Världens bästa dag!!

Månader har gått, kanske 6 eller 7, sedan hon försvann och vi har inte sett skymten av henne mer än nån gång i början när Johan såg henne en gång när hon redan varit borta ett tag. Idag är världens bästa dag då den här dagen är dagen när Arwen, som är Johans katt, kom hem igen.

Jag hade varit i Lit och tagit mina blodprover och hade precis kommit hem och skulle göra i ordning för att gå ut och ge hundarna frukost. Kenneth ringde och skulle stämma av helgen som de ska komma upp och hälsa på. Jag stod vid köksbordet och tittade ut genom fönstret som av en slump och såg Panda sitta nere vid stallet. Trodde jag... Jag fortsatte att titta på katten som satt där nere och tyckte kanske att det var ganska mycket päls på den, så jag vek inte undan med blicken. Som i slow motion ser jag katten vända på sig och jag sträcker liksom på halsen, som för att komma närmre med blicken. Katte är grå, men också vit. Sen ser jag den yviga svansen... Det ÄR Arwen! Jag skriker till Kenneth att jag ringer honom om 10 minuter och att jag måste fånga Arwen. Sen, efteråt, när jag pratar med Kenneth igen, fattar jag att han inte fattade någonting av vad jag sa.

Jag fick riktigt brått ut, men hann få med mig lite kattmat i en skål. Jag skyndar mig nedför slänten i hopp om att hon skall vara kvar där nere, men när jag kommer ner finns ingen Arwen i sikte. Jag skakar lite på skålen och ropar försiktigt hennes namn. - Mjaoooo, hör jag till svar, och över murkanten på det fallna stenhuset kikar en rädd Arwen upp. Jag närmar mig försiktigt, men hon vill inte komma fram till mig. Hon kliver upp över muren och tar sig upp på ovansidan av det gamla utedasset som är där. Sen försvinner hon. Jag skyndar mig att springa runt på baksidan för att se om jag kan se henne, men jag ser henne inte alls. Då hör jag ett väsande inifrån den låsta dörren där mina hyresvärdar förvarar lite grejer och när jag kikar under dörren ser jag en Pandanos sticka fram. Men ingen Arwen. Då skyndar jag mig runt igen och går in i dörren där jag och Johan förvarar lite av våra saker och går uppför den lilla trappan, för att kika in i rummet där dörren är låst. Jag ser bara Panda.

Då går jag ner igen och tänker att nu finns det bara ett ställe kvar. Jag chansar. Jag öppnar dörren till stallet, där jag hade Pya förra året med valparna när det var så varmt. Jag kliver in lite försiktigt och in genom första rummet för att kika in där inne. Där är hon!! Hon klänger sig fast på väggen och försöker desperat hoppa ut genom fönsterrutan, men det går inte. Jag skakar lite med maten i skålen och säger försiktigt hennes namn, men jag ser på henne att hon tänker ta varje chans till att komma undan om hon kan. Jag tänker inte ge henne den chansen.

Det finns bara en väg ut, och den är förbi mig, ut genom dörren, innan friheten kan återtas. Jag tänker verkligen inte låta henne komma förbi. Jag känner mig som Gandalf när han står där på bron och ska hejda Balrogen från att passera. Jag står, eller sitter snarare, redo när hon närmar sig. Arwen inser att enda vägen ut är förbi mig och när hon kommer ställer jag ner skålen för att kunna använda båda händerna. Hon siktar mitt emellan benen på mig och turligt nog är hon inte alltför snabb, så jag fångar henne lätt och sen vägrar jag släppa!

Arwen var väl inte alltför nöjd med att jag fångade in henne, men hon är så tanig och hade väl inte så mycket styrka, så det var lätt att hålla henne promenaden upp till huset. Väl inne släppte jag ner henne på golvet och gav henne genast lite mat, som hon glupskt satte i sig. Vid det här laget är magen stor på henne, hon har ätit en hel del, och nöjd och glad var hon tydligen över att vara hemma igen.

Tack och lov för att hon kom hem igen. Det har varit många hårda minusgrader ute och jag tycker det är ett under att hon klarat sig. Kanske har hon sovit där nere där jag hade Pya, där halmen fortfarande ligger kvar, eftersom jag inte tagit bort den. Kanske har halmen hållit henne varm? Alla katter är inne nu och det har inte varit några problem alls, så det känns bara så skönt. Nu är alla djuren hemma och jag kan lova en sak; Arwen får inte gå ut igen. Hon ska avmaskas och få äta upp sig nu, sen ska vi åka till veterinären och kastrera och vaccinera henne. Till våren kommer hon att få vara ute, men i sele och på lina. Om hon blir lugnare av att bli kastrerad, kanske..... kanske hon kommer att få prova att vara lös igen.


Det går att känna varje ben i kroppen på henne. Det är bara pälsen som gömmer att hon är så mager...


Arwen på bordet. Hon har nog varit överallt sen hon kom in.


Men bästa platsen är nog på magen på matte ändå.


Här får man värme och gott är det. Här ligger hon nu och kurrar, nöjd, mätt och belåten.

1 Ylva skriven

Awww HURRA! Vilken solskenshistoria :) Underbart att hon är tillbaka. Nu får du göda henne ordentligt.

2 Fam. Erman skriven

Happy!

Kommentera inlägget här:
Namn:   Kommentar:
Kom ihåg mig?
Mailadress:
URL/bloggadress: