seriXone

Jag fick en härlig start på dagen. Vaknade upp vid niotiden och gick en 2km's morgonrunda med Silve. På håll kunde vi höra en jakthund skälla intensivt, så kanske var det någon som var ute och jagade. Jag vattnade hundarna när jag kom hem och åt en god frukost bestående av havregrynsgröt.


Vid lunchtid for jag och hundarna ut på en upptäckartur, med LoddieRod och Tióne i led. Loddie skötte sig jättebra, hon är lite studsig i starten, så hon hoppade på och över Tióne vid start, så de bytte sida. Men det gör inget, båda de hundarna går lika bra på höger som vänster. Vi tog samma gamla vanliga väg med sikte på en helt ny väg som jag ännu inte kört. Den tog vi och i slutet på vägen fann jag den andra rondellen som det är träd i mitten på. Perfekt! Hade jag fått bestämma hade alla vändplatser sett ut så...

Nåväl, vi körde runt i rondellen och då såg jag en väg som gick in i skogen. En väg där gräset var högt, men det såg ut som att en bil kört där, så jag blev nyfiken... Vi hade redan gått runt rondellen, så vi skulle ta vänster en gång till. Då ringde telefonen... Jag svarade och hade Annika i luren och hon undrade genast "Vem är det som låter så illa?"  - Det är en av hundarna, fick hon till svar. Jag är ute och kör...

Då hade vi redan stått en stund, för problemet var att få Loddie o Tióne att förstå att vi skulle vänster en gång till i rondellen. Det gick inte så bra. Tióne gjorde tappra försök ändå att komma vänster, men Loddie var inte riktigt med på noterna. Så det där med att gå extra varv i rondellerna, det ska vi träna mer på.

I vilket fall så bytte jag då Loddie mot Pyan i stället. Hon är trygg och går att lita på. Men för att hjälpa lite visade jag dom vänster först, fast Tióne gick tillbaka en gång iaf. Andra gången gick det... Vi hade kört över 7-8km där om jag inte minns fel. En bra runda att ha på minnet när man får gäster som inte kan vända sina hundar på kommando. Man behöver ju inte kunna HELT OM när man kan köra i en rondell. Vi drog vänster och sedan höger in på skogsvägen, som förvånansvärt var en gammal bilkörd väg. Den var rätt kuperad på vissa ställen, men bra i marken och rolig att köra. Hundarna uppskattade att få plöja sin väg genom snårbuskar på vissa ställen. De valde ut bästa vägen och duckade för hinder och väjde för grenar. Vi fick faktiskt t om köra över ett träd på ett ställe.



Jag hade ingen aning om var vi skulle hamna, så vi körde på och jag hoppades på att vi skulle komma till ett bra ställe där vi kunde vända innan det blev för långt. Till slut kom vi ut på en stor väg som såg ut att vara tillfixad för skogsröjning. Där körde vi en liten bit på den och sen kunde vi vända. På väg hem igen...



Inga problem med att svänga tillbaka till där vi kom ifrån. Väl tillbaka i rondellen bytte jag Pya mot Niro istället. Pyan blev lite trött idag, så på hemvägen körde vi lugnt och fint och vilade flera gånger. Vi har ju trots allt bara kört så långt som 14,5 innan och den här turen är hela 4km längre, så det gäller att låta hundarna 'hinna med', både psykiskt och fysiskt. Loddie överraskade idag och visade prov på att jag inte kan räkna bort henne. Hon hade sträckt lina hela tiden. Är det möjligt att medeldistansfarten passar henne bättre tro??



Idag när vi kom till planen där slänten är, tänkte jag att vi skulle testa att göra tvärtom mot vad vi gjorde igår. Okej, nu hade vi kört långt, men jag tänkte att jag provar och ser, om det går med Tióne och Niro i led, att vi tar vänster och kör uppför slänten istället. Vi stannade till där det var som brantast och så gav jag kommando. Hände inget de första 2-3 gångerna, men sen fattade Tióne vad jag menade och hon drog skarp vänstersväng och Niro hängde på omedelbart(ingen neckline). De gick uppför branten och jag gasade på. På diagonalen kände jag hur fyrhjulingen började luta lite mer än vad jag ville, så jag rätade upp den och gasade... å fastnade! Haha...

Jag kom inte loss genom att gasa, så jag insåg att jag var tvungen att backa lite så jag kom loss, så det blev ett litet ryck i teamet (sorry guys), men sen kom jag upp och vi fortsatte vår färd hemåt. Efter ca 16km var det som att trycka på en knapp och Niro fick helt plötsligt för sig att varenda möjlighet till att svänga av på en väg, så skulle vi göra det. Tióne var inte sen på att haka på idén. Jag antar att de var liiite trötta... MEN... med hundar som kan kommandon känner man sig säker på att alltid komma tillbaka dit man vill, så det var bara att säga de rätta orden, så var vi på rätt väg igen.

Så... Det var en härlig tur som började i lite snö, men som övergick i småregn, så vi blev rätt blöta. Hundarna gjorde ett mycket bra jobb trots att vi aldrig kört så långt på barmark. Nu längtar jag till vintern, så vi får springa på snö istället. Tack och lov har jag inte haft några jätteslitna tassar på dom i år, för jag har kört väldigt försiktigt.