Det ska bli skönt att få några dagars ledighet efter julen, det känns som att jag behöver det. Julaftonen spenderade jag större delen på jobbet och man kan ju tycka det är helt otroligt att människor ringer 118118 på självaste julklappsbytedagen. Men så är det, och det ringer mycket också. Men sen är det ju så, att nummerupplysningen har öppet dygnet runt, och ja-a, behöver man ett nummer så... Who you gonna call?? ;-)
Jämte mig i soffan där jag sitter nu, ligger lilla Panda. Kissen jag bestämde mig för att behålla. Hon är ursöt och jättetrevlig och brukar sova med mig i sängen på nätterna. Hon och Meleia är de två som är kvar nu, och vi väntar på att få en tredje kamrat, Pamir från Umeå också. Det blir väl tillfälle snart hoppas jag, så jag får hämta hem henne.
Jag undrar hur många som tränar sina hundar på julaftonsdagen egentligen. Jag är iallafall en av dom. Med släkten så långt bort, och jobb, blir det inte just så mycket julfirande, så varför inte göra det jag tycker är roligast? Det blev en runda med samma gäng som igår och idag var de lika duktiga som igår. Jag är imponerad! Men planen om att köra 10,5 km's rundan gick om intet, då hundarna kände superfärska spår av älg, så där vi skulle svänga, gick de bara rakt fram. Det betydde att jag körde den nya rundan jag tog häromdagen, där vi kommer fram till en plogad väg. Alltså, ingen bra runda egentligen, när man måste vända manuellt. Men jag fick inte stopp på dom (haha, positivt att inte få stopp på ett 4-spann=starkt gäng)??
Precis där de skulle svängt såg jag en stor sak röra på sig, bara något tiotal meter ifrån oss... urk, en stor jäkla älg. Jag gillar dom inte, för det kryllar av dom. På väg hem från jobbet upptäckte jag en stor älgtjur springandes jämte min bil i mörkret. Hjärtat tog dubbelsprång inne i bröstkorgen, då jag för några år sedan krockade med en stor råbock, vilket inte alls var trevligt, i över 100km/h. Så känslan sitter kvar, och ikväll var jag enbart glad åt att älgtjuren stannade kvar där nere i diket och sprang. Nej, jag är inte superförtjust i älgarna, de är alldeles för många har jag märkt. Och att ha dom i mörkret framför hundsläden är inte heller något favorit. Idag slocknade pannlampan såklart, men jag hade en reserv med mig, men den gav bara lite ledljus. Det är dags att köpa en ny visst. Så mycket man vill ha...
Oh, by the way, släpades jag på knä ett antal metrar i starten idag... svårt med första kurvan efter nedförsbacken, för där är så mycket snö... men jag lär mig väl...
Julklapp fick jag idag och för första gången på många år fick jag en julklapp som jag verkligen uppskattade. Det var en tavla från min mor, föreställandes en bild på min morfar och mig. Jag är inte gammal på bilden, kanske runt 7år skulle jag tro och den visar en lycklig Fia som skrattande sitter i morfars knä. Det kändes verkligen i hjärtat att få den gåvan, då min morfar dog när jag var liten, av en hjärtattack. Det var runt juletid om jag inte minns fel och han och mormor var och ute och dansade när det hände. Jag var förkrossad när mamma skulle åka till sjukhuset och ville så gärna följa med, men jag fick inte. Nu idag förstår jag nog varför... han hade inte klarat sig. Det sista minnet jag har av min morfar, är när han går från vår lägenhet och gjorde sin grej på mig: 'Han satte bilnyckeln i magen på mig och låtsades vrida om'. Så den här julklappen värmde mitt hjärta och nu sitter tavlan ovanför min soffa.
Tack mamma! för min bästa julklapp någonsin!