seriXone

Jag  sitter här i soffan, med fönstret öppet och jag känner hur den kalla luften efter regnet doftar in i mitt lilla vardagsrum. Det är augusti och alla valpar, utom Tirith har lämnat kenneln. Häromdagen satt jag i telefonen och bad(jag är inte religiös) till gud om att Tittis valpar skulle få liv genom Malins fingrar. Det var med sorg och uppgivenhet i hjärtat jag insåg att det redan var försent och att den lilla hanvalpen, som skulle varit min, aldrig skulle få flytta hem till oss. Jag är ändå väldigt glad över att Titti klarade sig. Hon är en fantastiskt vacker tik och en förlust av henne skulle vara stor hos Malin. En arbetsvilja som få besitter hon, så ja.. jag är glad att det ändå gick 'hyfsat' bra. Men ändå känns det i hjärtat.....

En bild på min egen Tirith. När jag tänker efter inser jag vilken tur jag haft, med båda Pyas valpningar.

Ett sms från Jennie om att det var 2 år sedan hon köpte Exxa, satte igång mina tankar och jag inser att det är augusti.... ja... redan... Jag kan knappt fatta var tiden tar vägen längre? Den bara flyger förbi mig, och jag hinner inte med. Det är augusti... och det är 2009! Faktum är att det redan har gått 14 år sedan jag skaffade min första siberian husky. Det kan man väl knappt förstå när man ser på mig, för enligt vissa är jag ju bara junior(internt skämt för den som inte fattar). Tiden har alltså passerat över 14 år, sedan Zacke kom in i mitt liv. Jag minns att jag 'bara' skulle låna honom över en helg. Min syrra och jag gick till djuraffären och köpte ett koppel till honom, och då... just då, när jag gjorde det... visste jag att han alltid skulle stanna hos mig. Det visste nog syrran också.


Zacke efter ett bad i ån hemma i Hallsta

Mitt minne av Zacke är underbart! Han var verkligen en vän i vått och torrt. Han var stor och stark och, enligt mig, väldigt vacker. Vem kommer väl någonsin att tycka att ens första hund är ful? Vi gjorde otroligt mycket tillsammans, jag och Zacke. Ofta var vi hundvakt till kompisars hundar. Vi gick alltid Hallsta runt, jätte-jättelånga promenader tog vi, och cykelturer. Idag känner jag mig sentimental, för just idag längtar jag tillbaka till stadslivet, där jag alltid fick vara central och vandra med min hund. Idag blir det inte så många stadspromenader längre med hund, för vi lever ett annat liv.


Jag och Zacke på en utställning

Zacke och jag introducerades till utställningslivet tack vare hans uppfödare som tyckte vi skulle gå på en liten utställning i Västerås. Men det var inte förrän vi träffade Annika, hösten -97, som vi senare tog oss för att se på en riktigt polarhundsutställning. Om jag inte minns fel var det i Nora. Det är mycket tack vare Annika som jag är där jag är idag. Hon inspirerade mig och hjälpte mig att förstå vad för sorts hund det var jag hade. För det visste jag inte. Annika tog mig med på tävlingar och vi var ute tillsammans och körde hund, där jag satt i släden och fotade och ibland filmade.


Inte från isen, men väl en annan tur, tillsammans med Annika och hennes hundar

En gång körde vi på isen uppe vid badet i Hallstahammar och jag minns mycket väl hur hundarna längst fram lydde minsta lilla kommando. Trots att det inte fanns några spår gjorde dom helomvändningar och serpentiner efter Annikas röst. Det är ungefär så hon har det idag också, men det är med ett helt nytt gäng. Ska jag vara riktigt ärlig saknar jag verkligen det gamla gänget jag lärde känna. Kero, den stora vita killen som var en fantastisk ledarhund, tillsammans med lilla lilla Cochise. Och Silves pappa Silvervargen, duktig wheelhund och han var supersnygg så det gick alltid jättebra på utställning för honom. Tyvärr ärvde inte Silve riktigt det där, men han har det fantastiska temperamentet, vilket jag väl känner igen i IGAIS-hundarna.  Det är minnen, man inte vill tappa bort...


Fina Silene, Silves kusin. Hon är mamma till de syskon Annika har nu.

Idag är jag själv en uppfödare, som jag hoppas ger lite inspiration till nybörjare. Jag försöker dela med mig och känner att jag vill hjälpa och göra nytta såsom Annika gjorde för mig en gång i tiden(och fortfarande). Det känns viktigt att hjälpa våra nybörjare, ung som gammal och viktigt att vi släpper in dom i våra liv. Det finns dom som tycker att jag kan mycket, fastän jag själv fortfarande ser mig som nybörjare, en som lär hela tiden. Antagligen sitter vissa saker i ryggmärgen vid det här laget och det bara 'är' per automatik, så det är därför jag känner så. Men ändå är det viktigt att jag delar med mig, det är viktigt att vi alla delar med oss, vi som har lite mer erfarenhet. Vi måste guida våra nybörjare och få dem att förstå vad för ras de har och vad det innebär. Det är ju trots allt de som kommer efter oss, som skall ta över avelsarbetet och föra vår ras framåt.


Jättefina Miyax. Tiken som gjorde att jag ville ha en son efter hennes bror.


Och slutligen, en bild på mig själv, första gången jag någonsin står på en släde. Annika sitter i och tar kortet.


Tänk, vilka minnen vi har delat genom åren Annika =) och framtidsvisioner!
Jag är glad att jag mötte dig!!