Ibland undrar jag om det ens är meningen att jag ska få ett tävlingsår den här kommande säsongen? Ibland känns det ju verkligen inte som så...
Efter att ha haft isbana i över en vecka, så körde jag idag efter utställningen för att kolla in vägen där jag brukar köra och fortfarande... baaara isväg överallt. Så jag beslöt mig för att köra på Nyby-vägen, för den är fin. Sagt och gjort. Jag startade upp fyrhjulingen och satte fart med hundarna. Jag valde att fara ut sent, för att förhoppningsvis slippa möte med bilar.
Jag var lite orolig för svängen nere vid vägen där vi ALLTID tagit höger. Det är inte normalt i mina hundars ögon att ta vänster där och det är klart, vissa punkter kan vara svåra att bryta. Därför hade jag redan innan bestämt mig för att sätta upp mina allra bästa ledare, dvs Pya och Tióne. Det är inte heller alldeles lätt att ha två hundar som tuggar selar som man ska in i spannet och sista gångerna har Nato inte alls velat bli fastsatt i spannet och idag kom jag nog på orsaken. Han vill inte alls gå till sin plats när fyrhjulingen redan är igång, så fortsättningsvis får den vara avstängd tills vi skall fara. Jag hade fullt sjå med att få Nato nära stamlinan så jag kunde få fast Niro på hans plats. Redan där var jag alldeles slut... När vi kom iväg och närmade oss första svängen, ville ledarhundarna såklart ta höger. Jag visste att jag skulle få stanna till för att få dom vänster, men det gick jättebra och sen var vi på väg. Tjohoo!
Det där tjohoo:t skulle jag nog ha väntat med. Redan när vi passerat postlådorna och närmade oss första huset på höger sida kände jag att fyrhjulingen började sega lite. Tänkte att nu var det slut på bensin, men inte. Så jag drog den på reserv, trodde jag, men det där reglaget är lite lurigt, så man vet inte riktigt vilket man har den på. I vilket fall. Jag fick stanna till för att necklines:en som jag ordnat på de längst bak hade lossnat och då stannade atv:n. Och sen visade det sig att det gick varken att växla ner, eller upp.... eller nånting helt enkelt. Det gick inte ens att gasa. Nånting måste ha lagt av. Den där fyrhjulingen behöver sig nog en genomgång. Den trilskades förra året när det var kallt och jag får nog lämna in den för en riktig servning. Preeecis vad jag behöver nu :-(
Nåja, hundarna fick slita på. Jag bestämde mig för att vända vid korsningen där man kan ta av till Stugun och parkerade atv:n så det skulle bli lite smidigt att vända. Sen gick jag bara rakt upp till hundarna och tog tag i dom och vände dom manuellt. Ja, då hittade ju Pya ner i diket och snurrade till det lite, och så blev det lite trassel. Men så drog jag upp dom på vägen och sen var det bara att hjälpa till att få hjulen att börja snurra på atv:n, så det blev fart. Motorn gick igång, men det gick fortfarande inte att gasa eller växla eller nåt. Jag började bli jäkligt osäker på om vi ens skulle klara av att ta oss hem.
Som några gånger förr, fick den här matten putta fyrhjuling och jogga och hjälpa till vad jag kunde. Mycket hejarop blev det idag, och jag skojar inte om jag säger: Jag känner mig helt död! Men vi klarade det!! ALLA hundar slet som bara den och hem kom vi. Fyrhjulingen står parkerad halvvägs upp i backen och när vi nästan var framme där vi skulle ta av höger från grusvägen, som vi idag tog vänster på, så tyckte Pya att det var helt okej att ta sig till vägkanten och äta lite frostig snö. Då satte jag henne ett snäpp bak med Tirith, så fick Tióne stå ensam i led. Jag behövde bara säga: Tióne, stå upp... Sen tillbaks till fyrhjulingen och så satte vi fart. Fy jäklarns vilken hund hon är. Vilken slitvarg. Och det är de allihop. Slitvargar. Och de gör mig så stolt.
Det enda som är kvar nu är att jag ska gå ut och mata dom, för nu har de fått vila ner sig en timme. Sen ska jag göra dåndimpen i sängen och sova utan att ens ställa klockan till i morgon. Det ska verkligen bli skönt.
Kommentera inlägget här: