Han låtsas om att han inte gjort något, när jag tar bilden. Men han har precis jagat katten uppför trädet, som synes på beviset jag här presenterar. Var det katten som fick springa för livet? Å näe, tro inte det, för det var nämligen JAG som fick springa för livet!!
Jag berättade tidigare för er att en gång när jag skulle ut och dra, så lyckades Tióne hoppa upp dörren och hon och Quaddie for ut och sprang iväg åt det hållet vi brukar köra när vi drar. När jag kom hem igen efter att ha letat efter dom, var de ju här båda två. Jag vet nu var de var någonstans....
Efter att ha jagat katten, drog Silve till med sin 'jag-hör-inte-vad-du-säger-matte' och fastän han är gammal gubbe vid det här laget sprang han iväg som en lycklig unghund, nedför vägen, mot grannens hus. Vad finns där nere? Jo, både hundar, katter och höns och ankor. Och vad tror ni hände när Tióne och Quaddie var lösa? Jo, de hade varit ner dit och dräpt, inte en... men sex hönor för min granne! Tror ni jag var livrädd när Silve sätter fart? Jajajmän, för han har nämligen både anka, kanin och igelkott på sitt samvete.
Silve drog vägen, så jag satte fart riktigt snabbt, i stövlar och inga strumpor, rätt över fältet, för att försöka tjäna in lite tid. Med en kamera i handen gav jag järnet i mina stövlar. Faaan, vad jag kutade! Nåväl, han kom ju före mig och när jag väl nästan är uppe på kullen där huset är, ser jag att han inte ger sig av mot hållet där hönorna är åtminstone. Men det kommer en stor svart hanhund åt mitt håll och Silve är uppe och hälsar på en jämthundstik som reser ragg och inte riktigt beter sig helt korrekt. Det slutar med att den svarta hunden går dit och tror att han ska hjälpa till, så naturligtvis slutar det hela i hundslagsmål mellan honom och Silve.
Jag försökte göra mitt bästa för att få loss dom från varandra, men det gick inte så bra. Det är inte så lätt att säga åt Silve att sluta ge sig på en främmande hund(händer det nåt hemma med nån av våra går det bra), så när den andra hunden inte hade nåt grepp, hade Silve fortfarande ett grepp ovanför ögat på den. Tack och lov kom stora, starka Fredrik utdundrandes ur huset och kunde hjälpa mig. Till slut släppte Silve iallafall och jag försökte hämta andan efter min 150meter spurt. Så här fort har jag nog inte sprungit sen jag gick i skolan. Jag var livrädd för hönsens skull. Nu är Silve i hundgården och han ylar och skäller, och är inte helt nöjd med att vara där. Han kan väl inte förstå vad han gjorde för fel. Nej, nu var det sista gången han fick gå lös mellan huset och hundgården. Uppenbarligen är han inte att lita på, den ungdomen.
Jag berättade tidigare för er att en gång när jag skulle ut och dra, så lyckades Tióne hoppa upp dörren och hon och Quaddie for ut och sprang iväg åt det hållet vi brukar köra när vi drar. När jag kom hem igen efter att ha letat efter dom, var de ju här båda två. Jag vet nu var de var någonstans....
Efter att ha jagat katten, drog Silve till med sin 'jag-hör-inte-vad-du-säger-matte' och fastän han är gammal gubbe vid det här laget sprang han iväg som en lycklig unghund, nedför vägen, mot grannens hus. Vad finns där nere? Jo, både hundar, katter och höns och ankor. Och vad tror ni hände när Tióne och Quaddie var lösa? Jo, de hade varit ner dit och dräpt, inte en... men sex hönor för min granne! Tror ni jag var livrädd när Silve sätter fart? Jajajmän, för han har nämligen både anka, kanin och igelkott på sitt samvete.
Silve drog vägen, så jag satte fart riktigt snabbt, i stövlar och inga strumpor, rätt över fältet, för att försöka tjäna in lite tid. Med en kamera i handen gav jag järnet i mina stövlar. Faaan, vad jag kutade! Nåväl, han kom ju före mig och när jag väl nästan är uppe på kullen där huset är, ser jag att han inte ger sig av mot hållet där hönorna är åtminstone. Men det kommer en stor svart hanhund åt mitt håll och Silve är uppe och hälsar på en jämthundstik som reser ragg och inte riktigt beter sig helt korrekt. Det slutar med att den svarta hunden går dit och tror att han ska hjälpa till, så naturligtvis slutar det hela i hundslagsmål mellan honom och Silve.
Jag försökte göra mitt bästa för att få loss dom från varandra, men det gick inte så bra. Det är inte så lätt att säga åt Silve att sluta ge sig på en främmande hund(händer det nåt hemma med nån av våra går det bra), så när den andra hunden inte hade nåt grepp, hade Silve fortfarande ett grepp ovanför ögat på den. Tack och lov kom stora, starka Fredrik utdundrandes ur huset och kunde hjälpa mig. Till slut släppte Silve iallafall och jag försökte hämta andan efter min 150meter spurt. Så här fort har jag nog inte sprungit sen jag gick i skolan. Jag var livrädd för hönsens skull. Nu är Silve i hundgården och han ylar och skäller, och är inte helt nöjd med att vara där. Han kan väl inte förstå vad han gjorde för fel. Nej, nu var det sista gången han fick gå lös mellan huset och hundgården. Uppenbarligen är han inte att lita på, den ungdomen.
Aj, aj. Hoppas att hundarna mår bra iaf.