken styrka med två tikar och fyra hanhundar. Dimrill och Niro är ju starka för två och Tirith är också mycket stark.

Det kändes hemskt roligt att köra ett spann där jag inte behövde ta ett enda sparktag. Ända tills jag började fippla med det ena ankaret, som hade lite för långt snöre(gjord för Malins släde medan vi lånar den), och totalt missar svängen in till den slingan jag skulle köra. Planen var att köra 16km's rundan, men såklart kom vi förbi den och jag visste att det skulle vara omöjligt för mig att kunna stanna hundarna, för att försöka vända in på den, en skarp v-sväng tillbaka, jaa, v.. inte u.

Urk! In på medeldistansbanan, och jag hade sen inte en susning om hur jag skulle köra för att ta mig in på rätt spår igen. Och med det en vanlig tunnisjacka på mig. Jag körde runt den där svängen på banan och eftersom att det inte är skyltat i varenda liten korsning, kunde jag inte avgöra var någonstans jag skulle ta av, så jag kom in på rätt spår igen. Allt ser ju precis likadant där ute, myrmark. Jag tyckte att jag såg nån liten översnöad skylt som det kanske stod nåt intressant på, men då var det redan försent att försöka ta sig in där, vi var redan ute på ett annat spår. Hundarna drog utav bara attan och jag som stått på mattan ända sen jag såg att vi kom in på medeldistansbanan, hade då inte mycket att säga till om. Nu ville jag bara spara på hundarna, så de skulle orka hela vägen runt. Jag tänkte att vi skulle hitta in på spåret som blir 24km, men allt jag såg var kryss. 

Åh näee... jag hade kommit in på skoterspåret. Jag tänkte att det nog skulle leda oss tillbaka till Gästis, men jag hade ju ingen aning om var vi var. Som ett svar på hjälp, mitt ute på skoterspåret, stod en gubbe! Yihoo!!

Självklart bromsade jag in lite fint, försökte att inte se vilse ut och frågade lite sådär världsvant; Är det här bara ett skoterspår? Javisst, svarade han. - Eeehhh... jag har nog åkt fel, fick jag pinigt erkänna. Och han höll med. Men om jag bara tog och backade några meter och tog in vänster, skulle jag komma tillbaka till Gästis. Bra!

Jag frågade vackert om han ville hjälpa mig att vända hundarna och det gick bra det.  Jag frågade om han ville ta hundarna och vända dom,  men då föredrog han att stå på släden. Sagt och gjort. Jag kopplade loss mig(i det här läget önskade jag att mina hundar var som IGAIS) och satte ett ankare på varsin sida om släden, ett sådär som sitter kvar när man vänt släden. Sen pulsade jag ut i den djupa snön med Haldex och Tióne. Haldex ville inte riktigt, snön gick en bra bit upp över bröstkorgen och enda sättet för dom att komma fram när jag drog i dom var att hoppa. Stackars vovvar. Det var bara några dar sen Johan hade en riktigt tung tur med dom och fick göra samma sak, men i nån kilometer och inte bara några fjuttiga meter, som i mitt fall. Haldex mindes det säkert. Jag var envis och de hoppade på och vi kom runt. Det var inga glada miner på hundarna vill jag lova. Haldex blev sur, om än att det var kort, och Dimrill blev sur för att han blev dragen i halsbandet. Men det gick bra.

Gubben skulle vara hjälpsam och tog upp det ena ankaret och var på väg att ta upp det andra också, och lyfte lite på släden för att rätta till den åt rätt håll. När han skulle ta upp det andra skrek jag rakt ut: Ta inte det andra ankaret. Jösses! Då hade gubben flugit av, säkerligen, och jag hade stått där utan mitt spann, eller legat och krampaktigt, släpandes, hållt i linorna för allt vad jag var värd. Jag sa åt honom att trampa ner ankaret, så han gjorde så och jag sa: Håll i släden! Så sprang jag tillbaka och satte snabbt fast mig... och sen SWOOOSCH! drog hundarna till och vi for iväg flera meter innan jag fick stopp på dom.

Så! Nu stod vi förbi den vägen vi skulle ta in på, med flera meter, men åt andra hållet. Va fan! En vändning till. Suck! (IGAIS-hundar, var ÄR ni?) Nåväl, den här gången hjälpte han mig genom att ta Haldex och leda honom runt i en u-sväng. Det gick bra. Inte så fort, men det gick. Lite gruff på Dimrill som inte gillade det där, men inget tjafs mellan hundarna. Skönt. - Taaack så hemskt mycket för hjälpen, fick jag till, innan jag och hundarna dundrade iväg mot kända vägar och Gästis. Uja! Att jag alltid ska köra fel i Lillholmsjö. Men jag tar på mig det. Nästa gång vet jag att fixa linan på ankaret innan jag far iväg.
Alltid lär man sig nåt.

Väl tillbaka misstänkte inte Johan att något gått på tok. Vi hade varit ute i 38 minuter. Full galopp med en matte som hela tiden stod på bromsen. En stopptid på uppskattningsvis flera minuter. Eftersom att jag inte hade en aning om hur jag kört, gick vi in på Gästis efteråt och klurade ut problemet... en ca 14-15km blev det iaf. Nåja, inte den tänkta banan som var planen från början, men jag fick testa att köra lite snabbt med spannet iallafall.

Och ja jäklar, ja må ju säga att stark! det är dom minsann! Det skall bli jättespännande att åka på första tävlingen, sen vet jag inte om det blir just den här spannkombinationen, eller inte. Men det hinner vi klura ut.