Jag vet inte vad som har hänt med mig, men jag sov som en gris idag också. Och det är inte så att jag är uppe ovanligt länge, kanske försöker min kropp ta igen förlorad sömn? I vilket fall har det varit väldigt skönt att vakna upp utan att ha den där klockan på ringning hela tiden. Jag som ville göra en massa saker under veckan, har faktiskt inte orkat göra någonting. Det enda jag egentligen har orkat med är när jag slängde lite grejer på återvinningscentralen och dammsög lite innan Daniel skulle komma. Men det är väl så när man är sjuk, det är bara att acceptera det och inte känna sig alltför stressad över saken. Jag har under helgen iallafall gjort en av de där sakerna jag inte orkat med under veckan. Som ni förstår har det varit att träna hund.
Idag for vi ut igen, jag och ett gäng. Idag tog jag Loddie och Niro i led och Dimrill och Pya bak. Det är kul att variera och jag gjorde som igår, jag tog ner alla till släden samtidigt och i rastgården sniffade Niro på Dimmen innan vi kom ut på gården. Dimrill som varit osäker på de andra hanarna redan från början när han kom, har numera träffat både Niro och Haldex lös i rastgården efter körning och det har gått helt super. Att sedan promenera ner med alla vovvar tillsammans och sen spänna in dom, ja-aa, det är en stor vinst för Dimrill att känna sig trygg i, för vad som kan vara, en lite stressad miljö.
Dimrill har varit här sedan Arbogautställningen i oktober och det är skönt att se förändringen hos Dimmen som blivit den sista tiden. Han är lugnare och tryggare och har inte lika stort behov av att hålla de andra hanarna på avstånd, lite som han gjorde i början. Dimme har en ganska stor bubbla runt sig, som han gärna inte vill släppa in andra hanar i, så han skyddar den bubblan genom att hålla dom på avstånd genom att morra. Nu är det inte mycket morrljud som kommer från Dimrill längre.... Jag tror att han känner sig trygg och litar på att hans lånematte inte utsätter honom för situationer som han själv inte kan lösa. Och då kändes det skönt att två dagar i rad ha gått ner med Dimmen till släden tillsammans med de andra hundarna. Att känna att jag kan lita på mina egna hundar så pass, att vi kan få öva på Dimmens osäkerhet med lite mer närkontakt, utan att det blir pressat. 
Jag tror att samarbetet i spannet med de andra hundarna har gjort otroligt gott för Dimrill och idag fick jag bevis för det. När jag och första gänget var ut körde vi 16,5 km och på vägen hem, tappade Loddie fokus för en stund. Jag vet inte varför, för jag såg inget bevis på vad som kunde ha snott hennes uppmärksamhet. Men i vilket fall... Jag kör ofta mina ledarhundar utan neckline. Jag har upptäckt fördelarna med det hela, och speciellt om man inte har ankarfäste. Det är mycket smidigare att inte ha dem fast i nacken, då minimerar jag möjligheterna till att det ska bli trassel. På vägen hem på turen, precis när vi passerade en liten liten 'göl', 'pöl'... ja, kalla det nåt sånt. Det är en grusväg jag kör på och på sidorna där är det mycket branta nedförssluttningar på vissa ställen och strax innan man når dom, så ligger den här 'pölen'...
På vägen hem iaf, så var det någonting som fångade Loddies uppmärksamhet där och jag har ingen aning om vad det kunde ha varit. Vi hade den där gölen på vår vänstra sida och hade faktiskt nästan passerat den, när Loddie helt plötsligt stannar, vänder sig om och slänger sig åt andra håller. Niro hakar snabbt på och släden gör en 180graders. Jag undrar såklart vad fasikens hon håller på med. Jag försöker se vad det är som drar i hennes uppmärksamhet, men ser inget alls... Loddie bestämmer sig för att jaga det där som jag inte vet vad det är... Så hon drar helt enkelt med sig de andra hundarna och nedför slänten, så de står precis vid kanten på den där pölen... Och jag tänker bara: - Åååå näe, inte ner där... INTE NER DÄR!!!
Jag vet ju att vi brakar igenom om hon bestämmer sig för att gå ut på den tunna isen, och jag har verkligen ingen lust att åka nedför slänten och rätt ner i vattnet. Loddie bestämmer sig plötsligt för att gå upp igen.... Det är i det här läget som alla hundar är huller om buller. Och hundarna går vänster och sen står dom helt plötsligt åt rätt håll på vägen, hemåthållet, och jag står med släden åt andra hållet... Det är bara att vända på den och sen är vi på g hemåt igen. Att Loddie tappade fokus ser man inte skymten av längre... - Hmm, mycket märligt!
MEN det faktum att strul och hullerombuller-hundar inte leder till att Dimrill känner sig osäker i spannet är en väldigt bra grej. Det betyder att han känner sig trygg i spannet, vilket jag tror har varit en stor del till att han känns mer trygg i hundgården också. Jag tror inte att husse kommer att känna igen Dimmen när han kommer upp i december. Det ska bli väldigt roligt när de kommer och hälsar på.
Men Kenneth, du får inte tro att jag svälter din hund, han är i räserform nu :-)
Och inte bara första spannet strulade idag... Allt på samma gång, såklart. Andra gänget fick bli Haldex och Tióne i led och Nato och Tirith bak. Först tänkte jag köra Tirith fram, men ångrade mig. Jag kände att jag orkade inte om det skulle bli nåt krångel. Så jag tar upp mobilen i vanlig ordning och tar första kortet i nedförsbacken efter att vi kommit ut på stora vägen. Sen när den ska ner i fickan, gör jag det för första gången någonsin: Den slinter ur näven på mig och faller ner i snön...
Så jag stannade vid första vänstervägen och tänkte vända. Meeeen, jag kan inte påstå att Haldex någonsin ens tänkte göra mig till viljes, varför vända när man bara sprungit ett par kilometer? Nej, det finns inte i Haldex värld och jag fick efter många tappra försök ge upp och köra en runda som blir ca 7km. På hemvägen plockade jag upp mobilen och sen fick hundarna ta in på stickvägar till vänster och höger, för att få ytterligare några kilomter under tassarna, innan de fick ta oss hemåt. Hundarna verkade, trots den snålt tilltagna rundan, nöjda och de satte glatt i sig drickat jag serverade efteråt.
Och ut ur hundgårdarna fick Silve, Trickster och Saria komma och de var superglada för det. Ut ur huset fick Nova komma och vi gick en sväng tillsammans. Nu har jag softat massor med timmar i soffan och även ätit mat. Nu är det hundmatning kvar, en varm dusch och sen bara att vänta på att husse ska göra sitt intågande i huset. Men det blir väl nån gång i natt, så jag ligger nog och sover när han kommer hem. En ledig dag kvar för min del och jag lovar, jag riktigt längtar efter att få börja jobba igen... Det är kul att vara hemma, men det är inte kul att vara hemma och vara sjuk. Nu längtar jag ut!!