SHAM 2012

Jag och Johan såg fram emot helgen för SHAM-draget, då vi redan missat två planerade tävlingar. Först SOC'en jag själv ställde in pga att det hände för mycket runtomkring, så jag kände mig fruktansvärt stressad och sedan PM som blev inställt pga kyla. Nu stod jag och Johan verkligen undrandes till hur team Shejrix skulle stå sig i konkurrens mot andra team. Den här helgen skulle ge oss ett hum om det.

Jag hade tagit ledigt på fredagen för att vi skulle kunna åka i tid för en gångs skull, så vi skulle slippa komma fram mitt i natten. Vi började morgonen med att försova oss då Johans knepiga iphone inte ringer högt när den står på ljudlöst. Men det var bara en timme, så det var ju inte så farligt. Vi kom iväg på förmiddagen och resan till Nornäs gick fort, för helt plötsligt var vi parkerade med släp och bil och det här året hade de plogat upp himla bra på parkeringen, så det var inte trångt någonstans. Det kändes riktigt bra.

Packa ur, ta hand om hundar, installera sig i rummet och allt som hör till... Ja, det är nästan aldrig gott om tid när man väl har kommit iväg till stället där man ska hålla till för tävlingshelgen. Nå, vi kunde åtminstone umgås lite med vänner och äta god soppa, som serverades på kvällen, innan sista rastningen och sängen hägrade.

Man kan minst sagt säga att den här helgen var händelserik...


DAG 1
Vi åkte ner och ställde bilen på parkeringen där vi skulle stå och kopplade sedan loss bilen för att ta oss till förarmötet i bystugan. Inget komplicerat alls när det gällde banorna, lät det som. När mötet var slut var det bara att fara tillbaka och koppla på bilen igen. Bredvid oss på parkeringen hade vi trevliga norrmän. För dagen konkurrenten Viggo Jörgensen och sedan hade vi kennel Vikerkollen. Det är alltså Birgit och Sigmund Alhaug, som har Junior, som är pappa till Elora och Airk.

Framför oss, ut ur fållan, stod långdistansarna parkerade. Vi hade bl a Uppströms, som bara hade en Volvo och ett gäng hundar, men inget släp. Det såg lite märkligt ut med så många hundar, men ingen transport. De hade fått punka... Det är verkligen roligt att titta när långdistansarna sätter upp sina hundar i spannet. Jag tycker att det oftast är ganska lugnt och sansat och hundarna sköter sig mycket väl. Och att se förarna, som nästan aldrig ser stressade ut... Ja, det är väl en helt annan jargong på det hela när det gäller längre distanser.

Johan fixade det mesta med hundarna. Vi skulle köra två klasser, både 6-spann och 4-spann. Först ut till start var 6-spannet. Där skulle jag köra Haldex och Tirith i led(med en löpande Tirith), Saria och Nato i team och Pya och Niro i wheel. Eftersom att jag skulle köra två klasser, hade de lagt mig som första startande i 6-spannsklassen och sist i 4-spannsklassen, för att vi skulle hinna med, helt enkelt. Jag tycker det är schysst när de tar hänsyn och ordnar till det, så att man skall slippa stressa ihjäl sig.

Eftersom att vi parkerat bland storspannen, så jag inte skymten av några andra i 6-spannsklassen, förutom Viggo och Teddy, som första dagen parkerat på samma fålla som oss. Det var faktiskt rätt skönt att inte se de andra konkurrenterna. För min del blev det lite som att det kändes som att jag körde ett eget race, liksom. Att jag var där för att träna hundarna på en ny bana. Lite kul känsla, faktiskt.

Med hjälp av Joakim och Mari kom vi till starten med bra marginal, några minuter, om jag inte minns fel. Jag hade glömt filmkameran, såklart, men kommit ihåg solglasögonen. Förra gången jag körde 4- och 6-spann på SHAM, glömde jag ju solglasögonen på 4-spannet och fick snörök i ögonen som tårades och jag körde fel det första jag gjorde. Så det ville jag ju inte skulle hända en gång till.

Starten gick och vi var iväg. In i skogen, där det var lite dåligt med snö. Trixigt och lite guppigt, men det gick bra. Hundarna var taggade och tyckte banan var rolig, det märktes på dom. Alla jobbade riktigt, riktigt bra. Det skulle bli intressant att se om Nato, som förra året på samma bana, bara 'dog' totalt de sista kilometrarna, skulle klara av banan det här året, utan att ta helt slut. Vi körde på och det var inga hundar som tenderade till att ta slut, så de fick gå i sin egen takt. Från min sida var det finåkning hela lördagen, kanske tog jag några sparktag emellanåt, men det gick så fort tyckte jag att sparka kändes onödigt. Vi körde vår bana och jag var noga med att hålla koll efter skyltar där det stod 15 på, då jag inte hade lust att köra fel. Vi tog oss fram utan att ta fel. Vi hade ett problem en gång dock. Där skoterspåret och hundspåret delade sig, kom vi fel direkt och in på skoterspåret.

Jag tittade på skyltarna och såg bara röda kryssmärken och tittade till höger där jag såg leden med röda kryss OCH en hund under. Eftersom att vi följt markeringarna med hundar hela tiden, drog jag slutsatsen väldigt snabbt att: Det är inte säkert att spåren går ihop längre fram, jag måste över till den andra leden. Det visade sig att jag tagit rätt beslut, insåg jag senare när jag körde på den andra leden. Så jag ankrade upp, sprang fram till Haldex och Tirith och drog dom 15 grader tvärt höger, så de stod upp mot den andra leden. Sprang tillbaka till släden, lyfte ankaret och manade dom genom djupsnön, kanske 3 meter. Det var för att jag upptäckte det så tidigt som det gick snabbt. Jag hörde senare att det var många som hade problem där och en del hade gått längre sträckor över djupsnön för att komma tillbaka till hundleden. Sen körde vi bara på och hux flux var vi inne i mål. Jag hade inte sett skymten av den som startade bakom mig och väl i mål kunde jag inte vänta för att se när hon skulle komma in heller.


4-spannet
Snabbt tillbaka till parkeringen för att fixa till det andra gänget. Vi hade ändå gott om tid, men det är skönt om man slipper stressa. Jag tyckte fyrspannet kändes mycket spännande, då det var 3 debutanter i spannet: Trickster i led och Uno och Ithil i wheel. Pålitliga Tióne fick gå i led med Tricky, då jag visste att hon klarar av att leda honom på rätt väg. Vi skulle sikta på att få ett 2a pris i meritering, just för att Uno och Ithil skall få ställas i bruksklass. Och syftet var också att få reda på om Tricky klarar att hålla ihop under tävling.
Och snacka om att matte skulle bli förvånad!!!


Alltså
... nu ska jag skryta, jag SKA DET! så får ni tycka vad ni vill!
Men jösses amalia, VILKEN HUND!!!


Trickster som vanligvis är en riktigt jobbig hund förvånade i starten: Lugn, snäll och fin, var kriterierna han satsade på. När vi for iväg var det som en raketkula... hehe... tyckte jag iaf. Efter ett par hundra meter från start ska man hålla rakt fram, men det finns nåt spår som leder höger, som det här gänget ville ta. Jag var beredd på det och Trickster gick höger, men jag bromsade och sa åt dom att gå vänster och då gjorde dom så. Wihoo!

Vi hann inte köra många kilometrar innan jag såg en tjej gåendes på spåret. Hon hade tappat spannet. Om jag skulle se spannet skulle jag försöka få fatt i det och ankra upp det, hälsade jag. Såklart såg jag inte skymten av spannet på nästan hela banan. Ett förarlöst spann kan springa snabbt.

Vi drog på och jag tyckte det kändes som att det gick fort för oss. Vi körde rätt hela tiden och efter ett tag kom vi ifatt Niklas Olsson. Vi fick en mycket fin omkörning och han hängde en stund på oss, men helt plötsligt var han borta när jag kikade bakåt. Vi fick köra om flera spann på vägen mot målet. Inte långt ifrån målet stod spann ankrade och flera nordiska åkare var också där. Jag förstod att det var någon som fångat det lösa spannet, men fattade inte att det var det spannet Iréne Ax stod med först. Hennes egna spann stod ankrat bakom och jag såg bara en hund bak som var blodig, så jag trodde först att det var hennes hundar. Jaja, man fattar väl inte så mycket, det går ju så fort alltihop. Jag tog iaf beslutet att det var så många personer där att jag inte skulle kunna göra något för att hjälpa, så det bästa jag kunde göra var att bara passera och få mitt eget spann 'ur vägen'.

Trickster och Tióne matade på och tog oss förbi de två spannen som stod där och minst två nordiska åkare med malamuter. Sen körde vi järnet. Vi kom i mål som tredje bästa spann och jag kände mig supernöjd. Och förvånad. Pallchans på 'B-spannet'. Det kändes jätteroligt.

Lördag kväll
Supertrevlig lördag kväll med goda vänner och god mat. Bättre än så kan det ju knappast bli. Jag vallade medar sen och det blev inte så himla sent i säng för en gångs skull och både jag och Johan sov nog som stockar den natten.


Dag 2
Nervöst!
Den här gången skulle visa om jag mentalt sett skulle klara av att gå ut först, och hålla första platsen. Jag har varit den som startat ut först andra dagen tidigare, ett par gånger, men jag har aldrig klarat att hålla platsen. Skulle jag klara det den här gången?

Spannet kändes starkt! Vi brassade på från första galoppstegen och jag såg aldrig någon efter mig. Vi körde vårt eget race. Janne Snarberg körde i 8-spannsklassen, men för dagen körde han bara 6 hundar, så det tog en bra stund, men sen var jag ifatt honom och Janne la sig på sidan av spåret och vi gick om utan problem. Jag älskar felfria omkörningar, det är himla kul när det går så himla bra. Han hängde på en stund, men en gång när jag kikade bakåt var han utom synhåll. Jag försöker oftast att inte se bakåt så mycket, då det är mer stressande för mig själv. Vi körde om ett till åttaspann på vägen mot mål, jag tror att det var Lotte Frost och den omkörningen gick också jättefint. Jag och vovvarna kom i mål och sen var det bara att skynda tillbaka för att göra i ordning det andra spannet.

Fyrspannet
JÄKLAR vad det blåste ute på myren. Jag hade inte fällt slädsäcken och fick kämpa hårt för att hålla släden på spåret. Flera gånger åkte släden ut i djupsnön och det gick tydligt att se spår efter andra som varit därute och snurrat också, så jag kände mig inte ensam. Hundarna gick på bra och jag kände att medaljchansen var inom räckhåll. Men så hände det som inte får hända....

Precis när jag såg Irre och tjejen som dagen innan tappat sitt spann, en bit framför mig, tar vinden tag i släden och blåser oss rätt av spåret. Där, på kanten av spåret, står ett träd! KABOOM!

Jag filmade den här gången och på filmen kan man tydligt se hur barken flyger av trädet och det tar ju såklart tvärstopp. Jag checkar släden mycket snabbt och ser att det går att köra, det är buskbågen som blivit sned och drar ut släden från trädet och vi kommer iväg snabbt igen. När jag räknar på filmen från att jag fastnar framför trädet och kommer ut på banan igen, är det 11 sekunder det tar. Sen tar det tid för hundarna att få upp farten igen och precis DÄR förlorade jag bronset. Jag kan inte låt bli att småle ändå, för det är rätt kul att ändå precis kunna säga var någonstans man förlorade medaljen.

Nå, det viktigaste är ändå att hundarna är okej och att vi inte fick några men av det hela. Hundarna sket fullkomligt i krocken och slet som bara den, för att komma ifatt gänget framför oss. Jag säger det igen... Trickster ÄR otrolig. Sånt fokus den hunden har... Det är bara ett läge på honom, full fart. Kom ifatt och kör om! verkar vara hans motto. Och han ger sig inte! När vi nästan kom ifatt de två spannen framför kom det ett samojedspann från den längre distansen som skulle in på samma spår. Tjejen som körde Maries hundar tänkte bromsa för samojedspannet, men Irre skrek att hon skulle köra, så då gjorde hon det. Men samojedspannet kom in på banan före mig, för vi var för långt bak, så vi var tvungen att köra om dom också.

Det var lite roligt tyckte jag. När Irre och den andra tjejen kört om samojederna blev dom fullkomligt tokiga och ville efter, men de har ju inte samma fart, så de skällde som galningar och såg jättesöta ut där i sina färgglada sockar dom hade på tassarna. Man blev glad av att bara se dom, en sådan livsglädje.

Vi körde om dom utan problem iaf och när vi kom ifatt Irre, slängde hon sig ut(ja, det såg ut som det iaf) i djupsnön och stannade. Sanningen var väl att det blåste som sjutton och det var svårt att hålla sig på banan. Sen körde vi om det andra spannet också och drog ifrån efter ett tag. I mål kom vi med en krockad släde, men glada hundar som inte blivit påverkade av krocken. Det kändes otroligt skönt!

Vi bärgade guldet med två minuter till godo på tvåan, som blev Ylwa och tre blev Camilla Buvall. Fyrspannet kom på en hedrande fjärde plats och jag är lyckligt nöjd över våra prestationer i fyrspann. Så fin körning, så många fina, okomplicerade omkörningar. Jaa, och så fick vi ett första pris där också. Att i sexspann få se Saria debutera och vara så himla duktig, trots att hon är väldigt liten: Hur kul som helst!

Det känns som att vi har ett bra spann i år. Stadigt! Nu har Uno och Ithil åkt hem till Bjälkatorp igen och vi tackar Mari och Joakim som tog med dom ner. Och TACK till David och Mia för att vi fick ha dom en sväng!

Bilder kommer att komma, men det får bli lite senare. Jag har haft extremt dåligt med tid för att ens blogga någonting, så det här inlägget är resultatet av att ha skrivit lite då och då. Nu ska jag också hinna med att skriva om helgens bravader, Ryssjön.

1 Anneli skriven

Grattis till otroligt fina prestationer! Jag sitter som klistrad när jag läser dina målande beskrivningar. :D



Stora kramar, a

2 Jennie och Exxa skriven

Bra jobbat! Önskar att det någon gång skulle bli Exxas tur att få visa framfötterna som sina syskon. Grattis till fina prestationer!!

Kommentera inlägget här:
Namn:   Kommentar:
Kom ihåg mig?
Mailadress:
URL/bloggadress: