Uschiamej vilken adrenalin-kick jag har. Efterchock kan jag nog kalla det.
Pya och Atto var ute i rastgården och jag var i vandrarhemmet och på väg in i huset. När jag öppnade dörren inifrån vandrarhemmet och tittade ut fick jag syn på 4 stycken hästar som står vid rastgården. Grannens hästar! Jaha, tänkte jag först och trodde att grannen Anne var där också, men sen ser jag snabbt att hon inte alls var med och med fasa går insikten upp om att hästarna måste ha rymt. Åh fy! Vilken fasa, för riksväg 30 är inte alls långt ifrån och där kör de som idioter med en hastighet på minst 90km i timmen, och det är inte många som håller hastigheten där heller, utan det går betydligt fortare.
Anne har ett ponny sto och en shettisvallack och två tinker hästar, en av tinkrarna är ett sto som heter Hedda. Hon är stor minsann. Och jag tänker att det är henne jag måste ta, då stannar nog de andra kvar på tomten. Jag kommer nära och grabbar tag i hennes grimma, men hon sliter sig och sen går hingsten på henne och försöker komma upp på henne, som för att para sig, och då sätter alla hästar fart och springer iväg. RAKT UT MOT VÄGEN! Jag känner att jag nästan får panik! Dom får inte komma ut på riksväg 30. Jag följer efter dom så snabbt jag kan utan att hetsa på dom ännu mer. De tar sig ut på vägen som går utanför vårt hus, och vänder såklart mot riksväg 30. Jag skyndar på mina steg, men hinner inte komma före hästen som ligger först, för att försöka vända dem om. Det är inte lätt heller när hästarna inte riktigt känner en, de blir lite mer motstridiga till att fångas in. De skyndar på och jag ser med fasa på hur de kliver ut på riksväg 30.
"-Ååhh.... jag hoppas, hoppas att det inte kommer nån bil just nu!" är tanken som far igenom mitt huvud.
Jag hinner ut på vägen efter att ha sett att det kommer en bil snabbt från Jönköpingshållet. Jag lyckas få tag i Heddas grimma, gör tecken med armen om att bilen ska sakta in. JAG VÄGRAR SLÄPPA HENNE! Och jag skyndar mig att vända henne om, mot våran väg.... det kommer en lastbil med släp från andra hållet. Bilen som saktat in tänkte köra om!!! Jag gör tecken om att den ska STANNA! Jag måste få undan hästarna, för jag vet inte hur de reagerar om lastbilen kommer närmare. Jag smackar på hästarna och går upp i trav med dom för att skynda, så alla hästar hinner av den stora vägen, innan det händer något otäckt. Till min lycka följer de andra tre hästarna Hedda och väl på vår tomt drar jag med henne upp till snickarboden där jag lyckas hitta ett rep, så jag kunde binda fast henne.
De andra tre hästarna stannade kvar eftersom Hedda var kvar. Skärrad som jag var sprang jag och hämtade telefonen och kunde bara komma på numret till Annes man Pierre. Så jag ringde och sa att alla deras hästar var här. VA?? Han fattade först inte vad jag sa och jag fick upprepa mig. Han ringde snabbt Anne som var här med blixtens hastighet. Tillsammans tog vi 2 hästar var och gick hem med dom till henne. Det gick bra.
Jag var verkligen livrädd idag. Jag grät nästan av lättnad för att det gått så bra. Sista gången jag var så här rädd var när vi hade fått hem Nokka och Tiwas och de rymde och sprang på riksväg 30. Som tur var gick det ju bra även den gången. Jag är glad att jag lyckades få tag i Hedda. Jag kunde bara se verkligt otäcka scener framför mig, vad som faktiskt kunde ha hänt. Tack och lov att det gick bra!
Pya och Atto var ute i rastgården och jag var i vandrarhemmet och på väg in i huset. När jag öppnade dörren inifrån vandrarhemmet och tittade ut fick jag syn på 4 stycken hästar som står vid rastgården. Grannens hästar! Jaha, tänkte jag först och trodde att grannen Anne var där också, men sen ser jag snabbt att hon inte alls var med och med fasa går insikten upp om att hästarna måste ha rymt. Åh fy! Vilken fasa, för riksväg 30 är inte alls långt ifrån och där kör de som idioter med en hastighet på minst 90km i timmen, och det är inte många som håller hastigheten där heller, utan det går betydligt fortare.
Anne har ett ponny sto och en shettisvallack och två tinker hästar, en av tinkrarna är ett sto som heter Hedda. Hon är stor minsann. Och jag tänker att det är henne jag måste ta, då stannar nog de andra kvar på tomten. Jag kommer nära och grabbar tag i hennes grimma, men hon sliter sig och sen går hingsten på henne och försöker komma upp på henne, som för att para sig, och då sätter alla hästar fart och springer iväg. RAKT UT MOT VÄGEN! Jag känner att jag nästan får panik! Dom får inte komma ut på riksväg 30. Jag följer efter dom så snabbt jag kan utan att hetsa på dom ännu mer. De tar sig ut på vägen som går utanför vårt hus, och vänder såklart mot riksväg 30. Jag skyndar på mina steg, men hinner inte komma före hästen som ligger först, för att försöka vända dem om. Det är inte lätt heller när hästarna inte riktigt känner en, de blir lite mer motstridiga till att fångas in. De skyndar på och jag ser med fasa på hur de kliver ut på riksväg 30.
"-Ååhh.... jag hoppas, hoppas att det inte kommer nån bil just nu!" är tanken som far igenom mitt huvud.
Jag hinner ut på vägen efter att ha sett att det kommer en bil snabbt från Jönköpingshållet. Jag lyckas få tag i Heddas grimma, gör tecken med armen om att bilen ska sakta in. JAG VÄGRAR SLÄPPA HENNE! Och jag skyndar mig att vända henne om, mot våran väg.... det kommer en lastbil med släp från andra hållet. Bilen som saktat in tänkte köra om!!! Jag gör tecken om att den ska STANNA! Jag måste få undan hästarna, för jag vet inte hur de reagerar om lastbilen kommer närmare. Jag smackar på hästarna och går upp i trav med dom för att skynda, så alla hästar hinner av den stora vägen, innan det händer något otäckt. Till min lycka följer de andra tre hästarna Hedda och väl på vår tomt drar jag med henne upp till snickarboden där jag lyckas hitta ett rep, så jag kunde binda fast henne.
De andra tre hästarna stannade kvar eftersom Hedda var kvar. Skärrad som jag var sprang jag och hämtade telefonen och kunde bara komma på numret till Annes man Pierre. Så jag ringde och sa att alla deras hästar var här. VA?? Han fattade först inte vad jag sa och jag fick upprepa mig. Han ringde snabbt Anne som var här med blixtens hastighet. Tillsammans tog vi 2 hästar var och gick hem med dom till henne. Det gick bra.
Jag var verkligen livrädd idag. Jag grät nästan av lättnad för att det gått så bra. Sista gången jag var så här rädd var när vi hade fått hem Nokka och Tiwas och de rymde och sprang på riksväg 30. Som tur var gick det ju bra även den gången. Jag är glad att jag lyckades få tag i Hedda. Jag kunde bara se verkligt otäcka scener framför mig, vad som faktiskt kunde ha hänt. Tack och lov att det gick bra!